Principlöst om Syrien

13 oktober 2013

Debatt, Nyheter

Fem skribenter och medlemmar i Socialistiska Partiet skriver i veckotidningen Internationalen en debattartikel om Syrien med rubriken: Debatten handlar om viktiga principer. Inlägget skrivs i polemik mot en ledare i Internationalen: Nej till militär attack mot Syrien: vapen till motståndet.
Jag vet inte om nån annan satt rubriken, men jag letar förgäves efter opponenternas ”principer”. Det enda rättesnöret jag kan upptäcka är att man vänder ryggen åt det syriska upproret, ja, man vill inte ens kalla det för en revolution.
För mig är det däremot revolution när ett folk reser sig för att störta en diktatur. För skribenterna finns det inte. Ändå skymtar det fram i deras egna formuleringar. ”Vanligt folk på basplanet får bära bördan av kriget” och ”folkliga krafter förvandlas till kanonmat.”

Någon annanstans sitter alltså spindlarna i nätet och dirigerar kriget. Då menar man inte Assad-diktaturen som bär ansvaret för över hundratusen döda och miljoner på flykt utan ”det är borgarna i SNC, islamisterna, de reaktionära arab­regimerna och imperialismen som med sina överlägsna resurser sätter dagordningen på oppositionssidan”.

 

Här krackelerar hela debattinlägget. ”Justa folkliga krafter förvandlas till ka­­non­­mat i deras projekt. Enda chansen för progressiva krafter är att skjutandet upp­­hör.” Men sanningen är ju att utifrån kommande stöd till upproret är oerhört be­gränsat. Islamisterna håller sig undan från strider mot regimen och terroriserar istället befolkningen i befriade områden i norr.
I själva verket är motståndet inte ett resultat av borgarna i SNC eller avhoppade generaler i exil utan av det hjältemodiga folket på basplanet som organiserar sig i lokala råd och av de stora skaror vanliga soldater som deserterat från Assad-armén sedan de vägrat skjuta på folket.
I många andra sammanhang brukar det syriska motståndet kritiseras för att det är så lokalt och dåligt styrt och centraliserat. Kraften kommer underifrån. Det är bara det som gjort det möjligt för revolutionen att överleva under två och ett halvt år av helvetisk terror från regimens sida. Hade revolutionärerna lagt ner ”skjutandet” hade upproret varit krossat för länge sen.
Skribenterna hamnar ironiskt nog till slut i att räddningen för syrierna är den ”vapenvila” som imperialiststaterna USA och Ryssland nu ”söker sy ihop” fast skribenterna inser själva att resultatet bara blir att ”vanliga arbetande syrier fortsatt hålls nere”. Men vapenvilan ska ge ”socialistiska krafter en chans att organisera fattiga människor oavsett religiös och etnisk tillhörighet i kamp för sina egna intressen”, skriver de.

Detta är en försåtlig skrivning. Dels förskjuter man perspektivet bort från kampen mot diktaturen/för demokrati till en socialistisk kamp som inte står på dagordningen. Dels bortser man från att fattiga människor redan i detta nu organiserar sig oavsett religion och etnicitet för sina egna intressen. Men precis som imperialisterna, Assad och andra makthavare reducerar skribenterna det upproriska folket till ”kanonmat” eller ”islamister” trots att både den fredliga och väpnade kampen växer underifrån som ett självförsvar som nu också förs mot islamisterna.

Vem önskar inte fred och vapenvila? Men varför skiljer skribenterna inte på angripare och försvarare? Ska folket sluta försvara sig och bli slaktade av diktaturregimen?
Den syriska revolutionen står inför många svårigheter och har många fiender, liksom vacklande borgerliga krafter i dess egna led. Detta tycker jag borde vara en anledning för oss att stödja dem som slåss desto mer, men för skribenterna till debattinlägget blir det istället skäl att svika de kämpande människorna. Det ser jag som en rent omoralisk ståndpunkt.

Ronny Åkerberg
(bloggen Röda Malmö)

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.