Blixtrande ögon och stark röst

23 november 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

Doris Lessing. Foto: Emma Lundström

Somliga personer känns odödliga. Som att de stannat i en viss ålder och kommer att fortsätta så. Som att deras ordrikedom aldrig kommer att vare sig sina eller tystna. Men så plötsligt händer det och de är borta. Allt som blir kvar: en otrolig mängd böcker, eftervärldens hyllande sorgetexter, minnet av en människa. Så är det nu. En av nittonhundratalets stora författare har gått ur tiden.

Doris Lessing är död. Det känns lite overkligt. Trodde nästan att sådana som hon var odödliga. Sådana som har den där sortens knivskarpa blick, och de där rappa, raka kommentarerna. Som inte bryr sig särskilt om vad folk ska säga. Som vet sitt värde. Vad hennes ord har haft för betydelse. Som inte jublar och dånar över ett Nobelpris, för att hon har fått alla pris som går att få och vet att det inte är prisen som räknas.
Sådana vars liv är lite som en karta över 1900-talet. En karta över hopp och förtvivlan.

Född av brittiska föräldrar i Iran 1919. Uppvuxen på ett misslyckat farmarprojekt i koloniala Sydrhodesia. Med en bitter far som aldrig blev fri första världskriget, varken fysiskt eller psykiskt. Och en mor som anpassade sig en smula bättre till omständigheterna i det nya landet, men istället blev neurotisk och försökte göra dottern till en exemplarisk edwardiansk flicka, med allt vad det innebar.

Läste Den femte sanningen i tonåren. Läste den på engelska: The Golden Notebook. Minns att den påverkade mig ordentligt. Minns flera olika röster. Ett malande talande. Personliga och politiska bekymmer. Tvivel. Besvikelse och misströstan. Ilska. Men minns inte en enda mening.
Har hört att hon själv inte tyckte att boken var ett feministiskt verk. Men det var den. Minns i alla fall att det var precis så jag uppfattade den. Utan att någon hade talat om det för mig. Minns framförallt att den var både stark och jobbig att läsa, betryckande och medryckande samtidigt.
Minns också sporadiska bitar av böckerna om Martha Quest, hennes allt större förståelse för skeendena i sin samtid. Starka känslor. Torrt gräs. Landsbygd. Och av någon anledning kaniner. Något slags obehag. Och att jag aldrig läste klart, förmodligen beroende på yttre omständigheter.

Läser nu att Den femte sanningen handlade om huvudkaraktären, Anna Wulfs, alltså egentligen Doris Lessings, strävan efter total, hänsynslös ärlighet i kampen för att befria sig från det kaos, den emotionella stumhet och skenhelighet som hon tyckte hemsökte hennes generation.
När boken kom, 1962, anklagades Doris Lessing för att vara ”icke-feminin” i sin skildring av kvinnlig ilska och aggressivitet. Själv menade hon att hon uttryckte det många kvinnor tänkte, kände och upplevde, bara det att många, läs män, inte hade en aning om det.
Anna Wulf, alltså Doris Lessing, försökte leva en mans frihet. Hade en man skrivit samma bok, om en man, hade den inte uppfattats som stötande.

Vidare. Barndom. Klosterskola där nunnorna skrämde livet ur flickorna med berättelser om helvetet och fördömelsen. Hoppade av skolan som trettonåring. Flydde hemmet som femtonåring och tog jobb som barnflicka. Utbildade sig aldrig vidare men läste mängder av böcker och gjorde sig till självlärd intellektuell på ungefär samma sätt som Nadine Gordimer.
Såg förtrycket i kolonierna. Kallade den vita koloniala kulturen för steril. Längtade efter ett annat liv. Längtade efter kärlek och passion. Flyttade till Salisbury – nuvarande Harare – 1937, och gifte sig något år senare, nitton år gammal. Fick två barn. Kände sig kvävd. Lämnade familjen och gick med i kommunistiska The Left Book Club. Träffade mannen vars efternamn blev det hon behöll resten av livet: den tysk-judiske flyktingen och kommunisten Gottfried Lessing. Fick en son med honom. Flyttade till London med sonen när äktenskapet gick i kras 1949 och gav samma år ut sin första riktiga roman, Gräset sjunger. Om rasmotsättningar, klasskillnader, makt, äktenskapet och kvinnlig frigörelse.

