Allians i motvind ett år före valet

25 oktober 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Regeringspartierna blir alltmer panikartade i sin retorik. 
Men S saknar ett ordentligt alternativ.
 Vi bör väga in SD i alliansens regeringsunderlag.

”Vi har gjort mycket stora satsningar på skolor, vård och omsorg”, så föll statsminister Reinfeldts ord när han intervjuades i Svt:s Agenda efter moderaternas partistämma förra helgen. Gång efter annan har också representanter för alliansens partier under senare tid gått ut och poängterat hur mycket man satsat på välfärden.
Alliansens påstående stämmer dock illa överens med den faktiska verkligheten. Sanningen är den att sedan denna konstellation kom till makten efter valet 2006 har man sänkt skatterna med ungefär 140 miljarder, samtidigt som statsbidragen till kommunerna endast ökat med 5,2 miljarder i fasta priser. Skattesänkningarna är 27 gånger så stora som den sammanlagda satsningen på välfärden i kommunsektorn. Om vi tar hänsyn till befolkningsökningen och en alltmer åldrad svensk befolkning är det frågan om en ren nedskärningspolitik.

Inför moderaternas stämma deklarerade också Reinfeldt att det nu var dags att ta upp kampen mot socialdemokratin i frågan om skolan, och att det skulle bli det prioriterade området. Men om vi ser till vad alliansen satsar på skolan i budgeten inför 2014 är det endast frågan om en halv miljard, samtidigt som hela 12 miljarder – 24 gånger mer – läggs på ett femte jobbskatteavdrag.
Reinfeldt har också mage att påstå att det främst är låginkomsttagare som tjänat på regeringens jobbskatteavdrag. Om vi utgår från rena procenttal stämmer det, men vi handlar knappast mat eller betalar räkningar med procent. Och om vi jämför i krontal ser vi exempelvis att en låginkomsttagare med en månadslön på 15 000 kronor på de fyra första jobbskatteavdragen endast fått en skattesänkning med ungefär 13 000 kronor om året, emedan en höginkomsttagare med en månadslön på 45 000 tilldelats drygt 22 000 kronor.

Sanningen är den att jobbskatteavdragen vidgat de sociala klyftorna, och då inte bara för att de verkliga låginkomsttagarna i form av arbetslösa och sjuka tillsammans med pensionärerna lämnats utanför, utan för att även själva modellen för denna skattesänkning främst gynnar medel- och höginkomsttagare.

Orsaken till att alliansens företrädare blir allt högljuddare och halvt om halvt lögnaktiga i sin retorik handlar om att opinionsläget knappt ett år före nästa val blir alltmer prekärt, med ett underläge på nästan 10 procent i förhållande till den röd-gröna oppositionen. Ända sedan välfärdsfrågan exploderade med Caremaskandalen hösten 2011 har också den varit alliansens verkliga akilleshäl. Det går sällan mer än en vecka mellan skandalerna inom detta område – där det ena dagen kan vara en friskolekoncern som går i konkurs, medan det nästa dag visar sig att riskkapitalistbolagen fortfarande kommer undan all skatt trots finansminister Borgs intygande att räntesnurrornas tid nu är förbi, och där det en tredje dag är ytterligare ett exempel på vanvård inom något privat bolag som blottläggs med stora rubriker.

Det är alliansens företrädare som alltid i högstämda ordalag talar om valfrihetens välsignelser och det är självklart också den som främst får klä skott när den faktiska sanningen demaskeras inför öppen ridå.
Alliansen är helt i otakt med den opinionsmajoritet som vill ha ett stopp för vinsterna i välfärden och som ser denna fråga som ett av nästa års val absolut viktigaste. I denna opinionsmajoritet skorrar alliansens tal om hur mycket man satsat på välfärden, vilka kvalitetsförbättringar som kommer att göras och vilka kontrollmekanismer som snart är på plats, falskt.

Alliansens enda eventuella räddning är socialdemokraternas totala ovilja/oförmåga att lägga fram ett ordentligt alternativ till den rådande regeringspolitiken. Det har gått så långt att LO:s ordförande, Karl-Petter Thorvaldsson, i en intervju dristade sig att uttrycka följande:
”Tittar man på de stora, stora förändringarna, hur vi tar ut skatt, alla jobbskatteavdragen, så är det inte så att socialdemokraterna haft en annan politik än den regeringen bedrivit” (DN-15/10). Vi ska då ha i minne att Thorvaldsson inte bara är LO:s ordförande utan även sitter i socialdemokraternas verkställande utskott, partiets navigationscentrum i den dagliga politiken. Frågan är om en ny ordentlig konflikt mellan LO:s ledning och det socialdemokratiska partiets ledning, likt 1980-talets rosornas krig, är under uppsegling?

Vi bör även ta i beaktning att de rödgrönas opinionsövertag inte är så säkert som det vid ett första ögonkast kan synas vara. I realiteten måste nog de rödgröna i nästa års val bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna tillsammans om de ska kunna bilda regering. SD kommer näppeligen att släppa fram någon ministär Löfven, och ytterst bör man nog se SD, oavsett alla deklarationer som Reinfeldt gjort om att man aldrig kommer att regera med stöd av SD, som en del av alliansens väljarunderlag. I sju av tio frågor röstar också SD med alliansen i riksdagen. Om vi väger in denna faktor är det för tillfället nästan jämt skägg mellan huvudkontrahenterna i nästa års val.
Anders Karlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.