”Vad väger en framtid?”

Manifestation för fast mark, rent vatten, och ett levande kulturlandskap. Foto: Emma Lundström

Stockholm 26 oktober. Hundratals fötter trampar. Hundratals röster ropar. Flanörerna i Kungsträdgården får höra orden ”Gruvboom. Dödsdom.” från en talkör som klingar av många dialekter. Det står Vättern och Kallak, Öland och Ojnare på plakaten och solen skymtar genom molnmassorna när demonstrationståget når Mynttorget och Riksdagshuset. Fyra dagar för fast mark, rent vatten och ett levande kulturlandskap avslutas med en känsla av att det finns ett verkligt motstånd mot den rådande ordningen. En rörelse för en framtid som inte är till för vinstintressena, utan för människorna som lever på de platser som idag är hotade.

Det började för ungefär ett år sedan. Med en buss som for genom Sverige, från kampen för Ojnareskogen på Gotland, till Kiruna och kampen för samebyarna Girjas och Laevas överlevnad, och för Kebnekajse-Sjaunja obrutna fjällområde. Sedan dess har nätverkstrådarna mellan gruvmotståndare över hela landet bara blivit fler och fler, kampen blivit gemensam, stödet omfattande. Och i somras kom striden om Kallak/Gállok, utanför Jokkmokk att bli ännu en brytpunkt. Ett bevis på hur viktiga motståndets röster är, att det finns de som talar om en annan framtid, en där allt inte är till salu, där det går att skydda mark, vatten och människor.
I helgen fanns dessa röster i Stockholm. Samer från Kautokeino i Nordnorge, gotländska fårbönder, Vätternkämpar och Fältbiologer. Människor som vägrar ge upp. Som tillsammans är det hopp vi har att hålla fast vid.Matti Berg från Girjas sameby. Foto: Emma Lundström

”Sluta spränga i våran jord, Sverige är inget smörgåsbord!” rungar till sambarytmer när vi svänger upp på bron över Stockholms ström. Mitt i massan går Matti Berg från Girjas sameby. Förra hösten besökte han Ojnareskogen och berättade om samernas kamp mot gruvexploateringen. Nu är han överväldigad:
– Vi är jäkligt många, jag blir alldeles rörd. Det bara växer.
Han berättar att det är fler samer som har kommit den här gången, och syftar på den förra stora manifestationen som hölls i april.
– Folk har blivit medvetna. Också inom alla samiska organisationer. Man inser att vi måste samverka i den här frågan, säger han och beskriver ett möte som hållits på fredagen, då bland annat Svenska Samernas Riksförbund, SSR, Fältbiologerna, Greenpeace och WWF, talat om hur de ska jobba vidare, tillsammans.
– Den är en levande organism, den här rörelsen. Det är människor från hela Sverige, hela Skandinavien. Hela Sápmi finns här. För vi har samma problem.
”Vad ska vi göra?! Stoppa gruvorna! Vad ska vi göra?! Rädda Gállok!”, ropar folkmassan med allt högre röster, och känslan är stark när vi närmar oss riksdagen.

Ojnarekämpen Sofia Bothorp. Foto: Emma Lundström– Inga gruvor i Sápmi, rädda Vättern, Ojnare, händerna i luften!, ropar Lisa Wanneby från Urbergsgruppen och jublet vet inga gränser.
Sofia Bothorp kliver upp på den lilla estraden. Hon har kämpat i många år för Ojnareskogen och Bästeträsk på Gotland:
– Ojna källas kristallklara vatten är det som fört mig hit idag. Jag vet att det finns tusen andra platser som ni bär i era hjärtan. Det kan vara en klippa, en glänta, en jokk, ett berg, eller en sjö. Hundratals platser, hittills orörda, eller använda med varsam hand, är nu utsatta för en exploateringsvåg. Gruvdriften äter sig in överallt där det tidigare varit skyddad mark. En gruvboom råder i vårt land. Allt ska kartläggas, prospekteras, grävas ut och brytas, så fort som möjligt.
Och inte bara i Sverige. Hon nämner Conga i Peru, Indien, Javahalvön i Ryssland, områdena kring Amazonfloden, urfolksområden i Nordamerika:
– När allt annat tagit slut kastas de giriga blickarna på det som tidigare varit skyddat: naturskyddade områden och urfolkens territorier. Vi har rest hit från hela Sverige och andra delar av världen. Här står idag miljörörelsen och urfolken enade, sida vid sida. För vår kamp är samma kamp, och vi säger NOG NU!
Jubel.
– Det som gjorts i bland annat Alta, i Ojnareskogen, i Gállok, det kallas ibland för passivt motstånd. Jag skulle säga att det snarare handlar om aktivt förstånd. Till gruvexploatörer, lagstiftare och opinionsbildare säger vi alla: det är nog nu.
”NOG NU!”, svarar folkmassan på torget.Fältbiologernas Alva Snis Sigtryggsson. Foto: Emma Lundström

