Henrik Blind om sommarens kamp: ”Det är så mycket större än Kallak”

En del av något större. Det är meningen som upprepas när det gäller kampen för Kallak/Gállok utanför
Jokkmokk. Kampen mot ett multinationellt gruvbolags vinstlusta. Kampen för den obrutna marken och det rena vattnet. Efter en hel sommar av internationellt uppmärksammade protester och en stadig blockad på plats, vaknade till slut även svenska stormedier till och började skriva om det som Washington Post rapporterat om för länge sedan. Men vad händer nu? När det skarpa läget inte längre lockar, när strålkastarna återigen riktas om, bort? Och hur har sommaren sett ut för en som varit med hela tiden? Internationalens Emma Lundström for till Jokkmokk för att ta reda på det.

Kliva av bussen vid Ájtte, fjäll- och samemuseet i Jokkmokk. Vinden sveper med sig gula löv över sliten asfalt. En bil svänger in till vägkanten. Det är Henrik Blind, Jokkmokksbon som startade den gruvexploateringskritiska facebooksidan ”What local people”, och som med kameran i hand följt och deltagit i sommarens intensifierade kamp för Kallak.
Han är på väg till jobbet. Vi ska ses senare. Han pekar ut vägen till sameslöjdshuset, Sámi Duodji. Innan vi skiljs åt rullar en annan bil förbi. Det råkar vara den 85-årige renskötaren som polisen lyfte bort när han försökte försvara de marker som hans släkt har brukat för rennäring sedan generationer tillbaka.

De gamla träbyggnaderna står stadigt i den ljumma höstvinden. Huset där Sámi Duodji finns, var en gång tillhåll för träbaroner. Alldeles till höger innanför dörren finns ett litet utställningsrum. Där visas just nu Gállok Protest Art. Konst från blockaden.
För det är ju så, att Jokkmokk Iron Mines/Beowulf Minings provbrytning kom till stånd trots protesterna, att mineralerna nu är bortforslade för analys. Och att protestlägret i Kallak är borta, för den här gången.  Men det är också så att kampen inte är slut. Det är nu den fortsätter.

Att stiftelsen för främjandet av samisk slöjd, som driver Sámi Duodji, valt att visa protestkonsten, som senare ska turnera i landet, är ett ställningstagande i ett samhälle där gruvor eller inte gruvor blivit ett väldigt känsligt ämne. Mannen som presenterar utställningen menar att den nog inte skulle ha fått visas någon annanstans i Jokkmokk. Personligen tycker han att det känns rätt att visa den. Han tycker att den svenska minerallagen är tandlös, att Sveriges regering ignorerar folkrätten när det gäller samerna. Han anser att det är skamligt.

Huvudgatan. En doft av nybryggt kaffe och kanelbullar sveper med vinden från Citykonditoriet som funnits sedan 1960. Det är mitt på dagen och ganska ödsligt. Några ungar cyklar förbi. Henrik Blind har slitit sig från jobbet och vi åker ned till sjön, Dálvvadis. Sätter oss på en bänk mitt i den gamla marknadsplatsen, de låga, röda trähusen vilar tysta omkring oss, påminner om att dagens så populära marknad i Jokkmokk är en del av det koloniala arvet, en del av statens förtyck av samerna.

För Henrik Blinds del började kampen för Kallak för två år sedan när det blev känt att det brittiska gruvbolaget Beowulf Minings tänkte gå vidare med fyndigheten. Först drogs han med i de gruvpositiva tongångarna, men det tog inte lång tid innan han kände igen ett mönster:
– Jag kom ganska snabbt underfund med att det här bara är som en fortsättning på det som jag har upplevt under min uppväxt: att det kommer kolonisatörer utifrån och tar våra naturtillgångar.
Henrik Blind kommer från Tuorpons sameby, är en del av en renägarfamilj, och har bland annat sett skogsbrukets effekter på rennäringen. Han talar också om vattenkraften. Jokkmokk producerar troligen mest el i Sverige via vattenkraft och han menar att man som norrlänning kan skratta ironiskt åt fattigkommunerna Danderyd och Täby, för att Jokkmokk, som ju idag är en fattig glesbygdskommun, egentligen är rikare. Sedan återkommer han till Kallak. Menar att det i alla fall kan föras en debatt om hur statliga företag beter sig. Staten har ju ett visst ansvar, de multinationella vinstintressena har det inte:
– Det kommer ansiktslösa prospektörer och mutar in land utan att ta något samhällsansvar, eftersom deras uppdrag bara är att tillgodose sina aktieägare: att på så kort tid som möjligt göra så stora pengar som möjligt.

