Ockuperande studenter i Ioannina: ”Det finns ingen framtid om vi inte slåss för den nu”

Parga. Norra Grekland. Sista veckan i september. Brisen från havet är ljum. Det doftar kryddigt från blommande änglatrumpeter. Den grekiska flaggan vajar lojt i vinden bredvid flaggan för den europeiska unionen. Det är torsdag. För någon vecka sedan mördades antifacisten Pavlos Fyssas. Protesterna har varit omfattande.
Dagens huvudnyhet är att sju av landets största universitet hotas av stängning. Det är Trojkans moratorium som spökar. Regeringen skär ned på alla plan och med alla tjuvknep de kan komma på. Ett av de hotade universiteten ligger ett tiotal mil bort, över bergen, i Ioannina. Där pågår både strejk och ockupation. Vi bestämmer oss för att ta oss dit.

Vespan klarar 75 kilometer i timmen, men på de hisnande serpentinvägarna som slingrar sig upp och ned för berg efter berg, är det bäst att hålla sig till högst femtio. Avgrunden stupar stundtals alldeles nedanför högerfoten. Vyerna är storslagna, ögonen kisar, en rovfågel sveper över en lummig dalgång, dofterna slår in i näsborrarna och morgontimmarna flyger förbi.
Sista biten tar vi motorvägen, kör på nästan tom tank. Och plötsligt är vi framme. Universitetet i Ioannina ligger på en höjd med utblick över staden. Insjön, där den ottomanske härskaren Ali Pasha bodde i en fästning på en ö fram till sin död, lyser blå. Några studenter går förbi när vi parkerar vespan. Annars verkar det ganska dött.

Allt vi har kunnat läsa oss till är att universitetet i Ioannina, i likhet med Atens universitet och tekniska högskola, fått besked om stängning. Att det utbrutit protester i många stora städer. Att stängningarna kan komma att bli permanenta.
Med 20 000 studenter fördelade på 17 institutioner är universitetet i Ioannina ett av de största i Grekland. Det är alltså många studenter som nu riskerar att inte få fullgöra sin utbildning.
När vi kommer till platsen har universitetsledningen beslutat sig för att ställa in all administrativ och undervisande verksamhet. Det är sista dagen för registrering, men inga nya studenter kan skriva in sig. Registreringen är nämligen stängd, även om den grekiske utbildningsministern tillåtit en inofficiell förlängning av tiden.
Det sista vi har hört är att de sju universiteten planerar att anmäla de påtvingade massuppsägningarna till förvaltningsdomstolen, eftersom de menar att regeringen har överträtt sina befogenheter.
Nu ser vi slagord på väggarna vart än vi tittar. En banderoll hänger från en balkong. Vi öppnar första bästa dörr och kliver in.

Musiken ligger som en ihärdig ljudmatta över samtalet. Arg och skränig. Folk kommer och går. De flesta är i tjugoårsåldern. Det ligger lite bröd och marmeladförpackningar på ett bord, och några rullar toapapper. Här pågår en ockupation.
– Lärarna strejkar så vi har stängt ner den här byggnaden till stöd för dem, förklarar Dimitris som sitter i en soffa och äter en mycket sen frukost tillsammans med Jim, som inte vill nämnas med sitt riktiga namn, eftersom han tycker att det känns otryggt i dagens Grekland. Ingen av dem vill synas med sina ansikten på kort.
Några dagar tidigare har de deltagit i protesterna efter mordet på Pavlos Fyssas. Många av de ytterst skrivna slagorden på väggarna är antirasistiska.

