”De vänder oss ryggen”

Jan-Olov Carlsson, IF Metalls klubbordförande vid Volvo Umeverken. Foto: Emma Lundström

Ilska och tårar. Hopplöshet och förlorat fotfäste. För de femhundra arbetare som förra onsdagen fick beskedet att Volvo Lastvagnar beslutat sig för att lägga ned hyttmonteringen vid Umeverken, har de senaste dagarna varit ett känslomässigt gungfly där framtiden bara är ett enda stort frågetecken, en skrämmande ovisshet.
Det berättar IF Metalls klubbordförande, Jan-Olov Carlsson, när vi möter honom på Bokcafé Pilgatan, Öst på stan i Umeå, för ett samtal om läget.

En vas med blommor står mitt i höstsolen som lyser in genom fönstret. Ett mjukt cafésorl omgärdar samtalet. Det skulle kunna vara vilken söndag som helst i Umeå. Men det är det inte. När femhundra arbetare – sexhundra med underleverantörerna – förlorar jobbet, är det en hel stads ensak, ja, en hel landsändas.
Jan-Olov Carlsson ser en smula trött ut. Det är inte konstigt. Sedan onsdagens besked har det inte funnits mycket utrymme för vila. Han berättar om hur känslorna i det som händer till slut tog ut sin rätt när han skulle göra ännu en intervju med media. Tårarna trängde sig fram och först femte gången lyckades han samla sig så att intervjun kunde genomföras.
Nu ger han oss en bild av händelseförloppet de senaste dagarna, börjar med onsdagens möte då företaget meddelade beslutet:
– Det pendlade mellan ilska och förbannelse. Folk är tokförbannade, det märktes också på mötet. Samtidigt, två rader bort, på en annan stol satt någon och började gråta. Som individ pendlar man mellan de här lägena just nu.

Facket kallade till ett stort möte nästa dag och det kom uppemot 1 300 personer.
– Det blir ju någon form av envägskommunikation, folk har inte hunnit ta åt sig det här riktigt. Man kommer på mötet och väntar så klart på vad den fackliga ledningen ska säga. Och vi har ju inte så himla mycket nytt. Vi var ju också tagna på sängen av själva beskedet. Vi hade en timmas försprång i att få veta vad beslutet skulle bli, och med vilka bottiner. Alla säger: det var inte väntat. Det är bättre att säga: det var inte helt oväntat. Men fram till för bara någon månad sedan trodde jag att det var fullt möjligt att få ett annat beslut. Därför att det är så stora risker med att göra så här, säger Jan-Olov Carlsson och förklarar att riskerna ligger i att klara av en så jättelik omställning utan att det hotar leveranser och kvalitet. Han menar att det är det mest känsliga Volvo kan göra i dagsläget:
– Tappar man leveranserna, tappar man förtroendekunderna, och framförallt: börjar det bli problem med kvaliteten, vilket alltid är en risk; då kan man tappa ordrar, tappa förtroende, och då pratar vi miljardbelopp. Här pratar man om att spara några miljoner, misslyckas man kan man förlora miljarder.

Det rådde ett slags samlat lugn på torsdagen, en slags förstämning, enligt Jan-Olov Carlsson.
– Man tänker: varför är folk inte bara hemma? Varför skriker man inte rakt ut och ligger kvar i sängen? Tvärtom: torsdagen var kanske den dagen vi hade högsta närvaron under det här året. Jag tror att det ytterst handlar om att när man får den här typen av besked så vill man befinna sig i kollektivet, bland arbetskamraterna. Man är vilsen: vad händer med mig och mitt liv? Det är klart att man vill dela det med de närmaste, och det är ju faktiskt, i den här frågan, arbetskamraterna. Produktiviteten kanske inte blir den högsta, tempot långsammare, men man uför ett jobb, därför att ingen har sagt något annat, menar han och upprepar känslan av att vara fullständigt vilsen, att det för den fackliga organisationen inte finns möjlighet att säga något som ändrar på det:
– Så fort vi skulle ha sagt ”sätt er ner och protestera”, så skulle vi vara utan jobb. Så är lagstiftningen.

