Om klimatet, matsvinnet och folkligt engagemang

28 oktober 2013

Förstasidan, Krönika

Ibland känns det som om klimat och miljöfrågan har glömts bort och som om ingen längre orkar bry sig om alla larmrapporter, men på senare tid tycker jag mig ändå ha märkt att ämnet inte helt har dött ut i media.
Lyssnade på radions P1 häromdagen och ett program i en serie om Klimatångest, där olika personer berättar om den ångest de känner inför vad som händer med vår jord och hur de på olika sätt försöker hantera detta.

I detta program intervjuades Anders Wijkman, före detta kristdemokratisk EU-parlamentariker (och som jag för övrigt för ett par år sedan intervjuade här i Internationalen). Han berättade om hur han efter en lång tid i politiken kommit fram till att det inte fanns något parti som han ville binda sig till eftersom miljöfrågan inte passar in i eller omfattas i något av de existerande partiernas program, utom möjligen Miljöpartiets.
”Jag känner inte bara ångest utan även vemod över att det är så jäkla kortsiktigt”, säger Anders Wijkman i programmet och han ifrågasätter starkt tillväxtideologin.

”Evig tillväxt i energi och materialomsättning är inte möjlig”, menar han. Det är ganska intressant och positivt att en politiker som en gång var tilltänkt som Moderaternas partiledare, faktiskt kan svänga så totalt i sin uppfattning.
Ja, vi har mycket att göra för att få en balans i miljö och klimat. Att hitta ett nytt hållbart ekonomiskt system menar Anders Wijkman (och många med honom) är vägen som vi måste ta för att klara klimatutmaningarna.

En annan klimatnyhet i media som nog de flesta också uppmärksammat är IPCC:s rapport (Intergovernmental Panel on Climate Change) om hur det står till med klimatet. ”Det är människan som med 95 procents sannolikhet har orsakat klimatförändringarna”, slår forskarna fast.
Ja, vi har vetat länge att läget är akut och att något måste göras omgående för att förhindra katastrofala följder. Men vad ska till för att beslutsfattare, makthavare och multinationella företag ska vakna och agera??

Kanske är det som med den arabiska våren, att det är vi vanliga människor, folket, som måste visa vägen, sätta ner foten och säga: Nu är det nog! Kanske är det genom sociala medier som till exempel Facebook och Twitter som vi kan hålla miljöengagemanget vid liv, göda debatten och göra klimat/miljöfrågan mer politiskt och socialt korrekt och accepterad.
Genom att ihärdigt diskutera problemen och följderna av vårt leverne och resursslöseri och att inte skämmas för det när vi träffar och samtalar med vänner och bekanta som kanske inte har samma medvetenhet eller intresse för dessa frågor och genom att vi skyltar med våra budskap på facebook så visar vi att dessa brännande frågor i allra högsta grad har relevans och är nödvändiga att ha högst på dagordningen.

Om vi mitt i köp- och konsumtionshetsen stannar upp och på ett bestämt, självklart, men vänligt sätt visar att vi inte är eller vill vara en del av detta resursslösande vansinne, så kanske fler och fler följer efter och börjar ifrågasätta sin livsföring. Det är hög tid att vi gör det nu.
IPCC:s rapport borde vara en väckarklocka för oss alla!
Hur vi behandlar maten kanske kunde vara ett första steg där vi kunde börja förändra oss. I dagens läge produceras mat som sedan slängs för att det finns ett överflöd. Det här är ju såklart helt förkastligt och bättre fördelning av resurserna och bättre planering av produktionen måste införas. Det här borde väl kunna vara ett första problem att åtgärda?
Det är dags att vi redan nu arbetar för det samhälle vi vill ha i framtiden och att vi tar vara på de resurser och tillgångar vi har och utvecklar ett hållbart system på alla områden. Och det handlar ju inte bara om ekonomi utan också om ekologiska resurser.

Jag tänker på den dag då jorden nått gränsen för vad hon tål och för hur många människor hon klarar av att försörja. Var den gränsen går är jag inte säker på, men jag såg ett program en gång med professor Hans Rosling där han nämnde något om att jordens resurser skulle klara av att föda upp till 29 miljarder människor.

Men vad händer när gränsen är nådd? Tänk om maten inte räcker till i framtiden? Tanken är svindlande och minst sagt obehaglig och kunde tjäna som en vägvisare för ett samhälle som vi inte vill ha och som vi inte bör skapa.
För att i stället skapa det hållbara samhället, ekonomiskt och ekologiskt, är det nog vi – folket, som får visa politikerna vägen eftersom de inte tycks inse allvaret och inte har styrkan att på egen hand genomföra nödvändiga förändringar.

Liza Ahnland

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.