Tio år sedan mordet på Anna Lindh

11 september 2013

Förstasidan, Inrikes, Nyheter

 

Anna Lindhs död innebar också det definitiva slutet på Palmeerans mentalitet. Lindh blev en socialdemokratisk minister som rättade in sig i partiets mittfåra. Vi minns henne helst som den sprudlande energiska SSU-ledare som verkligen ville göra skillnad.

När Sveriges utrikesminister Anna Lindh 10 september 2003 föll offer för ett knivdåd – några dagar innan folkomröstningen om EMU – var det också mycket av Palmeerans mentalitet som slutligen gick i graven

För en bredare allmänhet blev Anna Lindh känd när hon 1984 besegrade sin väninna Mona Andersson (senare Sahlin) i valet till ny SSU-ordförande. Redan som tolvåring, 1969, hade hon dock, uppväxt i det konservativa jordbrukssamhället Trögd utanför Enköping, anslutit sig till SSU. Starkt påverkad av tidsandan var bland det första hon gjorde att på sin skola anordna en Vietnamutställning.
Den tidens SSU var också ett helt annat än dagens. Socialismen var ett begrepp som livligt diskuterades och dess ordförande, Bosse Ringholm, den sedermera tämligen blodfattige finansministern, förespråkade att bankväsendet skulle förstatligas.

1970-talets SSU kom annars i mycket att kännetecknas av hårda interna fraktionsstrider där huvudkonflikten utkämpades av så kallat ”självförvaltare” (decentralistiska socialister) och mer traditionellt inriktade reformsossar. Anna Lindh höll en låg profil i dessa strider och när hon valdes 1984 var hon en kompromisskandidat.
Under hennes ordförandeskap mildrades konflikterna avsevärt, men socialistiska tankegångar tonade också alltmer bort i fjärran. Istället för att handla om ägande och ekonomisk demokrati kom nu diskussionen att vridas över till att mer handla om hur den offentliga sektorn skulle bli mindre byråkratisk, hur det civila samhället kunde stärkas och hur den enskilde medborgaren kunde få mer inflytande utanför arbetslivet (egenmakt).

Dock var Anna Lindh i en rad av den tidens viktigaste frågor i opposition mot den rådande partilinjen och en pådrivare för att man skulle gå fram med mer radikala beslut. SSU under hennes tid motsatte sig JAS-plan, Öresundsbron och kärnkraft. Man tryckte på för att Sverige skulle gå i spetsen för en bojkott av Sydafrika, och många SSU-are vallfärdade till sandinismens Nicaragua. Dåvarande EG betecknade Anna Lindh som ”en kapitalistisk klubb utan riktigt folkstyre”. Ofta citerade hon Olof Palmes ord ”politik är bara ett redskap vi använder för att förverkliga våra drömmar”. Politik var fortfarande att vilja, att vilja skapa ett mer jämlikt och humant samhälle. Som ett medel för att nå dit höll SSU fast vid det gamla kravet om arbetstidsförkortning. Ungdomsförbundet positionerade sig som partiets radikala påfösare.

Anna Lindhs avgång 1990 kom för SSU att illustrera vägen in i en annan tidsepok. Hennes efterföljare Karl-Petter Thorvaldsson, Niklas Nordström och Mikael Damberg var tämligen grå figurer som sällan opponerade sig mot partiet, och om de gjorde det handlade det om att de förespråkade ännu mer av ”förnyelse” och marknad, ännu mer av anpassning till tidens förhärskande nyliberalism.

Den rådande tidsandan – och faktumet att hon efter valet 1994 kom att besitta en statsrådstaburett – kom även att nöta ner Anna Lindhs radikalism. Som miljöminister 1994-1998 och utrikesminister 1998-2003 rättade hon in sig i partiets mittfåra. EU var inte längre den forna kapitalistklubben utan nu gällde det att förändra denna institution inifrån. Av kärnkraftsmotståndet hördes det längre föga och arbetstidsförkortning talades det inte mer om.
Sverige och Anna Lindh kom att ställa sig bakom sanktionspolitiken gentemot Irak och bombningarna av Jugoslavien 1999. Efter elfte september var Sverige lojalt med USA i det så kallade kriget mot terrorismen; trupp skickades till Afghanistan, somalier från organisationen al-Barakhat fick sina bankkonton spärrade och inte minst skickades på begäran av USA egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery tillbaka till hemlandets tortyr- och fängelsehålor. Huvudansvarig för avvisningarna av egyptierna var Anna Lindh, en skandal som briserade efter hennes död och som kommit att kasta mörka skuggor efter hennes minne.

När Anna Lindh så tragiskt gick bort var hon galjonsfigur i etablissemangets kampanj för ett svenskt ja till EMU. Alliansen mellan politisk och ekonomisk elit kom här mer än tydligt att illustreras av den kindpuss som LM-direktören Carl-Henrik Svanberg gav henne och som kom att valsa runt på medias förstasidor. Folkomröstningen blev ett braknederlag för etablissemanget men då var Anna Lindh redan död.
Vi kommer inte att minnas henne som den socialdemokratiska minister som knappast gjorde skillnad utan för den sprudlande energiska SSU-ledare som verkligen ville göra skillnad och för vilken politik var att vilja.

Anders Karlsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.