Det besked facket har gett är att de kommer att förhandla. Jan-Olov Carlsson förklarar att det finns två delar i förhandlingarna. Det första är själva sakfrågan, om beslutet är korrekt eller inte. Facket tycker det sistnämnda:
– Vi kommer att argumentera för det, och vi kommer också kunna visa ganska väl på att det inte finns någon lönsamhet, ingen kalkyl som egentligen motiverar ett beslut med så stora sociala konsekvenser. Den ekvationen går inte ihop. Även om Volvo inte förlorar på att flytta jobben, eller till och med vinner några miljoner, så är konsekvenserna av att ställa femhundra människor utan arbete helt orimliga i förhållande till det.
Han menar att det vore en sak om det handlade om att spara 150 miljoner kronor per år. Nu rör det sig snarare om 1,5 miljoner och Jan-Olov Carlsson tror att det är något annat än de besparingarna som ligger bakom beslutet.

Företaget är skyldigt att förhandla med facket. Men de kan också närsomhelst säga ”tack det räcker, nu bestämmer vi själva”.
När beslutet att flytta monteringen blir ett fullbordat faktum, vilket allt talar för just nu, enligt Jan-Olov Carlsson, så är nästa steg att förhandla villkoren:
– Vad tar Volvo för ansvar? Hur många tiotals miljoner är man beredd att satsa på olika former av sociala lösningar; avgångspensioner, omställningsbidrag, flyttbidrag för alla som vill fara med till nya jobben i Göteborg, nya etableringar av industrier som skulle kunna nyttja den fantastiskt fina personsanläggning som nu blir tom?
Att låta anläggningen stå tom kallar Jan-Olov Carlsson för kapitalförstörelse av stora mått och han tycker att planerna på att använda den som lager är helt befängda:
– Det här är ju en av de bästa industrilokaler som finns i det här landet.Jan-Olov Carlsson, IF Metalls klubbordförande vid Volvo Umeverken. Foto: Emma Lundström

Det är för tidigt att säga hur allt kommer att gå till. Vilka lösningarna kommer att bli. Förhandlingarna förväntas pågå fram till jul och drivs i tre länder parallellt. Volvos nya stora utredning får konsekvenser även för fabrikerna i Frankrike och Belgien. Enligt företaget ska det finnas en förhandlingslösning i början av 2014.
– Så kanske det blir, men det säger ju ingenting om konsekvenserna för de enskilda. De går inte att överblicka förrän den dagen vi står där, och det är mer än ett år bort. Det är svårt nu att ge tydliga svar, att ge medlemmarna den information de förväntar sig att få. Ska man säga: ”du får jobba kvar och hoppas i ett och ett halvt år till, ta det lugnt”? Det är inget bra besked att ge till människor som är oroade för framtiden, säger Jan-Olov Carlsson och understryker hur viktiga villkorsförhandlingarna är, eftersom det inte kommer att finnas några alternativa industrijobb på Arbetsförmedlingen när beslutet går igenom:
– Min utgångspunkt är att har man gjort 51 miljarder i vinst under de senaste sju åren, så ska det finnas tillräckligt mycket pengar undanstoppade i reserv för att kunna ordna en lösning till var och en som har skapat den vinsten. De Volvoanställda vi pratar om kanske har jobbat en tolv-tretton år, då ska det verkligen kosta, det ska svida för det företag som vänder dem ryggen.

Det som sker nu ger en tydlig bild av hur det fungerar i samhället idag tycker Jan-Olov Carlsson. Volvo kan, utan att egentligen behöva motivera det, bestämma sig för att lämna femhundra industriarbetare i sticket:
– De kan bara gå därfrån och säga att ”det här får samhället ta hand om”. Trots att de gjort en utfästelse om att stanna i femton-tjugo år.
Även Göteborgsfabriken ska minska ner produktionen. Istället är det fabriken i Gent som expanderar. Det är den Volvoledningen ser som viktig. Produktionen flyttas helt enkelt i allt högre grad ut ur Sverige.

