Kallak och tystnaden

Det pågår sorgliga saker i Sverige. Polisen hjälper multinationella gruvbolag mot 85-åriga samiska renskötare som vill skydda mark och vatten. Hjälper regeringen att sälja ut framtiden.
Demokratin haltar. Har ont i fötterna. Liktornar.
Ögonblicksbilder från Kallak/Gállok de senaste dagarna. En maorisk kvinna trummar framför de stora maskinerna. Polisernas bistra miner. Bortsläpandet av kroppar. Människor som gör allt för att rädda det som för alltid är förlorat när det väl är borta.

Det finns hur mycket som helst att skriva om Kallak. Varje dag finns det hur mycket som helst att skriva.
Därför att det har varit så tyst.
Även om det låter betydligt mer utanför Sveriges gränser. Internationella medier har rapporterat. Men i svenska riksmedia har det varit i stort sett locket på. Blunda och titta åt ett annat håll: ”Men se där, Obama kommer till stan!”
Enkelt trick.
Så är de ju för det mesta borgerliga. Medierna.
En del av systemet.
Systemet skiter i glesbygdens tankar, det vill bara ha rikedomarna i dess kropp.

Även om DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski nu har gått ut med en ursäkt – om än i Twitterform – och lovat att tidningen ska bli bättre i sin bevakning av Kallak.
Så dags.
Och lova går ju. Men ord är alltid bara ord. När de nu inte används till att påverka. Stormedierna har detta påverkande i sin makt. De kan knuffa på opinionen.
Så varför har deras ord lyst med sin frånvaro så länge? Genom hela sommaren. Genom alla dagar av kamp för aktivister och lokalbefolkning. Genom samebyarnas brev till regeringen. Genom ett – trots den mediala tystnaden – allt större motstånd mot prospekteringsplanerna.

Om det inte hade varit så tyst hade vi kanske inte haft vad många kallar för ett nytt Alta. Då hade kanske den norska samiska sångerskan Mari Boine inte legat vaken om nätterna i oro över det som händer i ett område som varit renbetesmarker sedan generationer.
Då hade vi kanske inte behövt ha ont i magen och hjärtat framför nyhetsklipp som visar hur brittiska storbolaget Beowulf Minings helägda dotterbolag Jokkmokk Iron Mines, med polisens hjälp, i tisdags forslade bort de provborrade fyndigheterna på en ny väg, byggd vid sidan av folkets blockad.
Inte behövt känna frustrationen som ligger i känslan av maktlöshet, av att vinstintresset går före allt, precis ALLT.

Hade de svenska stormedierna velat värna om någon som helst legitimitet som ifrågasättare av makten så hade kanske regeringen tvingats läsa Sametingets protestbrev med lite mindre skum blick. Kanske hade de lyssnat på Per-Jonas Parffas ord när han på besök i Kallak sade att ”Vårt land håller på att ätas upp av kortsiktiga kapitalisters vinning”.
Tvingats lyssna på de orden och då förstått att de gått för långt. Alldeles på tok för långt. Och det redan för länge sedan.

Nu har det ju i och för sig kommit kritik från FN kring behandlingen av samerna. Möjligen kan det åtminstone ge krusningar på Alliansens stilla klorblå simbassänger av tro på ett system som underminerar själva livet.

Men i Kallak/Gállok måste kampen fortsätta. Liksom i Tärnaby. På Öland och vid Vättern. I Sydafrika och i Peru. I Norge. I Finland. I Grekland.
Det går inte att ge upp. Det går aldrig att ge upp.

Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.