Jeltsins blodiga statskupp

03 oktober 2013

Analys, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Det är nu 20 år sedan Rysslands ”demokratiske” president Boris Jeltsin lät spränga sönder sitt eget parlament och krossa all opposition mot honom, med västvärldens tysta medgivande. Efter detta blodbad skrev han om grundlagen och gav sig själv näst intill oinskränkt makt. Det är utifrån denna blodiga statskupp som dagens ryska regim också härskar. Den ryske historikern och socialisten Aleksej Sachnin skriver för Internationalen om händelserna i Moskva i oktober 1993.

Sovjeterna – arbetarråden – som föddes genom den ryska revolutionen, levde ett långt liv. Över tiden förändrades de, försvagades av den stalinistiska regimen och togs med våld över av partibyråkratin. Men trots det överlevde sovjeterna både Sovjetunionen och kommunistpartiet. Under den sista perioden av deras existens förvandlades sovjeterna återigen till folkets kamporgan mot diktatur och liberala reformer, så som de hade varit under de heroiska åren under revolutionen och inbördeskriget.
Sovjeternas historia slutade, så som revolutionära organ bör sluta, i stridens rök och till dånet av explosioner. Det var för exakt 20 år sedan, i början av oktober 1993.

Under de sista åren av sin historia genomlevde Sovjetunionen den process som kallades perestrojkan. Den inkluderade Michail Gorbatjovs försök att genomföra ekonomiska marknadsreformer, intriger och kamp mellan byråkratins klaner, uppblossande av etniska motsättningar, men också en enorm demokratirörelse.
Efter decennier av stark partikontroll över det offentliga livet, blomstrade plötsligt hundra blommor. Det bildades hundratals organisationer och partier, från monarkister till anarkister, men den absoluta majoriteten av dem eftersträvade inte kapitalism. Det viktigaste kravet var den politiska demokratiseringen av det socialistiska systemet. ”Makten till sovjeterna, inte till kommunistpartiet” – var det vanligaste slagordet.

Men folket var inte redo för de manipulationer som väntade dem. Väldigt snabbt hamnade den demokratiska rörelsen under kontroll av representanter för den partinomenklatura som man försökte bekämpa.
Aleksander Jakovlev, chefen för kommunistpartiets propagandacentral, blev ny huvudideolog för ”demokratin”. Väldigt snart blev den gamle ”marxist-leninisten” den mest våldsamma antikommunisten, skröt högljutt om att han skulle ”bryta ryggraden på reptilen”, och förkunnade officiellt att kommunismen var ett lika brottsligt system som nazismen.

Den obestridde ledaren för ”demokratirörelsen” var i allmänhetens ögon Boris Jeltsin, förstesekreterare för kommunistpartiet i Moskva. Han segrade triumferande i ryska presidentvalet sommaren 1990 med vallöfte om att bekämpa nomenklaturans privilegier. Men Jeltsin sade ingenting om några framtida extrema marknadsliberala reformer.
Vid det konservativa kuppförsöket i augusti 1991, kom tusentals människor ut på Moskvas gator och torg för att stödja Jeltsin. De var redo att offra sina liv när de kastade sina kroppar framför stridsvagnarna som rullade in i staden, och flera dog under stridsvagnshjulen, men kuppen misslyckades.

Men snart skulle Jeltsin börja handla i motsats till vad majoriteten av folket ville. Sommaren 1991 hade det hållits en folkomröstning om Sovjetunionens framtid, då 77 procent av folket röstade för att bevara unionen. Trots det träffade Jeltsin i största hemlighet presidenterna från den ukrainska sovjetrepubliken och den vitryska sovjetrepubliken och de tre männen skrev under ett avtal som förklarade att unionen upphörde att existera.
Med den liberala ekonomen Jegor Gajdar som ledare för Jeltsins nya regering inleddes ett program av extrema marknadsreformer genom den så kallade chockterapin. Efter bara ett par månader hade landet hamnat i en riktig katastrof. Det fanns plötsligt miljoner arbetslösa – ett fenomen som inte hade existerat under sovjettiden – och lönerna för arbetare, lärare, läkare och offentliganställda sjönk gång på gång och det fanns plötsligt miljoner människor som levde i extrem fattigdom. Kriminaliteten steg över alla proportioner. Landet var i trauma.

Efter knappt ett år hade Jeltsinregimen förlorat allt sitt tidigare stöd. En enorm proteströrelse växte fram. Den enade folk av olika idéer, men starkast var vänstergrupperna, från anti-auktoritära socialister till ortodoxa stalinister. De massiva demonstrationerna mot Jeltsin slogs ner brutalt av polisen, till exempel vid första maj 1993.
Sovjeterna existerade fortfarande, och enligt konstitutionen hade Högsta sovjet i parlamentet den lagstiftande och delvis verkställande makten. Sovjetkongressen i Vita huset, som parlamentsbyggnaden kallades, blev således centrum för oppositionen mot Jeltsins politik.

Jeltsin ville inte finna någon kompromiss med parlamentet. Staben runt honom gick inte med på att ens diskutera förslagen på att mjuka upp chockterapin. Många år senare skulle Anatolij Tjubajs, en av arkitekterna bakom dessa barbariska reformer, erkänna att de inte drevs av ekonomisk rationalitet, utan att chockterapin gick ut på att göra det omöjligt för kommunisterna att återfå makten.
Enligt Tjubajs var syftet att så snabbt som möjligt skapa en ny mäktig klass av egendomsägare, som skulle ha intresse av att med alla medel och till varje pris försvara resultatet av den kapitalistiska restaurationen. Resultatet av denna ansvarslösa ekonomiska politik var katastrofal. Hösten 1993 stod hälften av industrierna stilla och Rysslands BNP hade minskat med nästan hälften. Månaderna gick utan att lönen för miljoner människor betalades ut. Landet stod på gränsen till inbördeskrig.