En annan viktig fråga är synen på norra Sverige. Att det bara är att plocka ut råvaror, medan själva tillverkningen sker någon annanstans:
– När det största industriföretaget vänder Norrland ryggen är det klart att det är en signal om att tillverkningsindustrin här räknas som meningslös. På så sätt blir frågan politisk. Vad finns det för infrastruktur när det gäller transporter? Vad finns det för stöd? Vad finns det för idéer rent industripolitiskt att låta norra delen av landet ha industrijobb som handlar om tillverkning, och inte bara om jorden och att bryta malm? Där krävs någon form av mer tydlig inriktning, och den saknas.
Vi talar om att den nuvarande regeringen halverat transportstödet, vilket drabbar norra delarna av landet hårdast.

Samtalet kommer in på periferi och centrum. På uppfattningen bland många som lever i det som kallas för centrum – huvudstaden med omnejd – att ett antal förlorade industrijobb i Norrland inte är något att uppröras över. En del talar om fordonsindustrins negativa påverkan på klimatet, och att det på något vis är futtigt att hävda svenska jobb i det globaliserade dagsläget. Politiskt insatta människor som skulle stå upp för fabriksarbetare i Latinamerika, eller Indien, ser inte riktigt den nyliberala kontexten i sitt eget land, ser inte att arbetare i Sverige ställs mot arbetare i andra länder i de stora företagens ständiga vinstsnurra.
Jan-Olov Carlsson ser klimatet som en viktig fråga. Påpekar att det trots allt finns en infrastruktur i Sverige som gör att transporterna kan ske miljömässigt riktigt, på tåg. Han funderar också över vad monteringshallen ska komma att användas till och vilka som ska ta de kostnaderna, något som facket också måste titta på. En möjlighet han nämner är produktion för att nå ett fossilfritt samhälle.
Sedan återkommer han till det som för honom just nu är huvudsaken: det samhällsekonomiska slöseriet i att ta jobbet från femhundra personer:
– De enda som inte behöver ta del av det slöseriet, det är Volvo själva. De tar bara beslutet, så får samhället ta kostnaderna. De sociala konsekvenserna står i inga som helst proportioner till det som är den eventuella lilla vinsten.

Norrlands framtid avgörs till stor del av de möjligheter som finns för industrin att verka här, menar Jan-Olov Carlsson som tycker att den frågan är helt bortglömd i den politiska debatten:
– Det gäller inte minst inom fackföreningsrörelsen. Stockholmsperspektivet är lika starkt förankrat där. Vi har en Metallkongress till våren och det här är en av de viktigaste motionerna vi tar. Ska man ha en industripolitik som den fackliga rörelsen ska bära fram som sin egen, så måste man ta hänsyn till att den norra landsändan också måste ha en chans att få och att behålla jobben. Vi har svårt att få hit de nya industrijobben, då ska man fanimej försvara de jobb som finns här. Det är den kampen som vi för nu.
För att förtydliga vad det är som gäller har arbetarna på Volvo under den senaste tiden haft stora knappar på overallerna, med texten: ”Rör inte våra jobb!”
Men det är inte bara arbetarna på Volvo som drabbas. Där kan det, om förhandlingarna går väl, bli hyfsat bra lösningar på individnivå, menar Jan-Olov Carlsson. Värre är det för dem som arbetar för underleverantörerna, där klappar de bara igen.

Enligt Jan-Olov Carlsson är förhandlingspositionen bättre nu än under finanskrisen 2009, då 1 087 personer förlorade jobbet på fabriken. Då försvann marknaden. Nu kommer istället någon annan att göra samma jobb, dagen efter, bara på annan plats:
– Då sviker man en fabrik och de anställda där. Och sviker man någon ska man också betala för det.
Jan-Olov Carlsson tror att det är en aning lättare att förlora jobbet på grund av marknadsförutsättningarna:
– Då kan man falla med flaggan i topp. Man kan jobba med viss stolthet till sista dagen, för att ingen tog våra jobb. Här är det precis tvärtom. De vände oss ryggen. Och vi förväntas jobba med full produktivitet ända till dagen då sista hytten flyttas, för att inte Volvo ska tappa ordrar.
Därför kan de sista månaderna bli rätt dyra för företaget, menar han. För att undvika risken att folk får ett annat jobb och slutar just då, betalas ofta ”jobba kvar-bonusar” ut.

