Den sista sovjetrepubliken

19 november 2013

Förstasidan, Nyheter, Reportage, Utrikes

Transnistriens sovjetiska statsvapen

Det finns en liten spillra kvar av Sovjetunionen. Ett land som heter Transnistrien och ligger på gränsen mellan Moldavien och Ukraina. Det lilla landet erkänns inte av omvärlden, men har ett eget parlament, en egen armé, och en egen valuta. Per Leander har varit där.

Vi tar en minibuss tidigt på morgonen från Chisinau, Moldaviens huvudstad, österut på skakiga vägar. Klockan är bara lite över åtta men bönderna har redan varit uppe många timmar och arbetat på torra åkrar där solen bränner som om det redan vore mitt på dagen.
Den forna sovjetrepubliken Moldavien är Europas fattigaste land med en ekonomi baserad nästan helt på jordbruk. Vi är på väg till den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien, som sedan 1992 är en självständig stat, även om inga andra nationer har erkänt landet.

När Sovjetunionen i slutet av åttiotalet började upplösas förklarade Moldavien sig självständigt. Men Transnistrien på andra sidan floden Dnestr i östra Moldavien, där majoriteten av landets ryskspråkiga befolkning bodde, ville förbli en del av Sovjetunionen och kämpade för att hålla sig kvar.
När Sovjet och kommunismen till sist upphörde att existera 1991, valde Transnistrien att bilda en helt egen sovjetrepublik som till denna dag med stolthet ser sig som den sista kvarlevan av det som en gång var ett enormt rött imperium styrt från Moskva.

Ryska fredsbevarande styrkor vaktar bron över floden DnestrDen väpnade konflikten mellan Moldavien och Transnistrien hade börjat redan 1990, men kriget intensifierades när Moldavien i april 1992 gick till offensiv för att försöka återta kontrollen över utbrytarrepubliken. Men Transnistrien menade allvar med sin självständighetssträvan och folket tog till vapen för att försvara sin lilla sovjetrepublik.
Det var ett kort men blodigt krig med runt 1 000 dödade på den transnistriska sidan och runt 500 på den moldaviska. Efter ett par månader av krig gick ryska armén in från sina närbelägna baser i Ukraina och tvingade fram en vapenvila. Kriget är officiellt inte över, men det har varit vapenstillestånd i tjugo år och ryska fredsbevarande styrkor finns fortfarande stationerade i Transnistrien.

Man får inte resa in i Transnistrien hur som helst, och medan minibussen skumpar fram försöker Anders och jag fylla i varsin visumansökan som bussföraren gav oss när han förstod att vi var utlänningar.
Vi har läst skräckhistorier på internet om vad som kan hända vid gränsen. Att de sovjetiska gränsvakterna ska muddra oss och råna oss på alla värdesaker, förhöra oss i flera timmar eftersom att vi är västerlänningar och kanske spioner. Troligen blir vi inte insläppa alls.

Efter två timmar är vi framme vid den transnistriska gränskontrollen som är prydd med landets sovjetiska vapensköld och republikens rödgröna flagga. En soldat i grön uniform och med hammaren och skäran blänkande i skärmmössan stiger på bussen för att titta på allas pass.
De andra passagerarna är moldaver eller transnister och båda folken reser fritt in och ut ur landet, så soldaten tittar bara som hastigast på deras dokument. Sen kommer han fram till oss, ser att vi är utlänningar, tar våra pass och vi får följa med ut ur bussen. Det är nu de ska råna oss på alla värdesaker, tänker vi. Söka igenom våra väskor efter förbjudna böcker och leta under skosulorna efter gömda dollarsedlar.

Men inget sådant händer. Soldaten visar oss in i ett litet tullhus där det hänger flugpapper i taket och vi får lämna våra dokument vid en lucka i väggen. En söt liten tjej i grå sovjetisk polisuniform tar emot min visumansökan och stämplar den.
– Ni måste registrera er på polisstationen i Tiraspol inom 24 timmar, men helst så fort som möjligt, säger hon på ryska.
– Våra män från KGB kommer hålla koll på er, tillägger hennes manliga kollega.