Fältbiologen och Ojnarekämpen Alva Snis Sigtryggsson ikläder sig med underbar skärpa Annie Lööfs argument på ett sätt som får näringslivsministern att framstå som mer än lovligt omedveten. När gruvexploateringen förstör dricksvattentäkterna, tycker ministern att vi kan avsalta havsvattnet istället. Och till det behövs ju energi i form av olja och gas, som finns på Gotland, Öland och i Skåne… Vad Annie Lööf kallar tillväxt, låter som döden i många öron.
Musikern Max Machké sjunger sin låt Tsumbaraigi tillägnad svenska styret och deras mineralstrategi, en låt som han skrev när han fick veta att alla marker runt hans hemgård i Jämtland ingår i prospekteringar för en urangruva.

Jörgen Jonsson från Svenska Samernas Riksförbund presenterar samernas krav till riksdagen. Bland annat att minerallagen omedelbart ska ändras så att samebyarnas traditionella äganderätt till sina renbetesmarker kan hävdas, att de får möjligheten att säga nej till gruvetableringar:
– Jag hoppas att ni som lyssnar idag hjälper oss att förvalta naturresurserna så att vi kan överlämna en frisk Moder Jord till våra barn.
Johan Elwing från Aktionsgruppen Rädda Vättern. Foto: Emma LundströmFrån Aktionsgruppen Rädda Vättern kommer Johan Elwing som berättar att Gripen Gas har en 16 000 hektar stor inmutning för skiffergas i Vättern:
– Den är en dricksvattentäkt som på sikt också kommer att bli dricksvattentäkt för Storstockholm och Mälardalen. Närmare två miljoner människor kommer att behöva Vätterns vatten.
Han förklarar att över fyra procent av Sveriges yta är inmutat inom ramen för gruvboomen:
– Det är två Skåne. Det är inte lite!
Någon i folkhavet utbrister ”herrejävlar” och Johan Elwing instämmer:
– Idag hålls ett mäktigt tal i detta land. Och det talet är alla vi som reser oss mot en orättfärdig minerallag och ansvarslösa politiker. En minerallag som fullständigt utraderar närdemokratin, och lägger vår livsmiljö i händerna på gruvbolagen. Politiker som skänker bort det som inte tillhör dem.
Jubel och applåder. Han talar om politikernas kortsiktiga hopp om investerare och arbetstillfällen:
– Men det lockbete man valt är inte vilket småagn som helst, utan själva försörjningsmöjligheten för Sverige nu, och för efterkommande generationer. Framtiden tillhör mänskligheten, inte några enstaka människor eller gruvbolag.Niklas Spiik från Jåhkågasska sameby. Foto: Emma Lundström

Det blir politiskt musik från Vätterntrakten. Slagord som ropas för att hålla värmen. Sedan Niklas Spiik från Jåhkågasska sameby.
– Det är ni som ska ta åt er äran att det håller på att hända saker. Nu skriver vi historia, säger han och får jubel tillbaka innan han fortsätter:
– Jag har sagt att jag inte ska bli politiker, men jag måste bli det för en stund. Vårt kommunalråd i Jokkmokk heter Stefan Andersson, och jag tänker göra jobbet åt honom nu: vi ska inte ha någon jävla gruva i Jokkmokk. Vi ska ha en samisk turismskola, vi ska ha den samiska parlamentsbyggnaden, och vi ska ha världsarvet Laponia. Det är dags för politikerna att fatta, att Beowulf Mining kan dra åt helvete.
”JA!”, ropar massan på torget.

