Bokcafé Pilgatan i Umeå: en besannad dröm

En liten lokal i universum. Väggar fyllda av böcker. Slutsålda författarsamtal och välbesökta soppluncher. En hälsning från Barbro Lindgren på anslagstavlan.
Det började som en dröm. Drömmen om ett bokcafé. Nu är det en framgångssaga. Umeås egen litterära mötesplats: Pilgatan.

Ett ihärdigt regn fuktar Pilgatans asfalt. En ljummen septemberdag. Den mustiga doften från dagens soppa slår ut från bokcaféets öppna dörr. Där innanför finns inte en stol ledig. Soppsugna studenter diskuterar intensivt och biter stora tuggor nybakt bröd. Någon sitter med sitt kaffe och dagens tidning. Inne i det mysiga rummet för barn sitter en man och arbetar vid sin dator. Det finns plats för allt, även om ytan inte är särskilt stor. För Pilgatan har blivit en naturlig mötesplats i Umeå, en plats att vallfärda till, att vila på, att lockas av. Ett forum för samtal.
Lunchen tonar av. Det blir lite lugnare i lokalen. Annika Edlund plockar in disk och tar emot ett nytt lass böcker till försäljning. Bland annat seriefiguren Rocky i någon sorts samlad guldutgåva.

Annika Edlund är en av de nio som för fem år sedan gjorde slag i sak och satsade. Bildade ekonomisk förening och hyrde in sig i lokalen i hörnet Pilgatan/Skolgatan, Öst på stan i Umeå, nära centrum och nära universitetet. Då kunde de bara drömma om att det skulle bli så här. Så här bra.
– Det är jätteroligt att jobba här, både på caféet och med kulturföreningen. Man får så otroligt mycket respons för att det är omtanke kring allting. Både i bokhandeln, i fiket, och i programverksamheten. Att det inte är pengarna som styr, utan ett genuint intresse. Där har det ideella arbetet en stor fördel, för då kan man göra det man tycker är kul utan att tänka på det där med pengar hela tiden. Även om vi också måste få in pengar till att betala hyra, och betala några lite lön. Det är roligt att göra något som man får så mycket cred för, och som gör så många andra glada och hoppfulla om att det finns en annan väg att gå än att flytta in i en galleria och öppna en kedja, bli ”franchisead”.
En kvinna vill köpa kaffe och samtalet tar en kort paus. Liksom de andra i föreningen jobbar Annika Edlund ideellt med Pilgatan. Varje torsdag är hon på bokcaféet. Annars är hon bibliotekarie.

Trodde de att det skulle gå så här bra, då när drömmen tog form?
– Vi vågade nog inte hoppas. Det har ju vuxit lite sakta och jag tror att det är bra att vi var försiktiga från början. Att vi inte har tagit lån utan att vi har satsat varsin Thailandssemester, som vi brukar säga, i pengar på det här. Vi håller det på en försiktig nivå och det tror jag gör att det kan hålla lite längre, säger Annika och berättar att de fortfarande är samma gäng i kooperativet som när de startade för fem år sedan. Några börjar bli lite äldre, men hon tror inte att någon tänker hoppa av:
– Alla finns med och det är jättebra stämning på våra möten.

På sommaren är det inte lönsamt att hålla öppet, ändå gör de det. Eftersom de är en bokhandel och vill erbjuda kontinuitet, och eftersom många som får sommarbesök till staden gärna visar upp Pilgatan. Det finns en stolthet:
– Lite grann tror jag det, att man vill visa Bildmuseet, Pilgatan, och tunneln.
”Tunneln” är den Sara Lidmantunnel som byggts vid Umeå Centralstation. Där det går att lyssna till författaren, läsa meningar ur hennes texter, och lyssna till skogens sus, eller till hennes gamla väggur. Nya Bildmuseet ligger där Pilgatan mynnar ut mot älven till.

Ryktet om Pilgatan är att författarsamtal och föredrag alltid är slutsålda. Annika Edlund menar att det inte stämmer helt:
– Ofta är det de namnkunniga som är slutsålda, som till exempel nu Maria Sveland. Då blir det slutsålt, då måste man vara ute två veckor innan, och då är det lättare för medlemmarna i kulturföreningen, eftersom de är lite mer inkörda, de vet att nu är det dags. Men vem som helst kan ringa eller komma hit två veckor innan. Alla har samma chans då.
Hur lyckas de få ihop ett så gediget program? Så många kända namn?
– Litteratur- och kultursverige är ju ganska litet. Det sprids nog ganska snabbt att vi är väldigt måna om våra gäster, att vi tar hand om dem, att det blir en väldigt bra stämning. Att det är en intresserad publik som är ganska blandad. Både studenter och kulturkonsumentpubliken, de gråa femtioplussarna. Den mixen tror jag upplevs som härlig. Någon sa att man kan jämföra med en stor arenaspelning, och en klubbspelning. Det här är som en klubb. Här blir det intimt. Vi har bara plats för sjuttio personer. Det blir varmt!

