Konflikten i Syrien: Debatten handlar om viktiga principer

03 oktober 2013

Debatt, Förstasidan

Syriendebatten handlar inte om perifera motsättningar i perifera konflikter. Det handlar om principiella motsättningar i konflikter som toppar den internationella dagordningen, skriver här Peter Widén och andra medlemmar i Socialistiska partiet.

 

När det gäller Syrien, låt oss slå fast vad vi alla är överens om: Assadregimen är en auktoritär borgerlig regim med systematiskt förtryck av opposition på meritlistan. De massdemonstrationer som bröt ut var en del av det regionala uppvaknandet (”den arabiska våren”) och speglade ett folkligt missnöje med förtrycket och med Assads ekonomiska förändringar i nyliberal riktning. Demonstrationerna hälsade vi alla med glädje. Vi är också överens om att Assadregimen i det inbördeskrig som blev resultatet agerat med systematisk grymhet och hänsynslöshet. Vi är svurna motståndare till denna regim.

Varför är det nödvändigt att slå fast det ovan relaterade? Därför att vi som inte okritiskt hyllar oppositionens väpnade kamp som ”folklig revolution” ofta beskylls för att vända det syriska folkets lidande ryggen. Ett exempel är vänsterdebattören Shora Esmailian som betecknar Tariq Alis ståndpunkter (mer om dessa nedan) som hårresande. Shora Esmailian öser sitt förakt över den vänster som motsätter sej USA-imperialismens vapenleveranser och bombhot. Undertecknade ansluter sej till huvudlinjen i Tariq Alis skrivningar och är kategoriska motståndare till imperialismens leveranser och bombningsplaner.

Låt oss så gå in på vad som skiljer oss åt. När de regimkritiska protesterna började gjorde de det i ett land (och en region) med en bestämd historia. I Syrien hade under decennier en kamp mellan regimen och Muslimska brödraskapet rasat. Islamisterna har använt terror och mord och regeringen har svarat med terror i masskala. Regimen utgick ur striden med kontroll över situationen men minnet av massakrerna kvarstår. Regimen har i kampen mot det sunnimuslimska brödraskapet kunnat luta sej mot stöd från kristna men framförallt från shiitriktningen alawiterna. Assad tillhör själv denna riktning.
Under de år som den nuvarande konfrontationen varat har dessa religiösa spänningar stärkts och konflikten alltmer blivit en del av den regionala Sunni kontra Shia-konflikten som plågar hela regionen. Därav det faktum att kristna och alawiter alltmer desperat sluter upp på regimens sida. Vi har alltså ingalunda en enkel konflikt ”diktaturen mot folket”.

Till detta kommer att ännu mer extrema sunni-grupper etablerat sej på oppositionssidan. Dessa jihaditiska miliser utgör enligt flera experter en majoritet av de stridande grupperna. Väpnade sammandrabbningar har skett mellan delar av jihadisterna och FSA (fria syriska armén) men så sent som för någon vecka sedan (början av september 2013) förklarade en hög FSA-representant att man saknar möjlighet att konfrontera dessa jihadister innan man slagit ut Assadregimen. Kort sagt man accepterar en front tillsammans med dessa trots de avskyvärda brott, avrättningar och sekteristiska rensningar de utför.

Vi kan nu (19/9 2013) se att FSA-enheter på grund av jihadisternas ohämmade förtryck och angrepp på oliktänkande tvingas att ta konfrontationer med dem.

De som fortfarande ser skeendet i Syrien som en folklig revolution pekar på de ”sekulära” och ”moderata” krafterna. Vilka är då dessa? Dels är det folk som hoppat av från Assads regim, officerare och tjänstemän. Dessa har naturligtvis inte perspektivet av en social revolution. De vill störta Assadregimen till förmån för en egen borgerlig stat. Dessa har naturligtvis inga problem med att söka hjälp från USA och Europa-imperialismen. Stöd från imperialismen har varit en given del i deras kalkyl för att överhuvudtaget vinna. Deras kamp har naturligtvis inget med revolution att göra. Om man inte reducerar begreppet revolution till att betyda väpnad kamp för att byta regering. Och det bytet av betydelse ska vi inte göra.

Vanligt folk på basplanet då? Ja här har vi naturligtvis hela spektret från islamism till demokrater och till och med socialister. Dessa får naturligtvis bära bördan av kriget. Här finns även grupper som fortsätter obeväpnat motstånd. Bland dessa grupper finns trots allt lidande ett motstånd mot de nordamerikanska bombningsplanerna. Men de lokala samordningskommittéerna har uttalat sej i motsatt riktning. I ett uttalande slår man fast att Obamas bombhot är för begränsat och föreslår aktioner koordinerade med det inhemska motståndet. Man skulle kunna instämma med orden från en av ickevåldsgruppernas medlemmar (fritt citerat): ”Det sliter sönder mitt hjärta att det enda hopp som verkar finnas hos en del syrier jag mött är att det kommer att släppas bomber från främmande makter.”

Att människor i desperation kan drivas till att välkomna bomber mot Assad varifrån de än kommer är förståeligt.

