Polisens romregister ingen överraskning

03 oktober 2013

Förstasidan, Kommentar, Krönika

När nyheten om polisens register över romer briserade i Sverige, var jag i ett Grekland där stormen kring Gyllene gryning rasade för fullt. Bland annat avslöjades kopplingar mellan polisen och partiet. Nyheterna vävde in sig i varandra och tankarna nästan låste sig av ilska och frustration över situationen i Europa i dag, och av ett obehag. Obehaget som ligger i att inte bli särskilt förvånad.
Det sorgliga var ju att den första tanken efter DN:s avslöjande inte var: ”hur kunde detta ske i Sverige idag?”, utan: ”satans, helvetes, jävla, skit, det ante mig”.

Nu ska jag upprepa en sak: våren 2008 skrev jag tre reportage om romernas situation i Sverige, historiskt och idag. Huvudtemat blev: strukturell diskriminering.
Jag läste enkätundersökningar inom polisväsende och kommun som vittnade om den, läste rapporter från Diskrimineringsombudsmannen som vittnade om den, och framförallt: pratade med romer som vittnade om den.
Allting jag läste då visade klart och tydligt att diskrimineringen av romer i Sverige fortgår. Att den följer en förkastlig kedja av diskriminering som inte brutits sedan de första romerna kom till Sverige. Ett fortsatt accepterande av förtryck och fördrivande. En kontinuerlig syn på romer som ”de andra”. De som det är okej att behäfta med fördomar, att klanka ned på, att grundlöst kriminalisera.

Mina artiklar publicerades här, i Internationalen. De var inte särskilt sensationella. Men just då stod de väldigt ensamma. Romer var ett ickeämne. Ingen på DN hade någon intention att fånga bollen, lyfta på mattan och avslöja det strukturella förtrycket i alla sin sjabbighet, inte då. Det var tyst. Trots att Delegationen för romska frågor med Maria Leissner i spetsen, pågick för fullt.
Sedan kom rapporterna från Europa 2010. Plötsligt blev ämnet ”romer” nyhetsstoff. Åtminstone för en tid. Och nu alltså igen.
Polisen har registrerat människor utifrån etnicitet.
Kriminaliserat barn.
Precis som i Ungern.
Precis som i Italien.
Precis som i Rumänien.
Precis som i Frankrike.
Tillfälligt chocktillstånd i Sverige. ”Sådant borde inte kunna hända här!”, utbrister många.
Men det är här det har hänt, årtionde efter årtionde, generation efter generation. Sverige är inte etiskt korrekt. Det finns ingenting etiskt korrekt med det här landet. Vår historia av rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar och fördrivningar är sjaskig, solkig. Blodig. Och historien går igen. Ett skevt och utestängande majoritets- och myndighetssamhälle går inte till sig och blir allomslutande och inkluderande i en handvändning.
Om inte annat så borde många ha förstått det när polisens REVA-projekt, med rasprofilering i tunnelbanan, till slut hamnade på löpsedlarna.

Romerna har rasprofilerats sedan de kom till Sverige. Det är en skam, en sorg och ett helvete. Det är lagvidrigt och rasistiskt och oförlåtligt. Och det är också just precis vad som gör att polisen inte själva har ifrågasatt och avskaffat sitt rasistiska register. Detta att det har pågått så länge. Att det är en vanesak.
Det har aldrig slutat vara okej att förtrycka romer i Sverige.
En av dem jag pratade med 2008, berättade att hon under hela sin uppväxt gömde sin identitet och ”spelade Svensson”. För henne var den allra viktigaste frågan just att romerna måste räknas som lika mycket värda som övriga befolkningen. Hon beskrev hur hon försökte ge den känslan till sina barnbarn. Hon önskade sig en skolbok om förtrycket. Trodde på att sprida kunskap om vad staten gjort mot romerna. Att det kunde leda till förändring.
Förmodligen står både kvinnan och hennes barnbarn med i polisens register.

Det handlar inte om att Sverige måste bli mer ”tolerant”, inte om mer ”integration”. Det handlar om att få bort den strukturella diskriminering av romer en gång för alla.
För att det ska ske krävs ett förändrat synsätt i alla myndighetsinstanser. I hela majoritetssamhället. Det räcker inte med ursäkter. Det krävs något mycket mera grundligt, i Sverige, liksom i övriga Europa.
Därför är det fantastiskt bra att polisens register kommit upp till ytan. Att den strukturella diskrimineringen av romerna i Sverige blivit smärtsamt synlig för alla.
Men den här gången får frågan inte bara försvinna. Inte rinna ut i sanden som den Sanningskommission för statens brott mot romernas mänskliga rättigheter som Delegationen för romska frågor yrkade på när den avslutades 2010.

Det får inte bara tillsättas ännu en utredning som slutar i ingenting. Inte bara ännu mer av att integrationsminister Erik Ullenhag skickas fram – som regeringens alibi – för att tala lite om det pågående arbetet med en vitbok över statens förehavanden när det gäller romerna fram till år 2000. För det är ju inte som att förehavandena har tagit slut.
Det får helt enkelt inte bara vara så att folk skriver om det så länge det har så kallat ”nyhetsvärde”. Vi måste alla ta itu med de rasistiska strukturerna på allvar. Nu.
Det är verkligheten för de som drabbas av diskrimineringen som måste förändras, då räcker det inte med ytpolering.

Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.