Hittills är det bara två institutioner som ockuperar sina byggnader, berättar Jim:
– Vi vill stötta lärarna. De ekonomiska nedskärningarna gör att regeringen vill sparka dem och ge jobbet till någon som inte vill ha lika mycket betalt, som är mindre utbildade.
– Lärarna gick ut i strejk för ungefär fem dagar sedan, inflikar Dimitris och fortsätter:
– Det här är tredje dagen vi gör den här ockupationen som stöd. Men det handlar inte bara om lärarna. Det handlar också om något som hände för ungefär en vecka sedan, när en nynazistisk grupp dödade en trettioårig antifascist. Det kanske inte är relevant i det här sammanhanget, men du vet, det händer en sak, och så ännu en, och du sätter samman dem och ser ett mönster.
Han säger att media beskrev mordet som att det hade handlat om ett bråk om fotbollslag:
– De säger inte att det var ett bråk om politik. Ja… så vi har även det här: en nynazistisk grupp som faktiskt valdes in i parlamentet för två år sedan.
De talar om att många inom polisen röstade fram Gyllene gryning. Kommer in på framtiden. Jim har inte mycket hopp:
– Jag tror att det kommer att bli värre. Ingen gör ju någonting åt det som sker.
Dimitris håller med:
– Tyvärr tror jag inte att vi gör någon skillnad här heller, eller, jag är rädd för att vi inte gör det. Men det är aldrig fel att försöka.
Han påpekar att även om studenterna inte skulle ockupera sina institutioner, så skulle det ändå inte bedrivas någon undervisning, eftersom ju lärarna strejkar. Allting står still, utom några caféer, bland annat ett lite längre bort i samma byggnad, där getingarna surrar kring tömda läskglas och urdruckna kaffekoppar på uteserveringen.

– Jag tycker att det är värt att nämna att några lärare fortsätter att undervisa trots att styrelsen har lagt ner allting. De kommer trots att de har kniven mot strupen, inte får betalt, och förmodligen får sparken, säger Dimitris, som trots allt, och i likhet med Jim, inte tror att universitetet kommer att stängas permanent. Det ligger för mycket pengar i det, tror Jim:
– Det är som snubbar som har företag och försöker ta pengar från alla. Det är samma sak med det här. De vill starta privata universitet istället. Det kan bli så att vi måste betala väldigt mycket för att få utbildning.
– Även om utbildningen kanske skulle bli bättre om privatskolorna spreds över Grekland, så är det helt fel tid att göra det, vi har inga pengar idag. Vi kanske skulle vilja, men det skulle inte gå. Det är som om din mor skulle ha dött och din far redan nästa dag annonserar att han skaffat en ny kvinna. Fel tid att nämna en sån sak, tillägger Dimitris.

Framtiden har redan kommit, menar de båda. Saker har börjat kosta mycket pengar. Det är svårt att ha råd med studentlitteraturen. Ett nytt system har gjort att böckerna blivit extremt mycket dyrare.
Vad tycker de då om att regeringen gör som den gör?
– De är dumma människor, så är det bara, säger Jim.
– Landet börjar gripas av panik, det är vad jag tror.
Hopplösheten skiner igenom hela tiden. De tror inte på framtiden. Jim säger halvt leende att det kanske slutar med att alla skaffar sig ett eget vapen. Dimitris är lite mer allvarlig:
– Jag har väldigt svårt att tro att det ska bli bättre. Jag vet att det kommer att vara svårt länge.

Ingen av dem känner någon tillit till vänsterpartiet Syriza. De tycker att alla politiker tappat kontakten med folket, lever i sin egen värld av förmåner och lyx, talar tomma ord som aldrig infrias.
Dimitris berättar att han satt bakom Aleksis Tsipras när denne skulle till London för att föreläsa i våras, att han ser Syrizaledaren som ännu en politiker fylld av tomma löften:
– De förlorar sina bra idéer till förmån för ekonomin. De har bra intentioner men de gör ingenting.
– Ingen bryr sig egentligen om vad folket vill ha. Allt de önskar sig är slavar för så lite pengar som möjligt, säger Jim.
– Det är egentligen ganska logiskt, du kan till och med ge privilegier till ett får, det kommer att förvandlas till en varg till slut, tillägger Dimitris och brer marmelad på ännu en brödbit.
De talar om alla grekiska ungdomar som flyr landet. När Dimitris for till London i mars var det för att hälsa på en kusin som pluggade till läkare i Grekland men gav upp det i samband med krisen. Nu jobbar han med grafisk design i London:
– Grekland skickar iväg sina egna barn. Och det tar oss tillbaka till det vi talade om tidigare, om vi tror på framtiden. Med tanke på alla som försvinner nu så kommer den inte att se ljus ut, åtminstone inte den närmaste generationen.