Musik med Ojnarekämparna Richard Hellgren och Cristoffer Svärd. Foto: Emma LundströmOjnarekämparna Richard Hellgren och Cristoffer Svärd spelar den gamla godingen When you’re smiling, nu med gruvkritisk text: ”When you’re mining, you undermine yourself, when you’re mining, there will be nothing left.”
Sedan är det Ol-Ante Sikku från Saminuorra:
– Som ung same talar jag idag inte bara för min egen generation, utan också för kommande generationers rätt till existens. Ödeläggelsen som håller på att svepa över våra marker är inte bara vårt bekymmer, den kommer att förfölja dem som kommer efter oss, långt efter att borrarna slutat drilla. Det kommer att fördärva deras livsvillkor, långt efter att kapitalet slutat rulla. Vad väger ett barns drömmar i händerna på dem som avgör? Vad väger en framtid? Hur ska ministrarna kunna se sina barn i ögonen när de lämnarOl-Ante Sikku från Saminuorra. Foto: Emma Lundström över ett land plundrat på allt värde? Hur ska de svara när deras barn frågar hur de tänkte? Det är för mina, för era, och för deras barn som vi står här idag. För att vi vägrar se på när våra liv läggs ut på gruvbolagens marknad. För att vi vägrar att stå tysta när andra vill kväva vår identitet i gruvdammet. Vi kommer att kämpa tills makthavarna hör oss. Stoppa gruvorna! Stoppa kortsiktigheten! Stoppa övergreppen och vansinnet, och ge makten till dem som faktiskt kan hantera framtiden.
Glädjejubel från folkmassan.

Ingegerd Denander från nätverket Freda alunskiffern i Närke. Foto: Emma LundströmFrån nätverket Freda alunskiffern i Närke kommer Ingegerd Denander. Hon bor i Latorp, tolv kilometer från Örebro. Hon har fått lära sig att hon, enligt Bergsstaten, inte har någon rätt till sin tomt. Nu berättar hon om det bolag som fått tillstånd att ”borra lite” i alunskiffern i området, med den ”minst miljöfarliga” utvinningsmetoden. Exploatering som allvarligt påverkar grundvattnet:
– Vår minerallag är inte värd det papper som den inte verkar vara skriven på. Freda skiffern, ändra minerallagen!
Åter jubel.

Sametingets Ol-Johán Sikku får rungande applåder när han säger att tinget inte accepterar fortsattSametingets Ol-Johán Sikku. Foto: Emma Lundström exploatering av Sápmi:
– Samer är enligt Sveriges grundlag ett folk med internationellt erkända urfolksrättigheter. Med anledning av de pågående gruvexploateringarna i Sápmi: Gállok, Rönnbäck, med flera, som utgör uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna, kräver Sametinget att svenska staten stoppar all pågående prospektering, nya undersökningstillstånd och arbetsplaner i avvaktan på att Sverige lever upp till internationell urfolksrätt. Riksintressena måste omvärderas så att långsiktiga intressen värderas högre än kortsiktigt vinsttänkande. Samiska näringar får aldrig hotas av kortsiktiga exploateringar och de kulturella, psykosociala konsekvenserna måste beaktas i all samhällsplanering.
”Bra!”, ropar åhörarna.
– Den mineralpolitik som i dagsläget förs i Sverige, bygger på en fortsatt kolonisation av det samiska folket och Sàpmi. Det är nog nu!
”JA!”

Mer musik. Fyra killar som kallar sig rastafarirepresentanterna. De tycker att vi som står här idag är det bästa som är kvar av Sverige. Det gungas till tonerna innan det är dags för Latinmamerikagruppernas Kim Moberger:
Kim Moberger från Latinamerikagrupperna. Foto: Emma Lundström– Varför gruvmotstånd utan gränser? För att det är nödvändigt. Situationen är så akut. Gruvboomen är global och den sveper över vår jord och barskrapar den på allt. Kostymklädda män sitter i London och New York och håvar in vinster på smutsig verksamhet som sker någon annanstans i världen. Våra svenska pensionspengar, AP-fonderna, investeras i de mest kontroversiella gruvbolagen i hela världen. Ojnare, Kallak, Conga, är alla symboliska fall för vår kamp, men det är ett globalt system som vi vill förändra. Konsekvenserna av gruvdriften är detsamma i Sverige som i Afrika, Latinamerika, Asien och Australien. Vi solidariserar med kamperna där.
Hon berättar om en by i Peru där nittiosju procent av barnen är blyförgiftade. Där riskerar du att fängslas i trettio år för att ha deltagit i en fredlig demonstration. Här kan vi fortfarande demonstrera.
– Vi behöver hopp. Vi behöver veta att det går att förändra. I Costa Rica har kampen lett till att öppna dagbrott förbjudits. I Ecuador har organisationernas arbete lett till att naturens rättigheter står inskrivna i konstitutionen. Och demonstrationen här idag kommer att inspirera människor över hela världen till handling. Vi stannar inte vid Ojnare, vi stannar inte vid Gállok, vi stannar inte vid en ändrad minerallag, vi fortsätter vår kamp i Sverige och globalt för att ändra regelverk och säkerställa en hållbar användning av våra resurser. Vi kämpar för ett samhälle där vinst och konsumtion inte är ledorden. Globalisera kampen, globalisera hoppet!
Glädjetjut från folkmassan igen.Hanna Sofie Utsi. Foto: Emma Lundström

