Kambodja på väg ur rädslans grepp?

18 oktober 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter, Utrikes

Kambodja. Folkets allt högre röster. I helgen stora protester mot valfusk under sommarens parlamentsval. Oppositionen, CNRP, hävdar att styrande, men försvagade, CPP, bestulit dem på 2,3 miljoner röster. Kräver en FN-utredning. Politiskt dödläge.
Och förutom det: protest efter protest mot så kallad ”land grabbing”, markrofferi – stora bolag som erhåller koncessioner från staten och tvingar bort folk från deras land, deras bostäder, deras liv.
I måndags berättade Karin Gregow från Forum Syd och Brittis Edman från Civil Rights Defenders om markrofferiets konsekvenser för människorna i Kambodja. I ett rum på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm trängde så många åhörare som fick plats ihop sig för att få veta vad som egentligen händer i landet, vars namn för de flestas tankar  till Röda khmerernas ”Killing Fields”, till urskillningslösa avrättningar, svält, skräck och tortyr.

Kambodja alltså. Omkring 15 miljoner invånare. Gränsar i väst mot Thailand, i norr mot Laos, mot Vietnam i öst och Thailandviken i sydväst.
Ett land som i slutet av 1990-talet var i spillror efter decennier av krig. Idag: en av världens fattigaste befolkningar. Även om regeringschefen sedan 1985, Hun Sen – förutom att styra landet med repressiv järnhand – skapat ekonomisk tillväxt. En tillväxt som inte hjälper alla de barn som svälter. En tillväxt som inte heller hjälper alla de tvångsförflyttade människorna. Snarare stjälper.
För i likhet med svenska regeringen är den kambodjanska så mån om tillväxten och de stora företagen att den lättvindigt ger bort mark för storskalig produktion av livsmedel och biobränsle, foder till köttproduktion, och gruvdrift. Kampen om naturresurserna hårdnar globalt och människorna i Kambodja råkar hamna i vägen.
Karin Gregow berättar på ABF om hur land grabbing går till. Utan hänsyn till mänskliga rättigheter, utan lokalbefolkningens medgivande, utan transparenta kontrakt och demokratisk planering tas landet från de boende, som hamnar i läger utan vatten och sanitet.
– Är inte gruvprojektet i Kallak utanför Jokkmokk land grabbing i så fall?, undrar en man i publiken, och Karin Gregow menar att samerna skulle säga det, men att Forum Syd är inriktat på folk i utvecklings­länder och inte har koll på Sverige i det avseendet.

Av Kambodjas 6,5 miljoner hektar odlingsbar mark har mer än tre miljoner hektar leasats ut till internationella storföretag, och utförsäljningen eskalerar, förklarar Karin Gregow som också berättar att Världsbanken är med och finansierar hårt kritiserade projekt.
I dagsläget drabbas 400 000 människor av land grabbing i landet, framför allt fattiga bönder och urfolk. De sistnämnda förlorar rätten till sin mark i bergsområdena när de storskaliga gruvbolagen ser vinsterna som kan göras på exploatering där. Bara under 2011 tvångsvräktes minst 60 000 personer.
Exploateringen för också med sig skogsskövling. Skyddsvärd skog försvinner för alltid från jordens yta. Byborna får oftast reda på projekten först när maskinerna rullar in, när deras bostäder sätts i brand, när de tvingas bort med brutalt våld.
De mänskliga rättigheterna kränks dagligen i Kambodja. Och kränkningarna kan kopplas direkt till landets ekonomiska och politiska elit som har många fingrar med i det som sker.

Och på plantagerna är det låga löner och dåliga arbetsvillkor. Och sockret och gummit exporteras till EU under den så kallade Everything But Arms, att de fattigaste länderna kan exportera fritt till unionen, en överenskommelse som kan vara bra, men här slår helt fel, enligt Karin Gregow, som menar att enda lösningen på situationen i länder som Kambodja är att land grabbingen stoppas. Att investerare börjar ta verklig hänsyn till mänskliga rättigheter.

