Kritisk pärla från Woody Allen

13 september 2013

Film, Förstasidan, Kultur

Har någon slags svårmutad skepsism mot Woody Allens filmer. Har kanske missat de bra och sett de dåliga. Har kanske också påverkats av rapporterna kring hans privatliv; relationer med adopterade styvdöttrar och dylikt. Påverkats av den ibland så påtagliga gubbigheten. Den manliga upptagenheten av sig själv.
Även om jag vet, och också ibland tycker, att han kan vara fenomenal i sitt seende, i sitt lyssnande. I att skildra människan i sin ynkedom och sin storhet. I att skildra samtal så galna som de faktiskt kan vara.
Är bara inte helt övertygad om denna hans eventuella storhet. Tycker dessutom att han har använt sig av alldeles för bra skådespelare i vad jag tycker mest kan kallas för farsartade hafsverk. Att briljanta aktörer, som Scarlett Johanson, fått förminska sin konst i vissa snabbproducerade Allenfilmer.

Men. Nu har jag ändrat mig en smula. Blev övertalad att följa med på filmskaparens senaste alster. Blue Jasmine, ett drama inspirerat av finanskrisen 2008, och då särskilt av skandalen kring Bernie Madoff, vars investmentbank avslöjades som avancerad svindleriverksamhet.
Blue Jasmine handlar inte om Bernie Madoff, utan om hans fru, eller om en kvinna som skulle ha kunnat vara hans fru.
Brukar inte ha så lätt för Cate Blanchett, men i det här fallet gör hon en fullkomligt fantastisk rolltolkning som den överspända Jasmine. Den bortskämda, möjligen lurade, lyxhustrun som flyr det totala sammanbrottet i New York och bosätter sig i San Francisco, hos sin arbetarklassyster Ginger, också väldigt skickligt framställd av Sally Hawkins.

Det handlar om cynism. Om egoism. Om vilken sorts mentalitet som ledde till finanskrisen. Om de som tror att de kan flyta ovanpå allt, som ser sig som moraliskt överlägsna de med mindre pengar, som ser ned på deras sätt att leva, klä sig, kommunicera, och som inte kan se att det är de själva som står för det vulgära, det moraliskt förkastliga.
Det handlar också om gener och skräpmatsöverviktiga arbetarklassbarn. Om hysteri. Och om rädsla.
Det är både gapskratt och molande illamående.
Och det finns fantastiska scener. Säger inte vilka. Vill inte förstöra nöjet. Men Gingers fästmän, både den förste och den andre, hittar tonen precis alldeles rätt vid några tillfällen. När det talas om att tvingas fara och jobba i Alaska, och om tårar.
Så okej, Woody Allen, den här gången hittade du rätt. Med råge.

Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.