Så såg situationen ut när Jeltsin den 21 september 1993, skrev under ett dekret om att upplösa Högsta sovjet och parlamentet – helt emot grundlagen. Det var inget annat än en statskupp. Tiotusentals av Jeltsins motståndare samlades runt Vita huset där sovjetkongressen fanns, och fler strömmade till. Runt den stora byggnaden i centrala Moskva hölls möten och demokratiska debatter, som fortsatte i två veckor.
Regimen svarade med att låta vattnet och elektricitet till byggnaden stängas av och Jeltsin förklarade undantagstillstånd. Armén kallades till huvudstaden, men hundratusentals människor kom ut för att försvara Vita huset. Andra tog över armébussar och organiserade en konvoj som åkte till TV-tornet Ostankino i norra Moskva för att försöka ta över det och bryta regimens nyhetsmonopol.

Men de misslyckades. Arméns specialtrupper väntade vid TV-tornet. De öppnade eld mot folket och många dödades. Nästa dag började stridsvagnarna på order av Jeltsin beskjuta Vita huset med sina tunga kanoner. Efter flera timmars kanonad hade den snövita parlamentsbyggnaden förvandlats till en svart ruin.
Sen inleddes stormningen och elitstyrkorna slet ut de sista försvararna av sovjetmakten ur byggnaden. Kvällen den 4 oktober 1993 var allt över. Moskva föll under de Jeltsinlojala arméstyrkornas kontroll. Militären fängslade sovjetens deputerade från olika partier och majoriteten av de som hade försvarat parlamentet. Enligt officiell statistik dödades 157 människor och 384 sårades i striden. Men enligt andra källor var antalet döda kanske mer än 1 000 människor.

Detta var inte någon unik blodig statskupp i historien, men det var troligen den enda kupp som sades utkämpas i demokratins namn. Det är en paradox att den regim som kallade på stridsvagnar för att skjuta sönder ett folkvalt parlament i en europeisk huvudstad, obestritt fick fortsätta att kalla sig ”demokratisk”.
Medan de som försvarade grundlagen, politisk mångfald och öppenhet; de som krävde respekt för mänskliga rättigheter, kallades för ”kuppmakare” och beskylldes för att vara brunröda ”kommunist-fascister”. Grunden till det nya ”demokratiska Ryssland” lades på blod och till lukten av stridsvagnsdiesel. Vad kunde växa upp ur detta frö?

Ja, vilken jävla vacker ”demokrati” det var! Den fick till och med flera av den ryska intelligentsians idoler, som Bulat Okudzjava, Zinovij Gerdt, Lija Achedzjakova, att sjunga hosianna till massmordet. De talade i TV och hittade sina egna ord för att hylla stridsvagnarnas ”demokrati”. Under flera år hade de varit humanismens apostlar, men i oktober 1993 blev de blodbadets advokater.
I en intervju sade Okudzjava att han njöt av att se bilderna på beskjutningen av Vita huset. Man kan gilla eller inte gilla kommunister. Man kan stödja eller inte stöda privatiseringen. Men det är oförståeligt hur man kan njuta av dödandet av obeväpnade människor. Även om det är ”kommunister” som dödas i privatiseringarnas namn.

Den demokratiska världen såg lojalt på när Jeltsin valde våldet. USA, som kände smaken av att ha blivit den enda supermakten, menade att när ”stalinismens” inälvor smetades ut av Jeltsins stridsvagnar visade de vägen till demokrati. De europeiska regeringarna menade ungefär samma sak. Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt, förkunnade dagen efter blodbadet under ett tal i riksdagen den 5 oktober, sitt ”stöd till Rysslands folkvalde president i hans strävan att så snabbt som möjligt lösa den politiska konflikten”.
Inte ett enda land bröt relationerna med Ryssland. Inte en enda ambassad protesterade. Västerländska media fortsatte att beskriva utvecklingen i Jeltsins Ryssland som byggandet av demokrati i det forna ”ondskans imperium” med stor sympati.

Nu har 20 år gått. Det som såddes den förbannade hösten 1993 har vuxit upp. Vita huset har restaurerats och är idag ryska regeringsbyggnaden. De stora privatiseringarna på 1990-talet lyckades att skapa en liten men mäktig klick ryska oligarker, som styr en sjundedel av jorden, och krossar alla försök till protester mot dem.
”Den nya ryska demokratin” blommar frodigt. Den har fulländat konsten av hur man för politisk propaganda och förtrycker oppositionen. Den lyckas till och med bättre än Jeltsin, utan blodbad.

När västerländska politiker, som Carl Bildt, idag kritiserar den ryska regeringen för i jämförelse ”små” förbrytelser, som homofobiska lagar eller xenofobiska kampanjer, eller förföljelse av dissidenter, ska de komma ihåg att det var de som den hösten 1993 gav denna regim sin välsignelse att leva, när de hyllade det blodiga krossandet av sovjetmakten.

Aleksej Sachnin
Översättning Per Leander

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.