Ryssland står inför en ny större protestvåg

28 september 2013

Förstasidan, Krönika, Nyheter

I början av september hölls vid Uppsala universitet en konferens under namnet Rysslands missnöjesvinter. Det intressantaste föredraget var en presentation av den ryske sociologen Michail Dmitrijev, som är chef för Centret för strategisk forskning (CSF), den ryska statens officiella analyscentrum. Dmitrijev blev känd för tre år sedan när han var den första att förutspå den proteströrelse som skulle uppstå mot Putin.
Nu menar Dmitrijev att Ryssland står inför en ny våg av missnöjesprotester, vilka troligen kommer bli ännu större än de vi tidigare upplevde. Efter valfusket i parlaments- och presidentvalen 2011 respektive 2012, blev Moskva centret för den demokratiska kampen mot Putin, medan befolkningen ute i landet förhöll sig passiva. Men nu kan huvudstaden och periferin komma att byta plats som center för nästa våg av protester.

Putin har vanligtvis hävdat sitt stöd från ”det arbetande folket”. Bakom hans rygg stod vanligtvis arbetare från fabriksstäderna i Ural. Vid en välorkestrerad TV-show som sändes samtidigt som proteströrelsen i Moskva hade tagit fart, framträdde en sådan typisk ”arbetare” från Ural och bad Putin att personligen få komma till huvudstaden för att sätta de bråkiga dissidenterna på plats.
Regissörerna bakom TV-inslaget ville få det att framstå som att förhållandet mellan Putin och folket fortfarande var starkt, medan avståndet var enormt mellan det vanliga folket och den ”övergödda” oppositionen i Moskva. Även den liberala falangen av oppositionskoalitionen gick på betet, och många liberala ledare gjorde dumma uttalanden om att den ”kreativa klassen” i Moskva kämpade för demokrati, medan ”pöbeln” stödde Putin. Det verkade som att Moskvaoppositionen var dömd att förbli isolerad.

Men nu visar forskningen att missnöjet bland folket ute i regionerna har växt och blivit större än moskoviternas. Samtidigt har de tidigare massiva demonstrationerna i Moskva legaliserat protesterna i vanligt folks ögon och visat att det är möjligt att ta till gatorna och kräva förändring.
Nu kommer också de sociala kraven att bli allt viktigare. Folket vill bryta med de impopulära nyliberala reformerna, och istället se en åternationalisering av den gemensamma egendom som privatiserades under 1990-talet.

Tills nu har de flesta analytikerna, både i Ryssland och Europa, trott att bara medelklassen skulle kunna driva på förändring och demokratisering i Ryssland. Men Dmitrijevs undersökning visar att det är underklassen som är mest missnöjd med regimen.
Arbetare, pensionärer, offentliganställda, ungdomar – alla vars passiva stöd Putin hittills har lutat sig på – verkar nu ha blivit det farligaste hotet mot regimen. Här kan vi dra paralleller med händelserna i till exempel Egypten, där medelklassens krav på demokratisering också fick med sig de fattigaste och utsatta grupperna att gå ut på gatorna och revoltera.

Resultatet av CSF:s nya undersökning blev en stor nyhet i Ryssland. Många menar att myndigheterna borde försöka kompromissa med oppositionen för att hindra en social explosion. Den 8 september hölls borgmästarvalet i Moskva. Kremls chef för intern politik Vjatjeslav Volodin gjorde ingen hemlighet av att han ville ge oppositionen en ”ärlig” chans att ställa upp och förlora vid valurnorna. Genom kontrollen över media skulle regimen ändå sitta säker.
Men den mest radikala ledaren för oppositionen, Vänsterfrontens Sergej Udaltsov som sedan februari sitter fängslad för sin roll i proteströrelsen, tilläts inte ställa upp som kandidat. Regimen godkände bara en oppositionskandidat, högerpopulisten Aleksej Navalnyj, övertygade om att han var chanslös och hoppades att hans fiasko skulle demoralisera oppositionen samtidigt som regimen fick förnyad legitimitet genom en ärlig seger. Men det blev inte som de tänkt sig.

Många människor trodde på möjlighet till förändring genom valet och oppositionen mobiliserade sig med tusentals volontärer som deltog i Navalnyjs kampanj, medan Putins borgmästarkandidat Sergej Sobjanin framstod som en färglös robot. Resultatet blev en seger som såg ut att hålla på att slinka makten ur händerna, då Sobjanin vann med knapp marginal och Navalnyj fick oväntat många röster.
För att förhindra en andra valomgång var regimen tvungen att återigen fuska med rösträkningen, vilket nu gör regimen ännu mer olegitimerad i folkets ögon. Men värre är att de ännu en gång har de visat att fredlig förändring genom val är helt omöjligt i Ryssland. Det är inte förvånande att 57 procent av befolkningen beskriver situationen i Ryssland som ”förrevolutionär”. En gnista skulle kunna sätta eld på hela landet.

Den ryska regimens rädsla för en folklig social explosion har inneburit att man redan nu har inlett en repression mot vänsteroppositionen. De mest kända ledarna för den demokratiska vänstern sitter redan bakom galler, medan andra har gått under jord eller tvingats fly landet.
Samtidigt har Putins spinndoktorer börjat försöka avleda det sociala missnöjet genom att väcka liv i traditionella konservativa fördomar som kan leda till etniska motsättningar och hat mot utlänningar och homosexuella.

Den offentliga diskussionen i statliga media har blivit mer och mer xenofobisk och homofobisk, vilket leder till ökad intoleransen i samhället. Radikala nationalister kan nu träda fram ur skuggorna och bli en verklig politisk kraft.
Redan idag tycker varken regimens toppbyråkrater eller oppositionspolitiker som Navalnyj att det är fel att flörta med extremhögern.

Men ifall makten fortsätter att använda våld och fusk kommer motståndet att växa. Om det sker, kan Ryssland i värsta fall få uppleva samma tragedi som vi nu ser i Syrien, fast i mycket större skala.
Putinregimen är redan dömd till undergång. Det viktigaste är att det inte slutar i ett blodbad.

Aleksej Sachnin
Översättning Per Leander

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.