Tisdagen innan har radioteaterchefen Stina Oskarsson varit på besök:
– Det var väldigt bra, verkligen ett bildningsprogram. Hon pratade om kulturens villkor. Att vara fri kulturutövare och konstnär.Och hur viktigt det är med kultur som demokratins immunförsvar.
Ett annat besök som Annika Edlund minns särskilt är Lennart Hellsing. När den snart 95-årige barnboksförfattaren klev in i det smockfulla rummet sjöng hela publiken Krakel Spektakel:
– Han är känd för att vara lite svårintervjuad så jag var jättenervös. Men det gick bra.

Ett annat minnesvärt besök var också det en barnboksförfattare: Barbro Lindgren. Men även de mindre namnkunniga, det oväntade, kan vara väldigt bra, menar hon:
– Som Erika Sörensson som pratade om de thailändska bärplockarna. Det var så lärorikt. Man fick verkligen lära sig om deras villkor. Och hon gjorde det så fördomsfritt. Först pratade hon om vår syn på thailändarna när vi är i Thailand, och hur vi ser på dem när de kommer hit. Men nu har ju Umeborna visat sig från sin rätta sida igen, säger hon och menar alla som har ställt upp för thailändarna som slagit läger utanför Kommunals lokaler.
Just nu håller hon på att förbereda sig inför Maria Svelandsamtalet den andra oktober. Då ska de prata om Svelands nya bok Systrar och Bröder. Annika Edlund har fått ett manus av den, i skrivande stund, ännu inte utgivna boken. Liksom Svelands tidigare böcker behandlar den kärnfamiljen.

Folkbildning är Pilgatans ledord. De kallar sin inriktning för ”Norrländsk blick, kvinnlig utsikt, och barnperspektiv”. Ibland blir det inte riktigt så, men det är målsättningen.
Nästa vecka ska Arne Müller prata om sin bok om gruvboomen: Smutsiga miljarder. I mångt och mycket en bok om Norrland. Högst aktuell.
Två småtjejer kommer in och vill köpa den största chokladbollen. Sedan är det en kvinna som vill köpa kaffe, men det visar sig att hon har slut på pengar på sitt kort. Då erbjuder sig tjejen som står näst på tur att betala, hon säger att hon tycker att det är rimligt att göra det som hon skulle önska att någon gjorde för henne om hon hamnade i samma situation. Sådan är stämningen på Pilgatan.

Pilgatan har inget uttalat vänsterperspektiv, men Annika menar att det ju syns i programmet ändå:
– Vi har till exempel allsång på Första maj, så folk listar väl ut att vi är vänster.
En annan tradition är rimstuga före jul. Åttonde mars är det kvinnotema på föreläsningarna. Och i mitten av september är det Pilgatans Kulturmarknad, ett samarbete med andra kulturföreningar längs gatan, och med Bildmuseet.
– Det är roligt för det har kommit flera konstnärskollektiv hit till gatan. Vi har börjat kalla det här för kulturstråket, berättar Annika Edlund som tycker om att området blomstrar, och ser fram emot ännu ett café: en lokal som nu står tom ska bli miljöcafé i Studiefrämjandets regi.

Innan bokcaféet flyttade in i lokalerna på Pilgatan, fanns där ett galleri som inte gick så bra. Desto bättre gick det på 70- och 80-talet, då Norrländska Fotocentralen låg här och fotografen Sune Jonsson tittade in ibland. En metallskylt med hans namn finns på en av sofforna:
– Det är en grej som har varit väldigt lyckosam, att vi lät författare köpa stolar. Det blir ju som en kvalitetsstämpel för oss, och det är otroligt vilket gensvar vi har fått från författare som verkligen tycker att det är jätteroligt att ha en stol här. Nu har vi inte plats för fler stolar. Vi har fått flytta några skyltar till sofforna, men vad ska vi göra sen? För det är många författare som erbjuder sig att hjälpa till!

På frågan om hur Pilgatans existens kan tänkas ha påverkat Umeå, som stad, återkommer Annika Edlund till detta att många uppskattar att det finns människor med andra drivkrafter än pengar. Hon talar om idealism och bildningsiver:
– Jag tror att det kanske kan leda till att fler vågar göra samma sak.
En ung kvinna undrar om det finns några biljetter kvar till Maria Sveland. Hon blir besviken, men hoppas på att vara ute i god tid inför Kajsa Ekis Ekman, som ska tala om sin nya bok om Grekland den 30 oktober. Biljetterna släpps klockan elva, två veckor innan, på dagen.

För att Pilgatan ska fortsätta att finnas, även i en lite mer avlägsen framtid, planerar kooperativet för att få in lite unga människor, berättar Annika Edlund och avbryter tankegången när en man ber att få köpa lite kaffe och en chokladkaka bakad med squash. Mannen frågar hur det går med tavlan, om Pilgatan vill ha den. Det visar sig att han har gjort ett kalligrafiskt konstverk med namn på aktivister som förlorat livet i kampen för en bättre värld. Namn från Sydafrika, Ådalen och Palestina. Han vill skänka tavlan, tycker att det är en ära om den får finnas på bokcaféet. En annan man kommer in med barnböcker från Japan. Det ryker ur kaffekannan. Kanelbullarna är saftiga och veganska. Ute fortsätter regnet sitt trummande mot asfalten.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.