– Denna sommar har jag lärt känna fantastiska människor. Människor som ger sig själva till kampen för fast mark och rent vatten. Denna sommar blev jag en av er. Människor som lånar ut sina kroppar för att vansinnet ska ta slut, vansinnet att gräva bort vår framtid, säger Kallakkämpen Hanna Sofie Utsi och fortsätter:
– Att låna ut sin kropp för kampen kan ibland vara smärtsamt, fysiskt. Men det är ingenting emot den smärta som vi kommer att känna i våra själar när det inte finns någonting kvar att kämpa för. Nu ska alla beslutsfattare förstå att vi har rest oss. Motstånd!
Jubel.
Pella Thiel från Ecocide talar om den förhärskande synen på jorden som objekt, den syn som format dagens juridiska och ekonomiska system. Hon berättar att det internationellt pågår ett arbete med ett lagförslag där naturen ska ha rättigheter. 2015 ska den internationella lagstiftningen revideras, då finns möjligheten att göra ecocide – livsmiljöförstörelse – till ett brott:
– Vi är jordens immunförsvar!!

Maj Doris Rimpi. Foto: Emma LundströmDet blir lite sång med Mirja Palo och sedan kliver Maj Doris Rimpi upp till mikrofonen. Hon kommer från en by sju mil från Jokkmokk. På sjuttiotalet turnerade hon med en teaterföreställning om silvergruvbrytningen i Nasafjäll – där samerna höll på att förintas. När upproret var nära och hövdingarna samlades för att rådslå halshöggs fjorton av dem, den femtonde försvann.
Nu läser Maj Doris Rimpi en text ur föreställningen. Texten heter Den femtonde hövdingen och den bränner, både i hjärtat och i tårkanalerna.
– Vi strävar för våra växande barn, efter trygghet på en jord, där även vi har en plats. Min största skatt, är du. Du som lever.
Hon hyllas.

– Jag kommer ihåg när jag fick höra om de här gruvplanerna första gången. Då kändes det så himla långt bort, att det kanske inte skulle bli verklighet av det. Men nu går det fort. Det skrämmer mig, säger Jokkmokksbon Maxida Märak. För ett år sedan fick hon en dotter:
– Jag kan inte garantera henne en framtid där vi bor nu. Jag vill kunna göra det och jag har rätten att göra det, men jag KAN inte. Det handlar inte bara om att vi vill ha marker att vandra i och vackra vyer att se på. Det är en politisk fråga och det finns en rasistisk ton i det hela. Det ska man inte bortse ifrån. Det handlar inte bara om renskötare, men det HANDLAR om renskötare, säger hon och rösten bryts när hon fortsätter:Maxida Märak sjunger "Den femtonde". Foto: Emma Lundström
– Jag blir så förbannad när jag tänker på vilken jävla skrämselpropaganda de kör med i Jokkmokk. Som att Jokkmokk skulle vara ett ställe som håller på att gå under. Det är det inte.
Hon menar att vissa kanske skulle få jobb, medan många familjer förlorar allt:
– Jag står här idag och vet vad som står på spel för många. Det är allvarligt. Vi har en psykisk ohälsa i Sápmi som vi ska tala högt om. Det finns en anledning till det. Om du tar bort allting från en människa, vad fasen har du kvar att leva för då?
Hon återkommer till Den femtonde hövdingen:
– Mitt folk har en stark tro till det vi inte kan förklara. Och det är så mäktigt att se hur många som har samlats här idag. Så många olika människor. Inte bara samer och inte bara svenskar. Vi ÄR den femtonde hövdingen. Jag ska framföra en låt som heter Den femtonde. Den är gjord just för det här. Höj näven.
Och nävarna höjs.

Nu blir det rappare tempo. Ont om tid.
Malin Norrby från Gotland, har kämpat för både Ojnareskogen och Kallak. Hon möts av applåder och hurrarop.
– Jag är jätteglad att se så många här. Och jag hoppas få se ännu fler nästa gång det hettar till. För mig är det här inte bara en kamp för rent vatten och fast mark, utan också för ett skifte i den världssyn som dominerar idag. Kampen fortsätter och motståndet växer!
”JA!”
Marie Persson från Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby. Foto: Emma LundströmÅrets västerbottning, Marie Persson – grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby – är här med en hälsning från Umeälven:
– Det är tredje gången vi möts i Stockholm. Folk från hela landet sluter upp för att höja rösten mot Sveriges utarmande mineralpolitik. I Rönnbäck planerar bolaget IGE en storskalig nickelbrytning mitt i Umeälven. Området innehåller asbest. I Rönnbäck har näringsdepartementet, med Annie Lööf i spetsen, fattat ett historiskt beslut, där man har låtit rena spekulationer kring ekonomisk uppsving i ett högriskprojekt gå före internationellt erkända urfolksrättigheter. Nu ligger Sverige under utredning av FN i den här frågan. Det är inte försvarbart att svenska politiker, år 2013, för en aktiv koloniseringspolitik, där de enda vinnarna är lycksökande prospekteringsbolag. Det är dags att sluta dalta med denna miljardindustri!
Folkmassan på torget håller med.