Det kan låta så torrt. Att rabbla ett liv. Men tänk en liten flicka som läser Dickens, Stevenson, Kipling, Stendahl, D H Lawrence, Tolstoj och Dostojevskij och drömmer om ett att få vara som i böckerna. Ett liv väsenskilt från det hon tvingas leva.
Doris Lessing ansåg att kvinnorna i moderns generation slutade sina liv när de fick barn: ”De flesta av dem blev ganska neurotiska – på grund av, tror jag, kontrasten mellan vad de fick lära sig i skolan att de hade kapacitet att vara, och vad som faktiskt hände dem.”
Skrivandet var hennes sätt att undkomma.

En röst mot krig.
Hon ska ha sagt att: ”Vi är alla gjorda av krig, tilltrasslade och förvridna av krig, men vi verkar glömma bort det.”
En röst mot apartheid.
Under femtio- och sextiotalet beskrev hon förtrycket i både Sydrhodesia och Sydafrika. En kritik så frispråkig att hon blev bannlyst från båda länderna 1956 och inte kunde återvända förrän 1995. Då som hyllad författare. Just på grund av de texter som tidigare gjort henne till en fördömd.
Också: en röst som inte tvekat att använda sina egna erfarenheter som utgångspunkt för att beskriva samhället. Barndomsminnen vävs samman med det politiska och sociala engagemanget. Den kvinnliga erfarenheten istället för den manliga.
När hon började skriva var detta sistnämnda något högst besynnerligt och ovanligt och uppenbarligen svårt att förhålla sig till.

Under efterkrigstiden tappade Doris Lessing tron på den kommunistiska rörelsen och 1956 lämnade hon kommunistpartiet helt. Istället fascinerades hon av sufisk mysticism och dess fokus på medvetandeutveckling. Hon stödde det afghanska motståndet mot Sovjetunionens invasion och 1987 kom boken Våra ord blåser bort med vinden om upplevelserna under en resa till ett afghanskt flyktingläger i Peshawar i Pakistan.
På 1970- och 80-talet skrev hon en hel del science fiction om högre existenser och medvetandeplan, med samhällskritiken som en ständig beståndsdel. Kopplingen mellan individens öde och samhällets. Att det inte går att separera de två.
Med tanke på det aldrig sinande samhälleliga engagemanget för de förtryckta och utsatta är det svårt att tro att Doris Lessing någonsin helt övergav den kommunistiska grundtanken. Jag skulle gärna vilja kalla henne socialist.
Men nu är det för sent att fråga.
Och definitionen kanske inte spelar så stor roll. Huvudsaken är ju vad hon säger i det hon har skrivit.

Har haft en tanke i bakhuvudet på att läsa om Den femte sanningen. Nu ska det bli av. Till minne av en kvinna som vägrade hålla sig inom ramarna för sin tids kvinnoroll och ideal, som vågade tala högt och tydligt om det hon tyckte var fel. Och gjorde det genom hela sitt liv. I 94 år. Nästan ett helt århundrade.

Text och illustration:
Emma Lundström

Fakta:
I december 1999 fick Doris Lessing den brittiska utmärkelsen ”Companion of Honor”. En order för dem som gjort en anmärkningsvärd nationell insats. Lessing avslöjade då att hon tidigare tackat nej till att bli en så kallad ”Dame of the British Empire”, eftersom det ju inte finns något brittiskt välde längre. Den nya utmärkelsen accepterade hon eftersom den inte krävde någon pantomim.

Doris Lessing fick Nobels litteraturpris 2007. Hon dog den 17 november i år. Hennes sista roman hette Alfred and Emily.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.