Liksom vattenkraften byggdes ut och byggdes ut, tror Henrik Blind att en gruva snart skulle bli två, tre, fyra. Att infrastruktur för miljarder skattepengar inte byggs enbart för EN gruvas skull.
– När jag började tänka till insåg jag att det var en fälla vi höll på att gå i, säger han och berättar att han inte var ensam om att fatta misstankar. Debatten tog fart på sociala medier. Fotografen Tor Lundberg Tuorda startade facebookgruppen ”Inga gruvor i Jokkmokk”, sedermera ”Gruvfritt Jokkmokk”, som samlade gruvmotståndet:
– Den växte och blev som en motor för hela kampen.
Som kommunpolitiskt aktiv för Miljöpartiet i Jokkmokk var Henrik Blind med om att begära information av Beowulf Minings som svarade med att hålla en presentation om den ”fantastiska malmfyndigheten”. Frågor kring hur lokalbefolkningens intressen skulle tillgodoses, kring miljökonsekvensbeskrivningen, och kring hur de hade tänkt sig att jobba med de sociala konsekvenserna, fick väldigt luddiga svar. Dessutom framkom det att tidsplanen för gruvan bara låg på 15-20 år, nu är den nere på 14 år:
– Det finns en sån fantastisk kärlek till basindustrin i det här länet, för att det finns en romantisk bild av att det är den som har byggt vårt välstånd, som gjort att vi kan bo här. Man glömmer bort historien, att det har funnits folk som har levt här i tusentals år.

Budkaveln från Ojnareskogen till Kiruna och Jokkmokk, det stora gruvmotståndsmötet i Stockholm i november 2012, och den ännu större demonstrationen och manifestationen på Sergels torg i april i år, då gruvmotståndare från hela landet samlades, har varit oerhört betydande, menar Henrik Blind. Att det har funnits kontaktytor med andra aktionsgrupper runtom i Sverige:
– Skulle vi ha gjort den här kampen ensamma, tror jag att vi ganska fort hade gått in i väggen. Det är viktigt att man kan få energi från varandra. Höra hur andra har jobbat. Sociala medier har under den här sommaren varit otroligt viktiga. Jag tog ju på mig en roll att dokumentera allt som skedde på plats, och den respons jag har fått har varit enorm.

Sommaren alltså. Skarpt läge. Dags för företaget att göra sina provsprängningar. I början av juli månad rullade maskinerna in i Kallak. Fyra aktivister satte sig på grävskopan. Tre fördes bort av polisen, en klättrade upp i själva skopan:
– Alla dessa människor är hjältar i mina ögon för de gör något som alla borde göra. Att faktiskt stå upp för våra kommande generationer, och med sina kroppar försöka hindra det galna som sker. Det är inte rätt det som sker.
Han kallar provborrningarna för apterade miljöbomber eftersom mineraler frigörs som har legat orörda i tusentals år. Allt för den kortsiktiga vinningen och med lockordet jobb:
– Gruvprospektörerna är ju mäklare, de ska bara tala upp ett värde på ett område, de behöver inte ta något ansvar. Om jag hade varit gruvprospektör hade jag kunnat säga 200 nya jobb, eller 2 000, för jag kommer aldrig att behöva anställa dem. Vi vet inte ens vilka jobb det är.

