Om den fula nationalismen

29 oktober 2013

Förstasidan, Kultur, På plats, Teater

Mimi Märak. Foto: Emma Lundström

Tunga rytmer, raka ord, många skratt och massa allvar fyllde Målarsalen på Dramaten i Stockholm den 24 oktober. När Dramaten& höll den första av två Spoken Word-kvällar på temat nationalism, var det trångt om saligheten. Fri entré. Platserna slut på nolltid.
Mjuka fåtöljer och avslappnad stämning. Värmen stiger snabbt i lokalen medan texter varvas med skön musik hanterad av DJ Amir från Soul Lounge.
Nationalism alltså. Jo. Ville Gobis Du gamla, du fria sätter fingret på en hel del ömma punkter. Han talar om blåsippor och hjärnrör. Är trött på facebookrevolutioner, hipstertwitter, och, självkritiskt nog, tomma dikter. Trött på en skola där det handlar om att vinna, på skenhelighet och bearnaisesås till alla. På att samvetet dövas genom att växeln för macciatolattefrappucinoblablabla-kaffet läggs i tiggarens pappmugg. På ”Palestinasjalar i Målarsalar”. Tycker inte att någon ska komma undan med ”en och annan upp till kamp-facebookrad”.

Skådespelaren Eric Stern är med på storbildsskärm med Hösttankar från skymningslandet i flera delar. Den första är bäst. Den där han målar upp sin dröm om värsta fina landet där alla har det bra, och sedan avsnoppar oss med att det bara är han som får vara där. Det låter kanske fånigt, men publiken håller på att skratta ihjäl sig.
My Vingrens Vita svenskar handlar om dem som anser sig ha tolkningsföreträde, som tycker att de inte behöver förhålla sig till rasistiska stereotyper, därför att de själva, per definition, som svenskar, inte upplever sig kunna vara rasistiska. Hennes Kategori B, om Utöyamassakern och Breiviks manifest, väcker tunga minnesbilder.
Rojda Sekersöz dikt Gelem gelem handlar om det faktum att över fyratusen romer registrerats av svensk polis. Filip Axelssons märkliga karaktärer, pysslingar och vättar är mest bara skrattlockande och liknar västerbottniska humorgruppen Klungans stil. Tiffany Kronlöfs låt ID please handlar om rasprofileringen i tunnelbanan, och Mimi Märaks Us local people, om svenska statens kolonisationspolitik och gruvboomshets, som stryper det samiska folkets kultur och livsförutsättningar, är lika stark varje gång. Amer Sarsour är med på bildskärm med sin Fuck nationalism.

Men det som framförallt stannar kvar i hjärnan den här gången, är Mustafa Kibars Marie-Louise, om att vara fem år och önska sig vara svensk istället för turk, öva på uttalet och vilja tvätta bort tungan ur munnen. Vilja kunna äta korv och inte kallas svartskalle.
I knäet på sin favoritdagislärare fick han vara så svensk han ville. Bara vara sig själv. Men det fanns en tjej som hette Amanda och som ropade att ”fröken älskar turk på burk som luktar urk”.
Femåringen fick till slut nog och kastade sig över mobbaren. Sedan slutade han vilja vara svensk, slutade sitta i favoritlärarens knä.
Vardagsrasismens konsekvenser.

Text och foto:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.