Dimitris erbjuder sig att följa med ut och översätta slagorden på väggarna. Några är skrivna av en grupp som kallar sig ”Fighting actions”, andra av kommunistiska grupper som KKE, och KNE. Det står saker som ”Världen ska veta att folkets kamp kommer att vara imperialisternas mardröm”, och ”Vi böjer inte våra huvuden, vi svarar med massuppror”.
Dimitris berättar att mötet som hölls för tre dagar sedan, då ockupationen inleddes, var fredligt. De är vana vid att hålla den typen av möten, menar han. Har bra samtal, för fram sina åsikter.
Ett av slagorden talar om att ”häva moratoriets allenarådande”. Dimitris undrar om vi vet vad det är, detta så omtalade kravpaket från Trojkan:
– Det är ett kontrakt som Samaras röstade för och det är orsaken till mycket arbetslöshet. När det ordet kom på besök i Grekland började problemen. Eller, de började åtminstone att verkligen visa sig.
Ett slagord som handlar om arbetarstyre och studentuppror har han lite svårt att översätta. Ett annat är en ordlek som mest går ut på att rimma på mördare: ”Det snöar. Poliser, grisar, mördare.” Under är det ett fredstecken. Solen gassar över cementen och vi går in igen.

Nu har Maria anslutit sig, liksom de andra är hon orolig för att framträda med namn och bild, även om det bara ska publiceras i en utländsk tidning.
Maria verkar mer driven. Hon vill att studenterna ska engagera sig mer än de gör. Och hon vägrar ge upp hoppet om framtiden helt:
– Jag tror att om arbetarna förstår att det inte finns någon framtid om vi inte slåss för den nu, då kommer den att finnas. Men jag ser att folk är väldigt rädda, de organiserar sig inte. Förut strejkade gymnasielärarna. Men de slutade. Nu strejkar universitetslärarna, och det är bra. Men studenterna är i sin egen värld. Det är ju bara vi och en annan institution som lyckats ha samling. De andra får inte ihop tillräckligt många för att kunna komma fram till ett beslut om att ockupera sina institutioner.

Även om hon kan se att det skett en del lyckad organisering, en del lyckade strejker de senaste tre åren, så tycker Maria inte att det räcker:
– Situationen blir värre och värre för varje dag. Vi har en miljon arbetslösa.
Den dystra minen lättas upp lite när hon berättar att antifasciströrelsen växer i alla fall. Även om hon blir nedstämd igen när hon talar om mordet på Pavlos Fyssas. Hon upprepar att hon vill vara positivt inställd till framtiden, men att det är så väldigt svårt. Säger återigen, med en glimt av ilskna tårar i rösten:
– Om arbetarna inte organiserar sig så finns det ingen framtid.
Dimitris instämmer:
– Ni ser, det är precis som vi sade tidigare. Men, det finns så klart de som är optimistiska.
– Ja, och vi har ju Syriza, som försöker få regeringsmakten, säger Maria och fortsätter:
– Men jag tror att eftersom de är reformistiska socialister så kommer de inte att göra något om de hamnar i regeringsställning, därför att de kan göra så, som reformister. Kapitalismen är i kris nu och jag tänker att om Syriza bildar regering och misslyckas, så kommer folk att säga att de är kommunister och att de inte klarar någonting och sedan rösta höger.

De frågar hur situationen är för vänsterpressen i Sverige och jämför med Grekland. Jim påminner om stängningen av ERT, Greklands statliga radio- och TV-bolag, i juni.
– Den var inte ens särskilt vänstersinnad. Den hade ingen inriktning alls. Den var för alla, nu finns ingenting, säger Dimitris och Maria inflikar att regeringen skapat en annan kanal som kallas för ”folklig television” Hon menar att det fortfarande finns de som arbetar för att ERT ska återinstalleras:
– Regeringen skär ned i så många delar av vårt sociala liv, vi orkar inte engagera oss på alla områden, det är så många öppna attacker.