Det som är obehagligt, tycker Henrik Blind, är att bolaget lägger an tonen på det sätt de vet går hem. De talar om ”jobben”, om ”utvecklingen”. Dessutom anspelar de på stereotypen att samerna bara skulle vara ute efter pengar:
– Detta är ett bolag som säger sig vilja tänka på bygdens framtid, och det första de gör är att skapa motsättningar. Isolera en grupp och lägga på dem egenskaper som inte stämmer. Är man renskötare så finns det inga pengar i världen som kan ersätta förstörda renbetesmarker, renen äter inte pengar.

En vecka efter att maskinerna börjat blottlägga bergytan, byggdes den första vägblockaden. Kallak sattes på kartan. Dittills hade det varit en anonym kamp. Nu blev det dramatik. I slutet av juli sade gruvbolaget till media att de skulle avvakta till hösten, någon dag senare rullade de in på platsen med poliseskort, blockadtornet skulle rivas.
– Det var första riktiga konfrontationen. Det som var beklämmande var att ingen media var på plats. Det var bara jag och en annan aktivist från nätverket Gruvfritt Jokkmokk. Jag insåg ganska fort att det måste dokumenteras. Sen rullade det på.
En av de starkaste upplevelserna för Henrik Blind var när en poliskvinna trampade på den samiska flaggan:
– Det var ingen aktiv handling, men för mig blev det en sådan stark symbolik. Här kommer svensk polis, på uppdrag av svenska staten, och ger fri lejd till en utländsk prospektör i ett tusenårigt kulturlandskap som mitt folk har upprätthållit och levt i.

Polisen har gått ut med att de har fokuserat på dialog i Kallak, men enligt Henrik Blind har det inte funnits tillstymmelse till det, istället har det varit monolog och aktion för hela slanten. Aktivister och lokalbefolkning släpades i handlederna, i gruset. Insatschefen lade ribban, knuffade och slet i folk, använde kränkande ord. Han beskriver det som förnedrande:
– Det ingår ju i deras uppdrag att även skydda aktivisterna. Då tar man inte ner folk med en baklastare. Eller sågar ner ett vägtorn med folk i så att det rasar fyra-fem meter rakt ned i backen. Det var väldigt obehagligt. En av aktivisterna låg orörlig med all bråte över sig, det blev alldeles tyst och jag tänkte: lever hon. Men hon hade tur.
En av poliserna som var med anmälde polisen för den aktionen.

Alla nya moment inför provsprängningarna krävde nya polisingripanden. Och till sist kom själv sprängningen. Men Henrik Blind vill lyfta den mötesplats som Kallak kom att bli, med konserter, konstworkshops och manifestationer:
– Det har varit ortsbor, Björkholmsbor – de som kommer att drabbas hårdast, det är deras hemberg – det har varit samer, Jåhkågasskarenskötare som har sitt vinterbetesland där, och tillresta från andra håll. När samebyarna i Jokkmokk, tillsammans med Jokkmokks sameförening, bjöd in till en manifestation en lördag i mitten av augusti, så kom det runt 500 personer. Det var samer från finska och norska sidan, ortsbor och aktivister söderifrån. Man kände en sån kraft.

Manifestationen var känslosam för Henrik Blind.  Några dagar tidigare hade blockadtornen rivits för den slutgiltiga provsprängningen:
– Det var så starka scener. Det var tungt att bära det man sett. För mig är det så konstigt att man hänvisar till ett beslut från länsstyrelsen när det gäller skyddet av bolaget. Mina rättigheter, Björkholmsbornas rättigheter, vem står upp för dem? Får vi poliseskort om vi behöver? Det visar hur fel den nationella mineralpolitiken är. Att den inte är förankrad i folkmyllan, den är förankrad i branschen. Det handlar bara om att tillgodose gruvindustrins intressen, de andra intressena finns inte. Det var det som gjorde att jag blev så arg när ordföranden i Beowulf Minings sade ”What local people?”. Det är klart att det inte finns någon lokalbefolkning, för den är osynliggjord.
Det handlar om livsmiljö, livsförutsättningar. Om att människorna ska leva kvar även efter det att prospektörerna har tagit malmen och begett sig till nästa fyndighet.