Men att mena att ”väst” borde försett oppositionen med mer vapen redan från början är något annat än desperation. När de lokala samordningskommittéerna säger att man vill ha samordning med USA och amerikanska vapen är det naturligtvis det samma som att säga att den kamp man för inte är en kamp för revolutionär förändring. För ett regimbyte – ja. Men ingen Revolution. Att en revolutionär förändring i Mellanöstern skulle ske i samarbete med den världsmakt som håller tillbaka allt vad progressiva förändringar heter i Mellanöstern och i hela tredje världen är naturligtvis en omöjlighet. Låt oss citera den gamle Tariq Ali:

”Ända sedan början av den arabiska våren har det varit mycket prat om revolutioner. Inte från min sida. Jag har argumenterat mot ståndpunkten att ett massuppror i sig själv utgör en revolution, dvs en överföring av makten från en samhällsklass (eller ens ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar. ”

”Uppfattningen att SNC är bärare av en syrisk revolution är lika skrattretande som idén att brödraskapet var detsamma i Egypten. Ett brutalt inbördeskrig med illdåd från båda sidor utkämpas för närvarande.”
”Tanken att Saudiarabien, Qatar, Turkiet med stöd av Nato kommer att skapa en revolutionärt demokratisk eller ens en demokratisk struktur bestrids av det som händer på andra håll i arabvärlden.”

Låt oss slå fast: när de lokala samordningskommittéerna i Syrien föreslår samordnade väpnade aktioner med imperialistmakterna begår man i princip samma misstag som de sekulära delar av det egyptiska samhället som välkomnade militärens kupp för att sopa undan Mursi. ”Fiendens fiende är min vän”-syndromet åter igen. Och de som i Sverige stöder tanken på imperialistiska bombningar och vapenleveranser har naturligtvis fallit i samma fälla. De inom vänstern som stöder Assadregimen utifrån att den hotas av USA-imperialismen har också ramlat ner i samma fälla fast spegelvänt. Att vara mot USA:s krigsinsatser får aldrig leda till stöd för regimen.
De kamrater som upprätthåller tanken på att det pågår en folklig revolution brukar påstå att vi överdriver de fundamentalistiska islamisternas styrka. De sista dagarnas händelser visar om inte annat att vi har haft rätt i vår beskrivning av konflikten som allt mer sekteristisk.

De som beskriver händelseutvecklingen som en folklig revolution och jihadister, borgarna i SNC, saudiska, qatariska och kuwaitiska leveranser och ökade insatser från USA och Europa som hanterbara problem för denna folkliga revolution vänder verkligen upp och ner på verkligheten. Det är borgarna i SNC, islamisterna, de reaktionära arabregimerna och imperialismen som med sina överlägsna resurser sätter dagordningen på oppositionssidan. Justa folkliga krafter förvandlas till kanonmat i deras projekt. Enda chansen för progressiva krafter är att skjutandet upphör.
Och utvecklingen under de senaste veckorna visar att det faktiskt är möjligt att det kan upphöra. Det finns flera orsaker till detta, bland annat att det uppstått ett slags dödläge i striderna, samtidigt som de utländska intressenterna som vill ha bort Assad har svårigheter att bestämma sig för och är oeniga om vilken häst de ska satsa på. För till exempel USA:s del är hotet om en seger för fundamentalistiska krafter, eller bara stärkt ställning för dessa, inget trevligt perspektiv. Och samtidigt är den övriga oppositionen splittrad, både politiskt och militärt. Obama & Co föredrar otvivelaktigt – visa av utvecklingen i synnerhet i Irak – en kompromiss där Assad avsätts, men Assads statsapparat består. Övriga inblandade, även de som stöder Assad (främst Ryssland och Iran), verkar också vara inne på att försöka åstadkomma en sådan lösning.

Den vapenvila som nu skymtas som en möjlighet måste välkomnas. Men socialisters perspektiv är naturligtvis helt väsensskilt från makthavarnas. Blir det en vapenvila kommer Ryssland, USA, Assadregimen, den borgerliga oppositionen med flera att söka sy ihop en kompromiss vars resultat kommer att bli att vanliga arbetande syrier fortsatt hålls nere.
Vårt stöd för en vapenvila har helt andra grunder. För det första att få slut på det fruktansvärda lidande som det syriska folket idag utstår. För det andra kan bara ett slut på detta deprimerande inbördeskrig ge socialistiska krafter en chans att organisera fattiga människor oavsett religiös eller etnisk tillhörighet i kamp för sina egna intressen. I det krig som nu pågår ökas genom våldet splittringen mellan arbetare, bönder och fattiga som i själva verket borde kämpa tillsammans mot överhet och imperialism.
En vapenvila ger inga garantier men är den nödvändiga utgångspunkten. Fortsatt krig leder garanterat ner i avgrunden. Vi delar alltså inte åsikterna i Internationalens ledare i nummer 36. Ledaren skriver: ”Viktigast av allt är att bygga en stark opinion kring kravet att det demokratiskt sekulära motståndet måste få en möjlighet att tillskansa sej vapen för att kunna stå emot den av Ryssland till tänderna beväpnade Assadregimens pansar och flyg.” Fortsatt krig alltså. Varför vi inte håller med framgår väl av allt vi skrivit ovan.

Stig Eriksson, Tomas Widén,
Martin Fahlgren, Anders Hagström, Peter Widén
(medlemmar i Socialistiska Partiet)

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.