India Reed Bowers från USA, lever i Sàpmi och arbetar med urfolks landrättigheter globalt. Hon läser upp ett solidaritetsmeddelande från West Papua Indigenous Groups struggling against mining:
– Vi vet hur det känns att förlora sitt land. Frihet är inte att vara fri i Västra Papua. Vi kämpar för att överleva som folk.
Världens största guldgruva ligger i Västra Papua. Amerikanska intressen.
Beatrice Bandergård från Gotland berättar om Ojnarekampen som var en väckarklocka för henne. Hon talar om baksidan av konsumtionssamhället. Jakten på prylar, pengar och status. Slit och släng-samhället. Att det krävs ett och ett halvt ton råmaterial för att producera en dator.
Eva-Lotta Thunqvist från KTH, ser sig som representant från akademin och menar att det finns många inom universitetsvärlden som är oroade över framtidens vattenkvalitet:
– Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Hållbar utveckling är inte att förbruka naturresurser och lämna avdrag till kommande generationer att ta hand om. Inom universitetsvärlden finns det också folk som jobbar för att försvara vatten och vattenkvalité.

Sylvia Sparrock, ordförande i Samiska rådet inom Svenska Kyrkan, läser en del av en bön som hon hållit kvällen innan i S:t Jacobs kyrka. En man framför en hälsning från Rumänien, där det är stora problem med miljö- och hälsofarlig gruvexploatering:
– Det handlar om allas vår framtid. Företagen kommer att använda alla medel för att kunna ta pengarna och sen försvinna. Våra barn ska leva kvar. Kämpa emot!Lars Ante Kuhmunen jojkar sin sameby, Gabna. Foto: Emma Lundström
Fler solidaritetshälsningar från internationella organisationer läses upp. Det blir mer musik och Jonas Vannar ger oss sommarens Gállokmanifest för samernas rättigheter i förhållande till gruvdriften. Sedan kliver Sofia Bothorp upp på scen igen och berättar att arbetet med nästa möte, om ett halvår, redan pågår för fullt, sedan lämnar hon över till den samiske musikern Lars Ante Kuhmunen som jojkar Gabna sameby där han själv är aktiv som renskötare.
Hans röst når långt. Känns i kroppen.

När applåderna ebbat ut hoppar Matti Berg upp på scenen och genomför en kort intervju:
– Gabna är en av Sverige mest exploaterade samebyar ur gruvsynpunkt, kan ni alls bedriva traditionell renskötsel där?
– Gränsen är nådd redan för femtio år sedan. Framtiden ser ganska mörk ut.
Matti Berg påpekar att samtliga samebyar i Kiruna/Gällivare-området lever under dagligt hot från gruvprospektering. Han undrar hur Gabna hanterar det hotet, hur de får vardagen att gå ihop. Lars Ante Kuhmunen menar att det är väldigt svårt, att den gamla sortens renskötsel har upphört. De enas om att det är oerhört viktigt att i princip samtliga samebyar deltar i dagens manifestation, att de kämpar tillsammans mot exploateringshotet.

– Det vi gör här idag, det gör skillnad. Jag hoppas att ni alla tar med minst tio vänner när vi ses här i vår, avslutar Sofia Bothorp och applåderna ljuder upp mot slottsväggen en sista gång innan folkmassan börjar lösa upp sig och styra stegen åt olika håll. Många slår sig samman om att gå och fika, diskutera vidare.
Trådarna i motståndets nätverk fortsätter att dras.

Text och foto:
Emma Lundström

 

"Fast mark! Rent vatten!" Foto: Emma Lundström

 

Manifestation mot gruvboomen. Foto: Emma Lundström

 

Gruvmotstånd. Foto: Emma Lundström

 

Gruvboom är dödsdom. Foto: Emma Lundström

 

Gruvmotståndet växer. Foto: Emma Lundström

 

Folk från hela landet slöt upp för att manifestera mot gruvboomen, för en framtid. Foto: Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.