Emil Jensen om avsked

19 oktober 2013

Förstasidan, Kultur, Musik, Nyheter

Att hitta sig själv vid en avgrund mitt i natten, varken kunna vara vaken eller sova, famla i djupet av sin själ, och googla orden ”hjälp mig”. Det är nog nästan bara Emil Jensen som lyckas göra något underfundigt roligt av det scenariot. Utan att det blir helt fel. Och han gör det, i föreställningen I det nya landet, som hade premiär på Södra teatern i Stockholm den 11 oktober.

Varje gång Emil Jensen har gjort en show har han föreställt sig att den ska bli alltigenom positiv. Sedan har det hänt saker. Fängslad i Göteborg 2001. Misshandlad av nynazister. En syster som dog. Att SD kom in i riksdagen. Och så nu: separation från en ”avliden jazzlegend”.
Alla som följt honom genom åren vet förmodligen vem det rör sig om: Monica Z.
Den lyckliga showen flög ut genom fönstret.
Men han står ändå där, på premiärkvällen, på Södra teaterns stora scen i Stockholm, med sitt så uppenbart förkrossade hjärta i rösten. Helt ärlig.
– Hade ni vetat hur glad jag är att se er hade ni nog blivit lite rädda, jag är nog den enda artist som stalkar sin publik, säger han och den fullsatta salongen gapskrattar.
Men skratten mynnar ut i långa stunder av tystnad, lyssnande.
För det är ju sorgligt. Det är mycket, mycket sorgligt med brusten kärlek. Med absoluta avsked.
Det fantastiska som Emil Jensen gör där på scen, är att han lyckas förmedla den tunga, hjärtslitande plågsamma uppbrottssorgen utan att det blir kladdigt.
Att han blandar upp värken i själen med stora mått av sin sedvanliga, ordviga, skarpsinniga samhällskritik. Säger att Fukushima fortsätter att läcka, medan han själv läcker känslor, har emotionell inkontinens. För att därefter kritisera Alliansen som kallar bidrag till rika för avdrag. Och i nästa stund påpeka att Finland inte har några invandrare: ”och hur kul har dom?!”
Han gör det på ett sätt som får människorna i salongen att både gråta och skratta.

Många skivor. Många föreställningar. En uppmärksammad cykelturné för hållbarhet. Krönikor i ETC. Ett eget program i P1. Trettionioårige Emil Jensen har hunnit med ganska mycket vid det här laget.
Sedan 2003 har han kallat sin helt egna genre för en blandning av ”popmusik, ståuppkomik, lyrik och liggnertragik”. Den nya föreställningen kommer hand i hand med en skiva med samma namn. Och som vanligt vänder han ut och in på sig själv. Menar att Bill Withers låt Ain’t no sunshine when she’s gone, inte stämmer alls:
– Ain’t no växlande molnighet sen hon försvann. Bara outhärdligt sunshine when she’s gone.
Han står där och det är så avskalat och ensamt och han säger att han måste minnas allt i realtid, nio år av tillsammansskap, undrar om han verkligen måste ta sig igenom det här som sig själv eller om han kan få göra det som någon annan:
– Det absolut bästa när det absolut värsta händer, är att man slutar vara rädd för att det ska hända.
Han lär ut trösteknep. Har svårt att titta på publiken. Säger något sorgligt som blir väldigt roligt. Säger att han har valt att leva sitt liv som aktivist och att den största glädjen i hans liv just nu är alla som brinner, som engagerar sig. Så får vi låten som alltid går rakt in i hjärtat: Inte vackrast i världen.
Annars är det mycket nytt.
Och sedan blir det paus.

Efter pausen har han knäppt upp kavajen. Och bandet kommer in. Piano och trummor.
Och Emil Jensen tror fortfarande att det går att förändra världen, tycker att det är en konstig fråga folk ställer. Menar att det väl inte går att leva i världen utan att förändra den.
Det blir ösigare musik. Mer energi. Handklapp.
Han säger att rödvinsvänstern och vitvinshögern i Sverige har flutit ihop till en rosévinsmitt och att migrationsverket inte har förstått att migrationsvärk är en värk som aldrig går bort.
Sedan håller han ett drömtal, eftersom det är femtio år sedan Martin Luther Kings I have a dream, innan Johan ”Familjen” Karlsson kommer in och sjunger refräng på en låt om dem som inte verkar kunna se hur skevt och galet det är i samhället.
– Jävlar i mig, är det premiärkväll så är det!, säger Emil Jensen och tar av sig kavajen, ger oss galna anagram på de politiska partiernas namn, i tillspetsad form, så att vi får veta vad de verkligen står för.
”Det nya moderata samlingspartiet” blir ”Manliga styrande inom desperat ras”, och ”Centerpartiet” blir ”Anti-crêperiet”:
– Det betyder ju ingenting, säger ni. Nä, det betyder INGENTING.
Skrattet dånar upp mot taket.

Separationens sju faser. Samtidsanalys i poesiform. Låtar som viner av sorg och av kärlek. Stående ovationer en första gång. Hela bandet kommer in igen och Emil Jensen säger:
– Det finns artister som hotar med att sluta uppträda. Efter en sån här afton känner jag att jag bara vill hota med att ALDRIG sluta uppträda. Jag älskar er och det finns ingenting ni kan göra åt det!
Gladare ögon. En tanke: att föreställningen kanske fungerar som en slags bearbetningsprocess. Och det fungerar ju, i alla fall för publiken. Han blir inapplåderad ännu en gång. Alla har rest sig, och ingen vill sluta klappa. Emil Jensen kan bara stå där och ta emot, tills han säger att han börjar gråta om vi inte slutar.
Sedan kör han låten Allt jag gillar upphör.

Efteråt, rösterna bland publiken som myllrar ut ur lokalen. En ung tjej:
– Det här är det bästa han har gjort. Jag är helt tagen.
I kön till toaletten torkar en medelålders kvinna tårarna ur ögonen och säger med glädje i rösten:
– Det är inte ofta man blir så tagen av nått man aldrig hört förr, att man börjar gråta.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.