Men folket låter sig inte längre tystas i Kambodja. Någonting håller på att hända. Det protesteras alltmer. Trots att internationella människorättsorganisationer rapporterar om försämrade villkor för männi­skorättsförsvarare i landet.
Och kvinnorna går i spetsen för protesterna, delvis för att männen omedelbart grips som politiska dissidenter om de uttrycker sig kritiskt. Men inte bara, för kvinnorna fängslas också. Brittis Edman visar en film om Yorm Bopha, en kvinna som den fjärde september hade suttit fängslad i ett år. Hennes brott: att själv ha deltagit i – och att ha kritiserat fängslandet av flera kvinnor som deltagit i – protesterna mot tvångsvräkningarna av tusentals familjer i området kring Boeung Kak-sjön i huvudstaden Phnom Penh. Sjön har fyllts med sand av ett storföretag, ägt av en senator, som fått ett kontrakt som gäller i 99 år. De som hämtade sitt levebröd ur Boeung Kak har fått sina hem rivna, har blivit av med sina liv.

Enligt Amnesty finns det i Kambodjas nya brottsbalk en skrivelse som innebär att det kan vara ett brott att kritisera rättssystemet.
Och eftersom rättsystemet är korrupt och media kontrolleras av regeringen, är det lätt att hamna under åtal för den som vill stå upp för sina och sina medmänniskors rättigheter.

Ändå fortsätter protesterna. De som kräver rättvisa hotas med åtal, eller åtalas för ”uppvigling, förtal och desinformation”.
Men inte allt är dystert vill hon understryka. Under de senaste åren har nätverk vuxit fram på gräsrotsnivå på ett helt nytt sätt. Och de olika rörelserna samverkar, stöttar varandras kamper. Hbtq-organisationer protesterar för Yorm Bopha. Lärarförbundet för de tvångs­vräkta.
– Vikten av det kan inte nog betonas i ett land där rädslan haft så stort utrymme. Den håller kanske på att försvinna lite, säger Brittis Edman som menar att folk är friare att göra vad de vill, eller har börjat våga ta sig den friheten trots repressalierna. Hon tror att det till stor del beror på de nya nätverken, som hon i sin tur ser som ett resultat av det stöd som getts till det civila samhället under de senaste tjugo åren.
– Det stöd man ska ge handlar inte bara om pengar, utan i högre grad om moraliskt stöd och stöd till de normer man står för. Valet visar att Kambodja är redo för förändring. När grupperna kommer samman blir orättvisorna tydligare, avslutar hon.

Under frågestunden pratas det en hel del om valet. Om Kambodjas framtid. Om att delar av det svenska biståndet går till projekt där byborna drabbas, att det är konstigt att Sida inte ser några problem med det. Brittis Edman är kritisk till att så mycket av biståndet nu går till statliga projekt:
– De har dålig CV på det området och det verkar inte som att det kommer att ändras inom den närmaste framtiden.
Flera av åhörarna har själva levt och arbetat i landet. Någon påpekar sociala mediers betydelse. Talar om ett allt större tryck, om hat, speciellt bland ungdomar, när det gäller hur CPP styrt landet de senaste åren. Partiets makt börjar stå på skakiga grundvalar.
En kvinna, som varit verksam som akademiker i Kambodja under många år, berättar om hur bra regimen är på att skrämmas, hur de plockar kvinnorna en och en i de olika protesterna, så att det blir luckor i leden. Om misshandel och gripanden.

Även om det stora oppositionspartiet i Kambodja inte verkar vara något vidare positivt alternativ till dagens makthavare, så visar valresultatet, CPP:s skakiga majoritet och de alltmer omfattande folkliga protesterna, att det rör på sig i landet som så länge hållits i ett järngrepp av rädslan. Skräckens kramp håller kanske på att släppa. Männi­skorna tänker inte längre tysta ta emot orättvisorna. De har hittat igen sina röster.

Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.