Men. Trots allt. Facket kommer inte att kasta in handduken i första taget. De kommer att kräva att Volvo ändrar sig:
– De har fattat fel beslut, det här får inte ske. Det måste sägas. Alla medlemmar säger att vi inte kan börja med att säga att det är kört, även om alla förstår var makten finns.
När dagen kommer då förhandlingarna är avslutade i sakfrågan, då blir nästa fråga, enligt Jan-Olov Carlsson: vad fan gör vi nu? Hur ska de sociala konsekvenserna mildras? Hur ska Volvo förmås att betala? Om förhandlingarna misslyckas, och det slutar med någon form av uppsägning kommer ännu en fas. Men för den enskilde arbetaren kan det vara svårt att hålla isär de olika stegen just nu:
– De tänker: vad blir det med mitt liv? Kan jag bo kvar i lägenheten som vi just köpt? Men ingen människa klarar av att gå i ett permanent tillstånd av ångest, så någonstans på vägen kommer det bli en vanlig vardag också. Men folk kommer att vara jätteoroliga och det kommer att vara tufft hela vägen.

Volvo Umeverken. Foto: Emma LundströmDet är svårare att säga upp folk i Frankrike och Belgien än i Sverige. Den svenska modellen har byggt på ett starkt socialt trygghetsnät och en omställningsförsäkring. Men försäkringen har urholkats, värdet är nere på femtio procent. Så modellen har fallit. Men det är fortfarande lika lätt att säga upp folk.
Att fabriken i Umeå skulle läggas ned helt ser dock Jan-Olov Carlsson inte som någon risk under de närmaste femton-tjugo åren. Inte på kort sikt. Det skulle krävas nyinvesteringar i produktionsutrustning på många miljarder. På lång sikt ser han att förutsättningarna kan komma att ändras, att oljekrisen kan göra att fordonsindustrin ser helt annorlunda ut. Men inte än:
– Vi är förbannade över att missa monteringsjobben, men fabriken är kvar. Det får inte bli bara en bild av att vi förlorat för all framtid. Vi måste utnyttja vår fackliga styrka till att få bra villkor för de arbetare som försvinner, och för de som blir kvar.

Vi kommer återigen in på det här med att företag som går med vinst vill gå med ännu mer vinst, och att de som får lida för det är de som skapar vinsten; arbetarna på golvet.
– Hur ska man kunna tygla den råa kapitalismen som kan ställa så många människor utan arbete? Alla förstår att det måste göras förändringar om det går dåligt för ett industriföretag, men när man går med vinst, ska man verkligen få använda det för att gå med ännu mer vinst? undrar han och svarar själv:
– Nej, vi kanske borde ställa krav på en lagstiftning som säger att man inte får göra uppsägningar i företag som går med vinst. De privata egoistiska intressena måste underordnas samhällsbehoven, och det kan man bara göra på det sättet. Även om det i dagens samhälle, efter alla dessa år av borgerligt styre, känns som en utopisk tanke. Men samtidigt: det är inte så jävla svårt. Det är ganska enkelt.
Jan-Olov Carlsson anser att någon form av reglering är rimlig om företag ska fås att ta ansvar och bli en del av en god samhällsutveckling istället för att bara göra som de vill.

