Om dem som sörjer Sovjetunionens fall

20 september 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur, Nyheter

En kvinnlig deligat dansar under pausen på ungkommunisternas kongress i Moskva 1982.

En kvinnlig delegat dansar under pausen på ungkommunisternas kongress i Moskva 1982.

 

Livet i Sovjetunionen var kanske inte så lätt, men för många sovjetmänniskor blev livet i det nya Ryssland ännu sämre. I boken Tiden second hand sammanställer den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj hundratals intervjuer med människor som minns ett land som inte längre finns.

“Mitt fosterland är oktoberrevolutionen. Lenin. Socialismen. Jag älskade revolutionen. Partiet är det viktigaste som finns för mig. Jag har varit partimedlem i sjuttio år. Partiboken är min bibel”, säger den 87-årige Vasilij Petrovitj till författaren Svetlana Aleksijevitj när hon intervjuar honom för sin bok Tiden second hand, som sammanställer hundratals berättelser om vanliga människors liv i Sovjet, och efter Sovjets fall.
Vasilij Petrovitj, som gick med i Kommunistpartiet 1922, genomlevde hela den sovjetiska epoken och trots att han själv förföljdes och satt fängslad under Stalintiden, ser han huvudsakligen positivt tillbaka på det han var med om:

”Vi ville bygga upp ett himmelrike på jorden. Det var en vacker men omöjlig dröm – människan var ännu inte redo för det. Så var det. Men från Pugatjov och dekabristerna, till självaste Lenin, alla har drömt om jämlikhet och broderskap. Människan kommer alltid att drömma om Solstaden. Redan när vi bodde i grottor och gick klädda i hudar ville vi ha rättvisa.”
Vasilij Petrovitj är långt ifrån ensam om denna uppfattning. Hela Aleksijevitjs bok genomsyras av före detta sovjetmänniskors längtan tillbaka till sovjettiden. Någon säger: ”Jag hatar Gorbatjov, för han stal fosterlandet ifrån mig. Jag har kvar mitt sovjetiska pass, det är min dyrbaraste ägodel. Visst köade vi för att köpa blåaktiga kycklingar och rutten potatis, men det var ändå vårt fosterland. Jag älskade det.”

”Jag blir ledsen när man talar föraktfullt och hånfullt om marxismen. Det är en storslagen lära, den överlever all förföljelse. Och också vårt sovjetiska misslyckande. Socialismen är inte bara lägren, angiverierna och järnridån. Den är också en rättvis, vacker värld. Den handlar om att dela med sig till alla, att ha förbarmande med de svaga, att ha medkänsla och inte bara själv lägga beslag på allt”, säger en annan.
En tredje säger: ”Trodde jag på kommunismen? Alldeles ärligt och uppriktigt kan jag säga: jag trodde på möjligheten att organisera ett rättvist liv. Och som sagt, det tror jag fortfarande på. Jag har tröttnat på att höra berättelser om hur dåligt vi hade det under socialismen. Jag är stolt över sovjettiden!”

De positiva minnena av Sovjet beror i första hand på att allt blev så mycket sämre för de flesta direkt efter Sovjetunionens fall. Många ryssar kände sig svikna: ”Vem jag är?” säger en man och fortsätter: ”Jag är en av de där idioterna som försvarade Jeltsin. Jag stod vid Vita huset (ryska parlamentet) redo att kasta mig framför en stridsvagn. Folk strömmade entusiastiskt ut på gatorna. De var faktiskt beredda att dö för friheten, men inte för kapitalismen. Jag betraktar mig som en lurad människa.”
1990-talet var en brutal tid då maffiamarknaden tog över helt. Som en kvinna beskriver det: ”Utanför fönstren pågick redan skottlossning. De höll på att dela upp Sovjetunionen mellan sig. De roffade åt sig, slet sönder. Klokt folk stod där som idioter. Vi hade byggt upp alltihop och nu överlämnade vi det till dessa banditer. Det som vi hade byggt upp under hela livet såldes nu ut för nästan ingenting. Jag har sett tillräckligt av ryska kapitalister.”

En annan berättar: ”En kväll var jag på hemväg från bion. I en blodpöl låg en man. Hans regnkappa hade ett kulhål i ryggen. Bredvid honom stod en polis. Det var första gången jag såg en människa som blivit dödad. Snart vande jag mig. Varje morgon hittades ett lik på gården och det fick oss inte längre att rysa. Den riktiga kapitalismen hade börjat.”
De som inte kunde bli riktiga kapitalister fick kämpa ändå enligt marknadens regler för att överleva: ”Jag sysslade med affärer. Jag sålde fimpar – cigaretter som inte var färdigrökta. Jag stod på marknaden med en burk full med fimpar. Mina svärföräldrar som var högskolelärare samlade ihop dem på gatorna och jag skötte försäljningen. Och folk köpte.”

Även om Sovjetunionen var ett stängt land som inte lät sitt folk resa ut hur som helst, var det långt ifrån alla som kände sig instängda: ”Allt var ett enda stort land – man kunde resa vart man ville! På den tiden fanns det inga gränser, inga visum eller tullstationer”, säger en kvinna. För henne uppstod gränserna först efter Sovjets fall när hon inte längre fick åka till de andra före detta sovjetrepublikerna.
Ett annat problem blir vad som händer med de människor som tidigare var sovjetmedborgare men inte fick bli ryska medborgare: ”Hundratusentals människor har flytt från sina hem: tadzjiker, armenier, azerbajdzjaner, georgier, tjetjener… De har flytt till Moskva – Sovjetunionens huvudstad. Men nu har Moskva blivit huvudstad i ett annat land. Vårt forna hemland finns inte längre på kartan.”

Svetlana Aleksijevitjs fantastiska bok Tiden second hand är en rörande skildring av de små människornas öde. Den handlar om den generation som förlorade stort på Sovjetunionens fall, medan i vissa fall deras barn fick det bättre och lättare kunde anpassa sig till det nya samhället.
För alla som Aleksijevitj intervjuar ser inte heller positivt tillbaka på sovjettiden: ”Jag växte upp i en dissidentfamilj, i ett dissidentkök. Och 1991 var jag naturligtvis med och bildade kedja runt Vita huset – jag var redo att offra mitt liv för att kommunismen inte skulle kunna återkomma. Bland mina vänner fanns inga kommunister. Hos oss hörde kommunismen samman med terror och Gulag. Det var en bur”, berättar en kvinna.

Men samma kvinna ser med förvåning på hur de gamla idéerna om socialism kanske håller på att återuppstå i Ryssland: ”Vi trodde att den var död och begraven för evigt. Nu har det gått tjugo år. Jag tittar in i min sons rum och vad får jag se? På hans bord ligger Marx Kapitalet. Och i bokhyllan står Trotskijs Mitt liv. Jag kan inte tro mina ögon! Håller Marx på att komma tillbaka? Min son studerar vid universitetet, han har många vänner och jag har börjat lyssna på deras samtal. De dricker te i köket och diskuterar Det kommunistiska manifestet. Marxismen har blivit rumsren igen, den har blivit populär och trendig. De går omkring i t-tröjor med porträtt på Che Guevara och Lenin.”

 Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.