Alice Munro, sällsynt seende

20 oktober 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

Började gråta när namnet på årets nobelpristagare i litteratur gick ut i direktsändning i radion. För att jag blev så glad. För att det blev så rätt.
”Den samtida novellkonstens mästare” löd motiveringen. Och Alice Munro är just det. En riktig mästare.

Född 10 juli 1931 på landsbygden i karga och konservativa Wingham, Ontario, Kanada.
Tänk ständiga ekonomiska bekymmer. Tänk lukten av cigarettrök, av faderns olika farmarprojekt – rävar och minkar, av ren, torr och kall tvätt som hängt ute på strecket en ovanligt klar och hoppingivande vårdag.
Tänk morotsgallring på knä i blöt jord. Smärtan efter bestraffning för uppkäftighet. En mor med begynnande Parkinson. Och en ung flicka med en vidöppen blick.

För det är vad Alice Munro har, och måste ha haft genom sin uppväxt. Ett seende utöver det vanliga. En hjärna där allting lagts på lager för det framtida skrivandet.
Hon är den blottläggande. Den fördomsfria. Den som går på upptäcktsfärd i människors liv och psyken, utan att döma. Hon är den som kan kliva in i andra människor och berätta deras minnen, berätta dem varsamt och kärleksfullt, med glasklar skärpa.
Hon är den som vet att det finns orsaker bakom handlingar. Orsaker bortom vår kontroll som leder till att vi blir som vi blir och är som vi är.
Den som vet att barndomen finns alldeles under ytan hos den vuxna människan. Och att det till synes allra mest vardagliga döljer en outgrundlig mystik. För den som väljer att se och lyssna.

Alice Munro är hämningslös. Och på ett vis skoningslös. Och hon ger utrymme för läsaren. Hon serverar inte bara en ordrik berättelse som vi ska svälja. Hon är rädd om orden. Hon väljer dem väl och lägger fram dem som ett pussel, inte alltid i tydlig ordning, men allting finns där. Hela historien. Ibland knappt skönjbar. Ibland uppenbar.

Mor tidigt. Hemmafru. Att försöka hitta sällsamma luckor i tiden för att hinna sätta ord på papper. För att göra det hon ändå trodde att hon var ämnad för: berätta.
Sedan kom en livskris. 29 år och piller mot ångest. Alice Munro tvivlade på sig själv, på sin förmåga, undrade om hon hade det som krävdes för att vara en skrivande människa.
Sedan fortsatte hon att skriva.
Det kan vi bara tacka för. Att det inte gick annorlunda.

I vintras läste jag den amerikanska författaren Carson McCullers The ballad of the sad café and other stories. När september förde med sig läsning av Alice Munros senaste novellsamling Dear Life, knöts det som ett band mellan de två.
Ett band som bestod av det ödesmättade. Av de outtalade känslorna. Av båda deras blixtrande beskrivningar av karga, trånga, småstäder på landsbygden. Marginaliseringen. Den intensiva naturen. Ödsligheten. Mellanrummen mellan människor. Allt det som vi bara får ana. Hela rymder. Tystnaden, längtandet. Klar kyla och brännande värme. Bländande ljus och inre mörker.
Men där Carson McCullers ger oss mer av ett helvete, håller Alice Munro istället försiktigt i hoppet, hon lyfter upp krossade drömmar och blåser dammet av dem, ger dem liv, ger dem en mening.

Ett annat band går förstås till Margaret Atwood. Också hon kanadensiska, generationskamrat. Också hon med ett klart, rungande, genomgripande språk. Med, som det verkar, en världsrymd av berättelser inom sig.
När Svenska Akademiens Peter Englund sade att priset i år går till en kanadensisk författare, hann både Munro och Atwood svischa genom huvudet.
Det finns böcker, och så finns det Böcker. Alice Munro och Margaret Atwood skriver de sistnämnda.

Det första Alice Munro uttryckte, efter att hon blivit chockad över priset, var en förhoppning om att det ska leda till något positivt för den kanadensiska litteraturen i stort. När hon fick veta att hon var en av väldigt få kvinnor som fått priset, tog hon det som en utmärkelse till alla kvinnor.
Fokus har aldrig legat på hennes egen person.
Hon är inte en författare som skriver för att berätta sig själv, även om hon kanske använder egna erfarenheter för att kunna berätta. Vad Alice Munro är, är en författare som drar tunna trådar genom historien, genom människorna. Som begripliggör och synliggör och skapar tillfälliga rum av förståelse.
Fyra noveller i slutet av Dear Life är vad den 82- åriga författaren själv kallar det närmaste hon kommer någon slags självbiografi.
Också det tackar vi för. Ärligheten. Hennes alltigenom blixtrande ärlighet.
Den avskalade, ömsinta, öppna.

Text och illustration:
Emma Lundström

Fakta:

Alice Munro har, sedan debuten 1968, uteslutande publicerat novellsamlingar,
förutom ett tv-manuskript som senare blev filmen Away from Her.

1950 fick hon sin första novell publicerad i en studenttidning.
I bokform debuterade hon först 1968 med novellsamlingen Dance of the Happy Shades.

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.