En sak som Jan-Olov Carlsson finner slående, är hur folk drabbas av någon form av håglöshet och maktlöshet idag, även i de fackliga organisationerna. Han har till exempel inte hört ett knyst från IF Metall centralt, eller från LO.
– Ingen säger ”nu hjälps vi åt att kämpa”, det är totalt tyst. Maktstrukturen är så övertydlig nu att de mest självklara uttrycken för solidaritet och gemensam kamp uteblir, säger han och berättar sedan att det enda stödet kommer från Frankrike:
– Det är de franska kamraterna i fabriken i Blaineville. De skickade ett meddelande där de berättar att beskedet var en otrolig lättnad för dem eftersom de riskerade att tappa fyrahundra jobb, men att de förstår att situationen för Volvoarbetarna i Sverige, och då framförallt i Umeå, är svår. De lyckönskar oss i den fortsatta kampen. Men centralt: inte ett ord. Och det här är en av de största nedläggningarna som har gjorts i Norrland. Metallordföranden borde kasta sig på telefonen och säga att han kommer upp.

Jan-Olov Carlsson tycker att tystnaden nu säger en hel del om tillståndet i den svenska fackföreningsrörelsen. Och att det tillståndet gör att också enskilda människor drabbas av tungsinthet istället för kamplust:
– Man ser inte exempel på där man har kunnat ta kamp mot kapitalets uttryck. Vi i facket är en del av det. För att vi har en organisation och en lagstiftning som gör att vi inte kan göra någonting. Försöker vi så tappar vi jobben. De skulle gladeligen göra en uppsägning på klubbordföranden om de fick chansen.
Det är företagen som har all makten. Därför att den nyliberala samhällsordningen ger dem den. På sjuttiotalet skulle media ha försökt ställa Volvoledningen till svars. Så inte idag. En av journalisterna Jan-Olov Carlsson pratat med under de senaste dagarna var självkritisk:
– Hon sade: ”Det är hemskt, det vi gör. Vi är väldigt nöjda och klappar varandra på ryggen för att vi skildrar skedet, är ute på fabriken och lyssnar på folk. Men ingen ställer frågan till företagsledningen: hur kan ni göra det här?” Den frågan finns inte idag. Man ska bara göra ”hemma hos-reportage” och prata om konsekvenserna för den enskilde. Det är säljande. Men vem ställer frågorna till makten?

Något som irriterar Jan-Olov Carlsson är också att företaget försökt flytta fokus från det som sker. Den viktigaste frågan för dem just nu verkar nämligen vara hur media kunde veta att det skulle vara ett möte klockan 14.00 på onsdagen, då nedläggningen skulle avslöjas. Skulden läggs på de fackliga organisationerna, att de har läckt:
– Det är skitsnack. De vill göra oss till syndabockar: ”Vi kunde inte lita på er, ni kunde inte hålla tyst.” Jag pratade just med högsta europachefen som mer eller mindre anklagade mig för att ha läckt. Jag sade: har du tänkt på att redan klockan åtta på morgonen så visste hela fabriken om det eftersom ni höll på att bygga en estrad med ljudanläggning och bildspel. ALLA visste om vad som skulle hända. Och lokala media känner ju folk inne på fabriken, de behöver inte gå via metallordförande, de kan ringa en svåger eller brorson. Men de vill flytta fokus och göra oss till skurkar, det är klassiskt.

Solen har rört sig. Blomvasen har hamnat i skugga. Vi avrundar samtalet och Jan-Olov Carlsson återkommer till det rådande tillståndet:
– Första tiden handlar mycket om känslor. Bland medlemmarna, och även bland oss själva. Man är inte rationell i den meningen att man har en kampstrategi klar från timma nummer ett. Vi kommer att ha en planeringsdag nu på måndag i klubbstyrelsen då vi kommer att gå igenom hur vi ska göra, hur vi ska lägga upp det, på kort sikt och på lite längre. För det här är inte vardagsmat för oss. Man måste ha respekt för att det här tar, att det är jobbigt för alla, man är inte mer än människa i den frågan.

Lite senare, när de sista solstrålarna leker med krusningarna på älven, cyklar vi förbi Bölesholmarna och bort till Böleäng där de gula löven singlar från björkarna kring det stora fabrikskomplexet som ligger där utan att säga någonting, trots att det är kopplat till så många människoöden, till flera hundra familjer som just nu är fast i ovisshetens skrämmande strupgrepp.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.