Det är en känsla av väntan i luften.
Dels den rent reella: studenterna kring bordet förklarar att de ska hålla möte snart, om det bara kommer tillräckligt många människor – det måste vara fler än trettio deltagare för att det som sägs på mötena ska ha giltighet.
Dels är det en allmän väntan, en som inte går att ta på, en oro i luften. Vad kommer att hända de närmaste dagarna? De närmaste timmarna? Vilka nedskärningar kommer härnäst? Finns det en framtid?
Maria återkommer till studenternas håglöshet:
– De bryr sig inte om någonting, de studerar, de ser att situationen blir värre och värre, men de tänker kanske att de ska lämna landet.
– Jag tror att folk tror att något magiskt ska hända. Men även om du skulle få ett jobb så ser det ganska mörkt ut. Om du inte kämpar för en trygg framtid, så kommer du inte heller att få en trygg framtid. Och om du inte ids kämpa för en framtid, finns det då något alls du skulle kämpa för?, undrar Dimitris samtidigt som det börjar droppa in lite fler människor, det verkar som att det blir ett möte i alla fall.
Vi påpekar att det är meningen att Grekland ska vara EU:s ordförandeland nästa år. Det visar sig att ingen av studenterna vi pratar med har hört talas om det, men de tycker att det låter som ett bra år för demonstrationer. Och Dimitris avslutar:
– Även om vi inte lyckas förändra någonting med den här ockupationen, och många studenter inte förstår vad vi håller på med, så är vi ändå de som har vunnit, för att vi har kämpat. Vare sig vi vinner eller förlorar.

Vi går en promenad genom området. Slagorden trängs på nästan alla väggar. Det doftar varm asfalt och timjan. Halvt övermålad skymtar Lenin på ett cementblock som visar sig vara en del av en liten amfiteater. Här och var ligger stora hundar och sover där de lyckats hitta skugga för eftermiddagssolen. De verkar också vänta. Vid halv tio på kvällen ska de anställda på universitetet demonstrera inne i stan. Lite tidigare, klockan sju, ska både universitetsledningen och de anställda hålla möte om att göra rättslig sak av massuppsägningarna.
Maria, Dimitris och Jim har förklarat att de inte förväntar sig särskilt mycket av de båda mötena. De menar att universitetsledningen inte precis är några rebeller.

Innan vi måste bege oss tillbaka över bergen för att undvika körning i kompakt mörker, tittar vi in till ockupanterna. Nu pågår mötet för fullt. Maria talar. Grekiskan smattrar mot väggarna. Cigarettröken ringlar mot taket. Vi vinkar, vänder och går.
Sedan far vi över berg efter berg där gamla män och kvinnor vallar getter och får, eller sitter utanför sina hem och tittar på kvällningen. De ler lugnt och vänligt när vi puttrar förbi. Vi passerar citronträd efter citronträd, olivlund efter olivlund. Och bikupor på mycket hög höjd där locket slår till över öronen. Alltmedan solen sakta sjunker, slår ut över bergen som en stilla brand, målar allt i gyllengult, purpur och blåskimmer, för att till slut ta med sig den sista lilla värmen och försvinna bakom de mörka bergskropparna som sakta uppslukas av en allt svartare natt.

Nästa dag grips partiledaren och flera andra högt uppsatta personer inom Gyllene gryning, och partiet förklaras vara en brottslig organisation eftersom den kan kopplas till mordet på Pavlos Fyssas. En annan sak som kan tänkas ligga bakom gripandena är att det verkar finnas ett samband mellan Gyllene gryning och den uppmaning till militärkupp som några dagar tidigare spridits bland arméreservister.
Grekland svajar. Knakar i fogarna. Ingen vet riktigt vad som ska hända härnäst. Den framtid som studenterna i Ioannina önskar sig, är mer än oviss.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.