Med revolten som följeslagare

27 oktober 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter

Ingen märkte det just då, men en oktoberdag i Detroit 1913, för precis hundra år sedan, förändrades världen. När Henry Ford då lät dra igång bilvärldens första löpande band i sin Highland Park-fabrik omvandlades bilen snabbt från exklusiv hantverksprodukt till masskonsumtionens hörnpelare och med den, städer, länder och människors liv. Lars Henriksson skriver här om bandets historia och betydelse.

Det första som ändrades var dock arbetet. Genom nya metoder för metallbearbetning kunde alla detaljer få exakta mått och bli helt utbytbara, liksom människorna. Arbetet styckades upp i lätt kontrollerbara sekvenser som det gick fort att lära sig utföra i högt tempo, och när produktionen inte längre krävde hantverksskickliga arbetare kunde företagen anställa arbetskraft med det enda kravet att de skulle underordna sig fabriksregimen. Tillverkningstiden för en T-ford sjönk på bara några månader från tolv till drygt två timmar och lönekostnaderna kapades på så sätt från två håll; färre arbetare kunde göra fler bilar på kortare tid och lönerna för den enskilde arbetaren kunde sänkas.

Varken löpande band eller sönderdelade sysslor var dock nyheter, Adam Smiths exempel på arbetsdelning vid nåltillverkning var en sjuttonhundratalsklassiker, och i slakteriindustrin gled redan djurkroppar fram mellan styckningsstationerna. Fords lyckokast var att vända på processen och använda rörliga arbetsobjekt och långt driven uppdelning av arbetsmoment till att sätta samman bilar.
Men det var ingen liten förändring. Som Ford själv skrev var det viktigaste steget i rationaliseringen att ta ”arbetet till arbetarna istället för tvärtom”. Det var hans tillämpning av de principer för ”vetenskaplig arbetsledning” som Frederic Taylors publicerat två år tidigare och vars grundprincip var att beröva arbetaren varje möjlighet att fatta egna beslut och flytta dem till företagets beslutshierarki.

Det löpande bandet var – och är – taylorismens ideala organisationsform, när karossen kommer glidande längs banan finns bara två möjligheter, att hänga med i takten eller revoltera. Den som arbetar vid en monteringsbana blir en integrerad del av maskinen med lika lite inflytande på takten som drivremmar eller kugghjul. Införandet av en mekaniskt driven monteringsbana var därför inte så mycket en teknisk innovation som en social, en väldig överföring av makt på fabriksgolvet från arbete till kapital.
Jag minns ännu mina första dagar på banan, hur det till synes makliga flödet av bilar förvandlades till ett hektiskt inferno av slangar, maskiner och bildelar där vi kämpade mot den obevekliga lavaströmmen av karosser. Och väl hemma rörde sig allting, kaffekoppen, limpan på skärbrädan, sängen…

Men det löpande bandets överlägsna produktivitet förutsätter inte bara precision när det gäller bildelar och logistik, grundförutsättningen är att alla kuggar är på plats hela tiden, även de mänskliga. Jag hade knappt hunnit komma in i banans tempo förrän jag fick en lektion i systemets sårbarhet när en trög löneförhandling ledde till ett par korta strejker. Också i den väldigaste löpande bands-fabrik räcker det att en mindre grupp vägrar jobba för att allt ska stanna.
För även om Taylor som Ford menade sig vara ”arbetarnas vän” har vänskapen sällan besvarats nere på banorna, revolter mot det enformiga och slitsamma jobbet har varit det löpande bandets följeslagare. Redan tidigt började arbetare fly Fords fabriker och hans berömda beslut från 1914 att betala vissa arbetare fem dollar om dagen var ett lönsamt sätt att hålla de anställda kvar – och de fackliga organisationerna ute. Bakom fanns även tanken att arbetare genom flit och sparsamhet skulle kunna köpa de allt billigare T-fordarna och genom själva ägandet identifiera sig med fabriksägaren. Och bakom ratten kunde även den hårt styrde arbetaren för en stund få en känsla av att styra sitt eget öde, ”en välkommen motvikt mot det moderna produktionslivets enahanda” som kommunikationsminister Sven Andersson uttryckte det långt senare.

När sextiotalet mötte sjuttiotalet ifrågasattes auktoritära system på många håll, också på fabriksgolven. I en rapport lyfte Arbetsgivareföreningen fram de ”vilda” strejkerna på Volvo som ett av huvudskälen till att ändra arbetsprocessen och Volvos dåvarande vd Pehr G Gyllenhammar dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”.

Den vanligaste revolten var dock individuell: de unga arbetarna lämnade helt enkelt fabrikerna för att gå till bättre arbeten, och förmännen hade under mina första år i fabriken – en tid med låg arbetslöshet – ofta svårt att köra banan i fulltakt på morgonen på grund av brist på folk.
I Sverige ansträngde sig därför både Volvo och Saab att kontra denna dubbla revolt genom ny arbetsorganisation. Det var aldrig frågan om att förskjuta maktförhållanden, tvärtom, Volvofabriken i Kalmar byggdes i form av avgränsade ”tårtbitar” där mindre grupper skulle arbeta isolerade från varandra, uttalat för att komma bort från det löpande bandets strejkkänslighet.
Med de halvt experimentella fabrikerna blev ”den svenska modellen för bilproduktion” vida omtalad, trots att banorna i båda Volvos och Saabs huvudfabriker löpte lika raka som någonsin.

Så kom 90-talskrisen och arbetslösheten befriade i ett slag företagen från varje behov av att anpassa arbetet till dem som arbetade. Budskapet spreds att fordismen ersatts av ”toyotism” som sades använda sig av arbetarens hela förmåga. Sant bara i så måtto att ledningen med dessa system, idag marknadsförda som ”lean”, nu ville ta kontroll även över de vardagliga knep vi tar till för att hinna med vårt arbete och att göra dem till norm. Idag är arbetet övervakat och detaljstyrt som aldrig förr, med jämna mellanrum inspekteras montörerna så att vi säkert arbetar exakt enligt föreskrifterna, ner till minsta steg och handgrepp.

För även om slingerväxter håller på att ta över den förfallna Highland Park-fabriken frodas den hundraåring som föddes här som aldrig förr. Inte bara i den industri som årligen pumpar ut 80 miljoner bilar, sedan länge är löpande bandet förhärskande inom all massproduktion och dess principer erövrar nya branscher som callcenters och snabbmatskedjor. Med flödesorganisering och standardisering blir även allt fler kontorsarbeten till ett slags intellektuella löpande band. Och i den globaliserade ekonomin, understödd av en ständigt växande transportsektor, slingrar sig flödet av råvaror, halvfabrikat och produkter som ett gigantiskt löpande band över kontinenterna i precis samma jakt på billigast möjliga arbetskraft som för hundra år sedan i Detroit.
Lars Henriksson

 

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.