Det ljuva livet är en mardröm

12 oktober 2013

Film, Förstasidan, Kultur

 

Såg en riktig klassiker för ett tag sedan och blev en smula konfys. Det rörde sig nämligen om ingenting mindre än La dolce vita, Det ljuva livet. Den italienske mästerregissören Federico Fellinis hyllade film från 1960.
Förbryllelsen kom sig av att förväntningarna ställdes helt på ända, på ett bra sätt. Kom sig av att föreställningen om filmen inte hade någonting med själva filmen att göra.

Föreställningen var den om en skimrande kärleksfilm utspelande sig i ett strålande vackert Rom. Föreställningen var också den att filmen roterade kring en huvudscen, den så omtalade sekvensen då Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi. Splash, splash, och så lite modest hångel på det.
Men det stämde ju inte alls. Inte på långa vägar.

Det romantiska skimret lyste helt och hållet med sin frånvaro. Vad som istället dukades upp framför våra ögon var en nästan kvävande skildring av överklassens, och den så kallade ”kulturelitens” dekadens. Ett slags bokslut över ett instängt, självupptaget, svassande, glassande 50-tal. Skärande, skrikande blasé.
Ett tryckande obehag rakt igenom. En mardröm av glasartade blickar, oförstående och lättja, där Marcello Mastroianni i sin huvudroll flyter omkring som en egoistisk dandy.
Fascismen så nära inpå.

Plötsligt tog filmen slut utan att vare sig någon verklig lycka eller välgång dykt upp, om inte möjligen på avstånd, på en strand, ouppnåelig.
Tanken som kvarstod: varför i hela fridens namn är det den meningslösa scenen med Anita Ekberg som gått till historien? Varför inte de dödade barnen i sina sängar, de katolska excesserna, kärlekslösheten, misären i rikedomen, eländet i att vara ensamma tillsammans?

La dolce vita är ingen saga, det är en sarkastisk, rasande samhällskritik. Federico Fellini verkar rent utav äcklas av sin hycklande samtid. Det ljuva livet måste vara en helt och hållet ironisk titel. Det finns ingenting ljuvt med det som skildras. Ingenting alls. Kladdig pengamakt och loj liberalistisk egoism är ocharmigt. Alltid. Och filmen känns strålande obekväm och hyfsat relevant, även idag.

Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.