Den förbannade spriten, fattigdomen och kärleken

07 november 2013

Film, Förstasidan, Kultur

Mig äger ingen, med Mikael Persbrandt som Hasse, och Ping Mon Wallén som Lisa. Regi: Kjell-Åke Andersson Foto: Alexandra Aristarhova

Att försvinna in i alkoholruset när ett barn som mest behöver en. Att vara barnet som ser fadern svika mot sin vilja, ser honom förstöra och förlora det allra mest värdefulla. De nära och de kära. Att vara den som svarar sin dotter att en proletär ”är en människa som har det svårt, som lever ur hand i mun, som inte har någonting”, och att vara just en sådan människa. 2007 kom boken Mig äger ingen. Nu har den blivit film.

En liten flicka som lägger all sin tyngd i att trycka en pappas värkande hand mot köksbordets vaxduk. Ölflaskan intill. Den tysta ilskan strålande från en mor. Den ibland oöverstigliga svårigheten i att älska. Att älska, och ändå svika.
De starka, betydelsemättade självbiografiska ögonblicksbilderna i Åsa Linderborgs rosade roman Mig äger ingen, från 2007, glimrar ibland till i filmen med samma namn som går upp på de svenska biograferna i dagarna.

Kjell-Åke Anderssons filmatisering är fritt baserad på boken. Det är viktigt att poängtera eftersom Linderborg själv uttryckt sig kritiskt och påpekat att hon inte tycker att filmen stämmer överens med boken, och därmed inte heller med hennes liv. Bland annat ogillar hon hur vänstermänniskorna kring hennes mamma porträtteras.
Fullt förståeligt.
Men enligt regissören är syftet med filmen inte heller att berätta Åsa Linderborgs liv så som det var. Den bygger på boken, men den är sin egen.

Trots allt och med detta sagt, har de många likheter, filmen och boken.
Det är berättelsen om flickan som blir kvar med pappa härdarmästaren när mamman avslutar sitt, som det verkar, tillfälliga besök i arbetarklassen och återvänder till den kulturellt och politiskt självmedvetna medelklassen.
Om hur alkoholens dövande effekter kan ta över och förstöra ett liv.
Om att sova utan lakan och inte få tillräckligt med mat.
Om skammen, fattigskammen. Skammen i att inte klara av tillvaron när den är som mörkast och djävligast, när kroppen värker sönder efter arbetsdagen, och det enda som hjälper är mer sprit.

Var lite orolig över att slå bakut mot Mikael Persbrandts tolkning av pappan. Men det är bara att instämma i kören som redan har börjat hylla honom.
För att det faktiskt slutar att vara just Mikael Persbrant. För att det istället helt ut blir den där mannen som försöker ta hand om hemmet och dottern när allting rämnar, men som inte får ihop det. Som lämnar utanför dagis fast det är flera timmar tills det öppnar.
För att han måste till jobbet. Måste tjäna ihop pengar till räkningarna.
Som ändå förblir obetalda.
Därför att sprit inte är billigt.
Mannen som hukar av förödmjukelsen i att tvingas låna pengar från sin mor. Som lyser av det förkrossande i att inte kunna hålla kvar i de pengarna, i att inte klara av att låta dem gå till det egentligen nödvändiga. Som elräkningen. Och mat till ett barn. Ett barn som frågar: ”Är vi fattiga?”
Mannen som svarar: ”Vi är arbetare, arbetare är per definition fattiga.”
Som inte går med i demonstrationstågen där medelklassmamman går.

Det är 1970-tal. Det är murriga serveringslokaler, rätt mönster på Bregottpaketen, och många bottnar i berättelsen. Bottnar som i filmen bara antyds där boken är mer explicit.
Härdarmästarens många timmar på metallverket. Stoltheten i att vara riktigt bra på sitt jobb. Sådant kommer i bakgrunden, skyms av alkoholens dimmor. Alkoholen som jagar pappan. Och gör honom till någon som dottern till slut inte orkar med.
Som också hon måste lämna.

Det är en stark historia. Fångad i små sekvenser, vackert filmade. En stark historia som också är ett arbetarmanifest. Vars mest tydliga budskap, förutom det glasklara i att spriten aldrig är en verklig lösning på någonting, är svaret på frågan ”vad är kommunism?”: ”Det är det finaste som finns. Inte den där hemska Stalinvarianten. Nä. Som det var tänkt från början.”
Ett svar som måste formuleras därför att dottern frågar. Frågar om det som är hennes vardag, ord som hon hör men inte riktigt förstår innebörden av.
Dottern.
I femårsåldern , trettonårsåldern och som vuxen.
Ping Mon Wallén är den lilla flickan Lisa. Hon som får sitta ensam i mörkret utanför dagis. Som ser upp till sin pappa. Som ännu inte förstår betydelsen av spritflaskor och ölburkar.
Sedan kommer tonåringen, den som måste bryta sig loss. Som måste välja bort. Saga Samuelsson gör henne alldeles verklig, precis som Persbrandt gör fadern. Det är filmens ryggrad. Att det inte känns spelat. Att det obekväma, sorgliga och jobbiga som händer, är precis så obekvämt, sorgligt och jobbigt i deras kroppar och ögon och ansikten, som det måste vara.
Det kanske inte är Åsa Linderborgs egen historia, men den tar definitivt avstamp i hennes roman.

För något år sedan kom Gabriela Pichlers Äta Sova Dö. Den var otrolig. Som en dokumentär, fast en film, fast en dokumentär, fast en film. Några år innan kom filmatiseringen av Susanna Alakoskis Svinalängorna. Båda skildrar livet i marginalen, på avgrundsranden. Där Arbetsförmedling och sociala myndigheter har makten i sina händer att göra med ditt liv vad de vill. Det skrivs arbetarromaner och görs arbetarfilmer idag som det inte gjorts på länge. Ett tag verkade locket ligga på. Nu har det tagits av. Socialrealismen blommar. Kanske en ny sorts.
Även filmen Mig äger ingen sällar sig till samlingen.

När eftertexterna rullar i biomörkret och tårarna börjar vara uttömda, är det en man som säger med irriterad röst till kvinnan han har sällskap med: ”Tyckte du den var bra?” Med sitt tonfall säger han snarare ”men herregud tyckte du verkligen att det där var bra?!”
Och orsaken som dyker upp i huvudet – som förklaring till den trista kommentaren efter en film som större delen av biosalongen verkade vara ganska så tagna av – är inte den att mannen reagerat mot den stereotypa skildringen av vänstermänniskorna.
Nej, det är den att mannen kanske bara med ett halvt öra hört lovprisandet av Åsa Linderborg och hennes bok, aldrig själv läst den, aldrig riktigt fattat att det är en arbetarroman. Att texten brinner socialistiskt röd. Inte kliar den rådande ordningen under hakan.
För även om boken och filmen alls inte är desamma, enligt författaren, så är de båda på arbetarens sida. Ger en bild av klassamhället. Det som fortfarande råder.
Och om mannen trodde något annat, så fick han sig förhoppningsvis en tankeställare, om han tänkte efter en smula.

Emma Lundström

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.