Svart arbetarklass tågade mot Washington

03 september 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

▶ ”Vi väntar fortfarande på att den nya rörelsen ska starta”
▶ Facken och de svarta människorättsorganisationerna mobiliserade
▶ Deltagarna kom för att fira kamp och segrar för ett halvt århundrade sedan

Marschen mot Washington för arbete och frihet den 24 augusti, för att fira 50 år efter marschen till Washington och Martin Luther Kings berömda tal, blev en tillställning för afroamerikaner från arbetarklassen, i tiotusental. De kom för att fira kamp och segrar för ett halvt århundrade sedan, och för att sätta upp på dagens agenda frågorna om polisens ”rasprofilering” och ”självförsvarslagar”, arbetslöshetssiffrorna och den växande ekonomiska ojämlikheten, och nya inskränkningar i rösträtten.

Somliga av talarna framför det ståtliga Lincolnmonumentet, som John Lewis från representanthuset, hade talat där 1963, medan andra, som borgmästaren i Newark Cory Broker (kandiderar till senaten), inte ens var födda då. För femtio år sedan kom medborgarrättsledarna för att vädja till de Demokratiska politikerna, men denna gång kom Demokratiska politiker för att försöka mobilisera politiskt – och förlama socialt – sin än mer missnöjda men otroligt lojala bas.

Att nyckelpersoner i Obama-administrationen befann sig på podiet gav det hela en halvofficiell prägel, i stark kontrast till marschen 1963 som höll distansen till administrationen genom att inte ha några politiker eller regeringsrepresentanter som talare. Många av deltagarna denna gång har goda skäl att känna frustration och vrede över regeringens politik och tillståndet i landet, men stämningen dominerades av stolthet över de svartas kamp i det förflutna och glädje över att vara här tillsammans med tiotusentals andra som liksom vi själva tror på ett mera demokratiskt och rättvist samhälle.
Men mötet och marschen gav inte det intrycket att en ny rörelse lanserades (som jag hade hoppats), även om det framkom att fackföreningarna och människorättsorganisationerna fortfarande finns och fortfarande kan tåga mot huvudstaden för att begära arbete och rättvisa.

Det vanligaste ordet och den vanligaste bilden var Trayvor Martin, den unge man vars död gjorde honom till symbol för ”rasprofileringen” och förföljelsen, dödad utan synbart skäl, mördaren frikänd av ett system som helt enkelt inte kan reagera med rättvisa på mordet på en ung svart man. Trayvon fanns överallt, på mössor och t-shirts, på plakat och banderoller. Många av de närvarande hade säkerligen deltagit i protester mot den frikännande domen i rättegången mot Martins mördare George Zimmerman, eller i protester mot stoppa-och-visitera-politiken i New York, men de aktivisterna angav inte tonen i femtioårsmarschen.

Här och var fanns grupper av aktivister, men de flesta hade kommit till Washington genom fackföreningarna och de svarta människorättsorganisationerna som NAACP (the National Association for the Advancement of Colored People) och NAN (the National Action Network) som sätter sitt hopp till det Demokratiska partiet för att lösa problemen. Och därför fanns det inte heller några plakat eller banderoller som kritiserade president Barack Obama eller hans politik. Tvärtom jublade folk åt Nancy Pelosi, Demokraternas minoritetsledare i representanthuset, som själv var med 1963. De fackmedlemmar som var med visade uppenbar stolthet över att följa sina föregångare i spåren, men man fick ingen känsla av att de var där för att öppna nya vägar till det Förlovade landet.

Men alla problem ligger kvar, inte bara orättvisan i rättssystemet, utan också de pågående ekonomiska problemen med hög arbetslöshet och växande ojämlikhet, och angreppen på rösträtten. Vården är fortfarande ett problem, eftersom Obama Care (inte vad vi behövde) ännu inte finns i många stater och inte kommer dit heller; offentliga skolor och lärare är fortfarande under attack; invandringsfrågorna är olösta, och överallt står det arbetande amerikanska folket inför regeringens nedskärningsprogram, med krympande offentlig service och färre anställda. De militära interventionerna fortsätter och hotar att utvidgas, det nationella säkerhetssystemet växer och tjuvlyssnar på miljoner. Demokraterna på podiet befinner sig på fel sida i nästan alla dessa frågor, och deras enda verkliga bekymmer är att skydda rösträtten eftersom Republikanernas angrepp på deras väljare hotar deras politiska positioner.

Denna stora marsch för arbete och rättvisa femtio år efteråt var ett missat tillfälle att lansera den rörelse som vi verkligen behöver. Men vi kan räkna med att det ekonomiska systemets oberäknelighet, orättvisorna i det politiska systemet och den ständiga längtan efter rättvisa från alla de som marscherade i Washington kommer att ge oss en chans till. Bara det blir snart, för varje dag går någon annan Trayvon förbi på gatan, ytterligare ett hus tas tillbaka av banken, ytterligare en arbetare förlorar jobbet, ytterligare en hemlös familj på gatan. Bara det blir snart, och när det kommer, måtte det bli kraftfullt och ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” [Amos 5:24]

Dan La Botz
Översättning Gunvor Karlström

(publicerad i New Politics 26 augusti 2013. Texten är något förkortad)

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.