I vanliga fall brukar Henrik Blind åka upp till fjälls för märkning av renkalvar under sommaren. Den här sommaren fick han stanna i skogslandet. Han ville bidra till att ändra bilden som spreds i Jokkmokk, den av att det bara var folk utifrån som försökte skydda Kallak, och åsikten att dessa ”utbölingar” inte hade med saken att göra:
– Det är lika barockt som att säga att kärnkraftsfrågan bara berör de kommuner där kärnkraftsverken står. Det här berör oss alla.

Sommaren i Kallak har gjort att Henrik Blinds bild av dagens Sverige har förändrats. Ändå har de senaste veckorna fått honom att känna hopp:
– Lyckligtvis så har det nu vaknat en debatt och bildats en opinion kring det här. Så även om provsprängningarna i Kallak är genomförda, malmen utforslad, lägret borttaget, så fortsätter ju ändå debatten. Det som har hänt i sommar har, från mitt perspektiv, gjort avtryck i samhällsdebatten.
Han menar att de som kämpade för Ojnareskogen var föregångare. De gjorde det lättare för nästa aktion:
– Folk är mer medvetna. Man börjar se ett mönster, säger han, samtidigt som han menar att det är lättare för dem som är för ett gruvprojekt; de kan tala om jobb och välstånd, de förväntas inte ta ansvar för effekterna av det de är för:
– Om man är emot normen av ett industrisamhälle, då förväntas det också att man ska ha alla svar på framtiden, man ska ge lösningarna. Men vad gör förespråkarna om världsekonomin fallerar? Då har man satt alla ägg i samma korg, vad gör man då?

Vi kommer in på temat massmedia. På morgonen för den sista polisaktionen i Kallak var de sena med att reagera, berättar Henrik Blind. SVT:s Nordnytt satt två och en halv timme bort, i Luleå. DN hade inte fått ändan ur vagnen, något som ju chefredaktör Wolodarski bett om ursäkt för, även om han verkade tycka att det handlade om utrikesbevakning. Henrik Blind vill ge en stor eloge till de internationella medierna:
– Det har varit finsk media, norsk media, AP, tyska media, Le Monde har skrivit, Washington Post, det har tydligen varit i två italienska dagstidningar. Ett enormt fokus. Medan man här i Sverige har somnat in, pratar om att svenska ungdomar inte orkar engagera sig i någonting, samtidigt som här sker en gräsrotsrörelse.
Till slut tog det ändå lite fart även i Sverige.
Men kommer de svenska medierna att fortsätta skriva om Kallak och motståndsrörelsen mot gruvboomen, även när den omedelbara hettan lagt sig? Hittills har de missat många bollar.

Något som ingen kan undgå att märka är i alla fall att ”Motståndet växer”, som det står på en av skyltarna från Kallak.
Nu pratas det om en stor manifestation i Stockholm mellan 25 och 27 oktober.
– Det är en ny rörelse som bygger på samma folkliga frustration och ilska, och är ett rop på förändring. Det är inte klokt att det bara har tystats bort. Nu går det inte att tysta. Det är det som är så starkt med Kallak, Ojnare och Rönnbäcken: att man inte kan isolera det till en Kallakfråga, utan det bubblar i hela Sverige. Och man känner en enorm styrka i varandra.

Vad tror då Henrik Blind om framtiden?
– Eldar har tänts. Det som har skett nu är att folk har blivit mer medvetna om den vedervärdiga mineralpolitik som vi har i landet Sverige, som bara ser ett perspektiv, nämligen profiten. Staten tar återigen på sig den koloniala manteln och säger att de bestämmer. Jag tror att det bara kommer att växa och bli större och större. Folk blir mer pålästa. Det blir fler och fler debattinlägg, och folk säger: nu räcker det. För det handlar inte bara om Kallak, det här är så mycket större, det sker över hela Sverige, och världen.

Det börjar bli kväll. Vi går ner till sjön, den krusar sig i vinden.
Och Jokkmokk Iron Mines fortsätter med sina gruvplaner, de har lämnat in koncessionsansökan. Men det internationella fokuset kanske leder till att projektet inte släpps igenom slentrianmässigt. Att det tänks efter, både en och två gånger innan prospektörerna får fria händer.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.