Röda armén skyddar TransnistrienSen går vi tillbaka till minibussen som väntar på oss och åker in i landet som inte finns, på bron över floden Dnestr som bevakas av ryska soldater med stridsvagnar.
Transnistrien har lite över en halv miljon invånare varav 110 000 bor i huvudstaden Tiraspol. Ryssland har 1 200 soldater stationerade i Transnistrien. Landets egen armé består av runt 6 000 soldater, med möjlighet att inkalla ytterligare upp till 25 000 värnpliktiga. Sovjetstaten ser till att hålla en minst lika stor armé som Moldavien, trots att Transnistrien har mycket färre invånare.

Vår gula minibuss rullar fram på huvudgatan Karl Liebknecht Strada som leder in till huvudstaden Tiraspol, först förbi små lantliga stugor och sen större betonghus tills vi kommer in i staden. Sommarhettan på nära 40 grader förstärker känslan av att vara på en exotisk plats, och de rödgröna flaggorna signalerar att det här är ett eget land, även om det inte erkänns av några andra stater.
Inte ens Ryssland har erkänt Transnistrien för att undvika diplomatiska komplikationer med omvärlden. Det finns bara två länder som erkänner Transnistrien och har ambassad här, och det är Abchazien och Sydossetien, de två små utbrytarrepublikerna ur Georgien som i sin tur inte erkänns av några andra länder.

Vi går av vid järnvägsstationen där det finns ett minnesmärke till Transnistriens kvinnor: ”som i september 1991 med sina liv som insats upprättade en blockad av järnvägen för att försvara sin republiks självständighet”.
När vi går Leningatan ner mot stan ser vi överallt liknande skyltar och banderoller med texter som: ”Republiken är vår stolthet” och ”Självständighet är vår rättighet”.

Lenin framför parlamentet bild 1Tiraspol är en småstad med gator i ett rutnätsmönster som på sovjettiden måste ha setts som en provinsiell håla, men som nu har axlat rollen inte bara som huvudstad i ett litet land utan också den sista arvtagaren till det en gång så stora sovjetimperiet. Det syns tydligt i de för en så liten stad överdrivet pampiga byggnaderna och monumenten. Parlamentet är en mäktig byggnad i brandgul sten framför vilken det reser sig en enorm Leninstaty i röd granit, med Lenins kappa fladdrande i vinden likt en superhjältes.
Mitt emot parlamentsbyggnaden ligger en park med gravar och monument till minne av sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget, Afghanistan, och nu senast i kriget mot Moldavien. Några barn klättrar och leker på en stridsvagn som står i denna minnespark, och en kvinnlig polis står och hånglar med sin civilklädda pojkvän i skuggan under ett träd.

Annars är stadens främsta monument och kännetecken den stora ryttarstatyn över Suvorov som står på en gräsbevuxen kulle mitt i centrum. Det var den ryske fältmarskalken Alexander Suvorov som grundade Tiraspol 1792. Stadens namn är en sammansättning av de två orden Tyras, det grekiska namnet på floden Dnestr, och polis som betyder stad: Tiraspol.
Transnistrien har sin egen valuta som också pryds med Suvorovs porträtt, och som bara kan växlas på plats eftersom pengarna inte erkänns av några andra stater och är helt värdelösa utanför landets gränser.

Monument över fältmarskalk  Suvorov som grundade Tiraspol 1792 bild 2Transnistriens förste president hette Igor Smirnov och styrde landet i tjugo år från 1991 tills han oväntat förlorade valet i december 2011. Men Igor Smirnov har fortfarande ett enormt inflytande över Transnistrien i egenskap av landets ledande kapitalist.
För även om de styrande i Transnistrien håller hårt på sovjetnostalgin, har det där med kommunism sedan länge glömts bort. På många sätt liknar Transnistrien snarare en bananrepublik. Tillsammans med sin son Vladimir Smirnov kontrollerar Igor Smirnov bolaget Sheriff som har nästintill en monopolställning över handeln i Transnistrien.

Sheriff äger landets alla bensinmackar, den största matkedjan, byggföretaget som får alla byggkontrakt, den största TV-kanalen, landets mobiltelefonkedja, och en exklusiv affär som säljer västerländska bilar, samt spritmärket Kvint – en berömd brandy som tillverkas i Tiraspol och är en viktig exportvara.
Sheriff äger också en fotbollsklubb och har byggt en stor fotbollsstadion vid infarten till Tiraspol som är så stor att Moldaviens landslag, trots konflikten
mellan de båda länderna, brukar spela sina matcher här eftersom det inte finns någon lika bra och modern stadion i Moldavien.

