Gorbatjovs testamente: till socialismens försvar

05 oktober 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

Han är lika hyllad som han är hatad, och även om han är en av det förra århundradets viktigaste personer, var det som han gick till historien för inte vad han hade velat. Per Leander har läst Michail Gorbatjovs memoarer.

Michail Gorbatjov är ungefär lika hatad i Ryssland som han är uppskattad i Väst. I båda fallen beror det på ett missförstånd. Ryssarna hatar honom eftersom de ser honom som ansvarig för Sovjetunionens fall (och all misär som följde med det), medan man i väst hyllar honom för just detta.
Men i verkligheten gjorde Gorbatjov allt han kunde för att försöka rädda Sovjetunionen och demokratisera socialismen där.

Den siste sovjetpresidenten Michail Gorbatjov har skrivit flera självbiografiska böcker. Den senaste är memoarerna Ensam med mig själv (på svenska döpta till Som jag minns det).
Boken är intressant på flera sätt. Det är en levnadsskildring av en vanlig sovjetisk bondpojkes uppväxt, där en barndom som präglas av andra världskrigets fasor följs av en tonårstid under efterkrigstidens blomstrande framtidstro.

Den unge Gorbatjov får möjlighet att komma till Moskva och studera juridik vid det nybyggda universitetet, detta enorma underbara stenpalats stort som en egen stad.
Han förundras av tunnelbanan: ”Hur skulle man kliva på rulltrappan utan att ramla omkull?” Och promenerar längs Moskvafloden och i den då fortfarande nästan vildvuxna Sokolnikiparken.

Han beskriver utförligt sin livslånga kärlek till hustrun Raisa, från att de möttes under studentåren på 40-talet, till hennes död i leukemi 1999.
En intressant episod är hur de som ungt nygift par på universitetet kämpar mot den rådande stalinistiska sexualkonservativa moralen, för att få möjlighet att dela studentrum.

På universitetet upplever Gorbatjov stalinismens peek, med lektorer som mekaniskt högläser Stalins senaste bok under lektionerna, utan någon koppling till det ämne de egentligen ska studera. Och så plötsligt kommer året 1956 och avstaliniseringen.
Gorbatjov är då 25 år och som nyexaminerad student får han i uppgift att se över rehabiliteringen av Stalins politiska fångar.

Nikita Chrusjtjovs avstalinisering, som den unge Gorbatjov påverkades djupt av, kan ses som en första version av hans egen glasnost och perestrojka. ”Jag anser att hans förtjänster är så väsentliga att de mer än väl väger upp hans misstag”, skriver Gorbatjov om Chrusjtjov:
”Han lade grunden till kampen mot stalinismen och drev konsekvent en politik för fredlig samexistens, lät genomföra rehabilitering av miljoner oskyldiga offer för terrorn och upphävde Stalins beslut om deportationer till Sibirien av hela folk.”

Men Chrusjtjov går för långt och partibyråkraterna blir rädda att förlora sina privilegier och avsätter honom: ”På det politiska planet var Brezjnevs styre bara en konservativ reaktion på Chrusjtjovs försök att reformera den auktoritära modell som då var förhärskande i landet”, skriver Gorbatjov.
Men till skillnad från vad många kanske tror, fanns det en opposition inom Kommunistpartiet, och Gorbatjov tillhör den falang som motsatte sig Brezjnevs återstalinisering.

Han kom under denna tid allt närmre i kontakt med KGB-chefen Jurij Andropov, som med sina egna metoder försökte bekämpa korruption, och som blir en ny förebild för Gorbatjov.
”Jurij Andropov var otvivelaktigt en exceptionell personlighet långt utöver det vanliga, rikt begåvad, en verklig intellektuell”, skriver Gorbatjov uppskattande om sin lärare: ”Han agerade beslutsamt mot allt det vi kallar brezjnevism.”

När den senile Brezjnev till sist dog 1982 var Sovjetunionen i stagnation, men kanske just därför lyckades Andropov besegra Brezjnevs man Tjernenko i maktkampen om vem som skulle styra partiet.
Andropov var då svårt njursjuk och skulle snart också dö, bara 69 år gammal (ung jämfört med Brezjnev och i huvudet fortfarande frisk), men han hann lägga grunden för Gorbatjov som sin efterträdare.

Och när Gorbatjov tar över – ironiskt nog efter ett kort intervall då den dödssjuke Tjernenko får ett sista försök att rädda den lika dödssjuka stalinismen – inleder han sin perestrojka, inspirerad av Chrusjtjov och Andropov, men också av Lenin, menar han själv:
”Idag är det många som fördömer Lenin, och det å det hårdaste. Det gör definitivt inte jag. Lenin är värdefull för mig … Lenin var inte rädd för att gå på tvärs med föråldrade åsikter, sina egna och partikamraters. Vi ville komma tillbaka till där Lenins kreativa verksamhet avbröts.”

Det finns många analyser om varför Gorbatjovs perestrojka misslyckades (själv föredrar han att säga att perestrojkan ”avbröts”).
Bäst bland aktuella böcker och mera intressant än Gorbatjovs egna förklaringar, är Stephen Cohens Soviet Fates and Lost Alternatives (2010), där den amerikanske historieprofessorn från New York University hävdar att det visst hade gått att rädda Sovjetunionen och demokratisera socialismen.

Men det intressantaste med Gorbatjovs memoarer är hans egen syn på den politik han förde – vad han ville åstadkomma och vad han inte ville. Boken, som troligtvis är den 82-årige författarens sista, blir således också hans testamente.
Och som sådan är det en hyllning till Sovjetunionen och socialismen, men inte som det var, utan som det kunde ha blivit.

Per Leander

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.