Ryska vänstern behöver en egen mediekanal

01 september 2013

Förstasidan

När den nya ryska proteströrelsen uppstod i december 2011, var det till en början oklart vilken politisk identitet rörelsen skulle ha. De hundratusentals människor som kom ut på gatorna förstod instinktivt betydelsen av deras medverkan i rörelsen, men proteströrelsen hade olika röster som försökte sätta dagordningen för dem. De olika politiska grupperna som tidigare hade varit marginaliserade – liberalerna, vänstern och nationalisterna – försökte nu föra fram sina olika politiska idéer.

Liberalerna fick till en början all uppmärksamhet i media, och förklarade proteströrelsen som medelklassens uppror som eftersträvade demokrati av västerländsk typ och fri marknad. Den liberala dominansen i media innebar att proteströrelsens främsta ansikte blev högerpopulisten Aleksej Navalnyj som blandade
antikorruptionsretorik med främlingsfientlighet och ett nyliberalt ekonomiskt program.

Trots den liberala dominansen i media, blev vänstern ett väldigt viktig och aktiv alternativ i rörelsen som politisk kraft. Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov blev snart en av de mest erkända och betydande oppositionsledarna, samtidigt som många andra vänsteraktivister också blev kända (som Aleksej
Gaskarov, Isabel Magkoeva, Aleskej Sachnin, Ilja Budraiskis, Sergej Sjargunov). Det skedde en ny stor tillströmning av aktivister till vänstern, och de andra politiska grupperna började acceptera att vänsterns inflytande växte.

Till sist var det vänsterkrafterna som blev mest drivande i proteströrelsen och den stora demonstrationen den 6 maj 2012 med hundratusen människor på Bolotnaja-torget organiserades enbart av vänstern utan stöd av den liberala eliten. Samtidigt var vänsterns stora svaghet att vi hade svårt att sprida information. Medan liberalerna kunde använda sig av massmedia hade vänstern inte en enda viktig mediakanal. Varken Vänsterfronten, eller någon annan vänstergrupp hade ens en partilokal, eller aktivister som arbetade heltid för rörelsen.

Det var en paradox eftersom vänstern var mycket mer intresserad av att delta i offentlig debatt jämfört med de andra politiska grupperna, men trots det hade minst möjlighet till det. Till exempel ville vänstern lyfta fram viktiga sociala frågor som skulle inkludera den stora massan av befolkningen i protesterna. Men liberalerna var rädda för majoriteten av folket och deras krav på social rättvisa, så liberala media ignorerade detta.

Sommaren 2013 förändrades situationen då vänstern blev utsatt för en selektiv politisk repression från regimen. Många aktivister och ledare, som Sergej Udaltsov och Aleksej Gaskarov, fängslades för deras roll i demonstrationerna. Vänsterfronten blev formellt förbjudet som parti i april 2013.

Genom att tysta vänsterns mest kända ledare har myndigheterna förstört våra möjligheter att föra fram vår politik på dagordningen. Trots att vi har kvar ett stort nätverk av aktivister verkar vi i ett informationsvakuum. Samtidigt pågår i Moskva nu en valkampanj för att välja borgmästare. Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov fick inte tillstånd att registrera sin kandidatur, men högerpopulisten Aleksej Navalnyj blev accepterad och bedriver nu en påkostad valkampanj. Myndigheterna vill därmed framställa Navalnyj som den enda oppositionsledaren, och att folk ska glömma bort de andra i oppositionen.

Folket har bara pest eller kolera att välja mellan: antingen att den korrupta regimen, eller Navalnyjs högerpopulism och nyliberalism. Under sådana omständigheter är det viktigt att ur ett demokratiskt perspektiv också vänstern får göra sin röst hörd. Speciellt eftersom vänstern har väldigt stora potential. Majoriteten av ryska folket sympatiserar nämligen med våra idéer och krav för social rättvisa, återskapande av en välfärdsstat och åternationalisering av industrier och naturresurser.

Den ryska vänstern har fortfarande stora intellektuella resurser i form av journalister, analytiker och forskare som skulle kunna formulera ett klart vänsterpolitiskt alternativ. Det finns en växande publik för sådan information. Men på grund av resursbrist och bojkott från massmedia kan inte vänsterns alternativ nå ut till folket. Därför behöver vi skapa en egen informationscentral som kan sätta politiskt agenda ur ett brett vänsterperspektiv.

Vi behöver en websida – och på sikt flera mediakanaler – som inte är bundet till någon specifik organisation, men som kan användas av flera grupper och organisationer som vill bidra och delta i den politiska debatten. Den kanalen skulle innehålla seriösa journalistiska analyser av den ryska och internationella scenen och kulturella reflektioner, inte bara från Moskva utan också från rörelsen ute i regionerna och fackföreningarna. Sidan skulle också ge politisk feedback mellan läsarna och skribenterna, och ge oss möjlighet att återmobilisera aktivismen runt denna kanal och fortsätta våra kampanjer.

Målet är att bli lika stora och nå ut till lika många läsare som våra politiska motståndare gör i sina kanaler. Vi tror att det är realistiskt speciellt eftersom en sådan kanal skulle vara den enda i landet som är fri från Kremls och de finansgrupper som stödjer liberalerna.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.