Medan övriga Moldavien i huvudsak är ett agrart samhälle, har Transnistrien flera tunga industrier, vilket är en viktig anledning till att Moldavien inte ville låta Transnistrien bryta sig loss. Här finns ett enormt sovjetiskt stålverk som numera ägs av den ryske oligarken Alisjer Usmanov och som står för 60 procent av Transnistriens ekonomi och där många av männen arbetar.
För kvinnorna är textilindustrin en viktig arbetsgivare och företaget Tirotex sägs vara Europas näst största textilföretag. Den största delen av exporten går till Ryssland och andra före detta sovjetrepubliker, men också till EU-länder.
Allt som exporteras till EU måste dock märkas som ”Made in Moldova” eftersom EU inte erkänner Transnistriens självständighet. Transnistrien sägs också vara ett centrum för smuggling till Europa av illegala vapen, narkotika och för människohandel.

En pojke leker på en stridsvagn från andra världskrigetVi hade bokat rum på hotell Aist. Tanten i receptionen säger att hon inte har
några bokningar, men det är ingen fara för det finns gott om lediga rum: ”Med havsutsikt” skämtar hon och syftar på den smala floden Dnestr. Troligtvis är hotellet tomt.
Hotellbaren stänger klockan nio men vi hinner ta en rysk öl av märket Baltika på terrassen medan solen går ner och färgar Tiraspol i guld. En flodbåt som ligger nedanför hotellet spelar rysk popmusik medan den väntar på avgångstid och barnfamiljerna som stiger ombord. När det blir dags för avgång spelas istället en sovjetisk revolutionsmarsch medan båten puttrar iväg ner för floden.

Vi går ut på stan för att hitta någonstans att äta, men det visar sig svårt. Stan är i princip död och vi irrar runt ett bra tag innan vi till sist hittar en restaurang på Sverdlovgatan. Det ser dyrt ut så vi ber att få titta på menyn innan vi sätter oss, men det visar sig vara sjukt billigt.
Vi beställer kievkyckling med vodka och knastrande ister som pålägg på svart bröd, och mera rysk öl som serveras i stora glas som det står ”oktoberfest” på.

borgen i BenderNästa morgon lämnar vi Tiraspol, men innan vi lämnar Transnistrien stannar vi i gränsstaden Bender, känd för oss svenskar som den plats där Karl XII bodde 1709-1713. Det finns till och med en staty över Karl XII här, men han är sig inte riktigt lik. Bender är idag en industristad med 90 000 invånare. Staden är belägen vackert vid floden Dnestr runt en gammal borg på en kulle med utsikt över Ukraina.
Här finns också en stor militärförläggning i anslutning till borgen, och staden är en viktig järnvägsknutpunkt. ”Ryssland garanterar fred och stabilitet” står skrivet med stora graffitibokstäver på en mur längs med järnvägen vid  Friedrich Engels-gatan. På grund av sin strategiska plats vid floden och precis på gränsen mellan Transnistrien och Moldavien var det här de våldsammaste striderna ägde rum i kriget 1992.

I Bender träffar vi Volodja, en lokal poet.
– Alla känner mig här, påstår han.
Volodja är 53 år men ser snarare ut som 80 med djupa rynkor i ansiktet och guldtänder.
Men hans ögon är stora, blåa och fulla av livslust.
– Kom, vi går undan solen in i skugga. Det här är inte samma sol som i Sverige, säger han. Och han har rätt. Det ångar om asfalten i värmen.
– Är du transnistrier? frågar vi, för vi vill veta vad folk egentligen har för nationalkänsla här.
– Jag är medborgare, svarar Volodja och berättar att hans far var ryss och hans mor moldavska.
– Min son ser sig som ryss och ville flytta till Ryssland, berättar han.
– Han bor i Moskva nu, men Moskva är inte Ryssland, Moskva är Moskva.

Volodja verkar inte så intresserad att prata politik eller om konflikten mellan Transnistrien och Moldavien, men han tycker i alla fall att det är bra att kriget är över och hoppas att det aldrig blir krig igen. Sen läser han en av sina dikter för oss, men de flesta orden drunknar i dånet från ett par lastbilar som åker förbi.
– Kom och hälsa på mig sen. Jag bor på Kommunistgatan där borta, säger Volodja.
Men sista bussen går snart och vårt visum håller på att gå ut så vi måste lämna landet.

Text och foto:
Per Leander

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.