Hälsningar från det nedskurna landet

07 september 2013

Förstasidan, Kultur, På plats, Reportage

Ord. Hur de formar bilder. Hur de sätter stämplar. Ord som Avfolkning. Som Nedläggning. Som Nedskärning och Arbetslöshet. Och andra ord. Ord som talar om något annat. Ord som Tillhörighet. Som Hemmahörande. Som Hemkokad lingonsylt och någon som säger att ”nog vet jag vem du är, du är ju dottern till Eva”. Glesbygden är inte bara en bild. Den är tusen, åter tusen, och fler.

Att färdas i en glesbefolkad buss mot Västerbottens inland.
Kvällning.
Rosenröd solnedgång speglar sig i sjöar, slickar skogar, kalhyggen och ödegårdar. Några hästar faller i galopp. Temperaturen faller med solen. Det är sent i augusti. Snart kommer frostnätterna.
Två massiva buddhistiska munkar kliver av i Fredrika.
I Åsele väntar busschauffören tills han är säker på att den gamla kvinnan som gått av där verkligen får den färdtjänst till Dorotea som hon har beställt. Det finns nämligen bara en färdtjänstbil som ska täcka ett område med många, många mil.
Så rullar bussen igen. Nästan alla säten tomma nu, bara två kvinnor och en man, alla äldre. De sitter långt fram, nära chauffören. Samtalet kommer igång. Det pratas om folk som har dött och folk som är sjuka. Vem som bor kvar och vem som har flyttat.
Alla har koll på varandra. Vet hemby, hemgård, släktled.

En pickup kör förbi. ”Bärplockarbil”, säger busschauffören och ger sig in i samtalet. Ämnet är alla thailändare som kommer upp till norra Sverige för skogarnas guld. För hjortronen, lingonen och blåbären.
”Det går ju till överdrift. Men det är väl uppköparna som tjänar pengarna”, menar busschauffören och tillägger att det också måste röra sig om landets största svartindustri: de som hyr ut skruttiga ”gammbilar” till thailändarna. Han skulle vilja veta om biluthyrarna skattar för de inkomsterna.
Lite svårt tycker de att det är att skogarna blir länsade. Men busschauffören påpekar att det ju ändå inte går att få en svensk ungdom att gå ut och plocka, att det är bra att någon tar bären. Själv har han nyligen varit ut och plockat flera liter vildhallon. Menar att de är ovanligt stora i år. Som hans tumnagel. Den är stor och bred.
Den äldre mannen blir mycket imponerad, utbrister beundrande: ”Då var du jävlig! Då var du duktig!”

Samtalet spinner vidare. Busschauffören manövrerar det stora fordonet genom en alldeles för liten rondell och de enas alla fyra om att infrastrukturplaneringen är helt åt fanders.
”De är inspirerade av den där Marjasin och klipper och klistrar som de tycker ser bra ut på papper. Hur det är i verkligheten, det är det ingen av de där skrivbordsprodukterna som vet”, säger busschauffören som tycker att rondeller är bra för trafiksäkerheten, om de bara vore rätt byggda.
Samma sak med korsningar.
Han anser att det är vansinne att ha övergångsställen precis i korsningarna: ”Det finns något som heter döda vinkeln! Tänk vad många olyckor som skulle undvikas om övergångsställena flyttades en bit bort från själva korsningen.”
Han vet ju vad han talar om. Han är ingen skrivbordsprodukt.

De pratar om någon statlig utförsäljning och busschauffören säger med lakonisk röst: ”Det e som korkat å sälj om du e största kund. Det e som man tror sig kunna spring om man kapat av sig hälsenorna.”
”Jo, men hur många styrelseuppdrag fick inte han efter det? Tjänster och gentjänster är dagens politik, det e ju bara det”, säger gubben.
”Om vi hade haft riktiga politiker”, säger busschauffören.
En av kvinnorna har somnat. Den andra dåsar.
Samtalet fortsätter.
”Hur blir det med den här reseservicen, blir det Åsele som ska ha den för Vilhelmina å, undrar gubben.
”Det blir en färdbuss på hela Vilhelmina kommun. Förut hade ju Saxnäs en och Vilhelmina två. Hittills har ingen blivit strandsatt, men det kommer de att bli hädanefter”, svarar busschauffören och gubben nickar instämmande:
”Du vet ju hur det e idag, det e ju bara kronor och ören”
”Jo”, säger busschauffören, ”det är ju så här de vill töm inlandet på folk. Det e inget samhällsansvar”.
”Jo, tacka fan för det”, nickar gubben.

De pratar om Vilhelmina kommun. Överens om att den bara går bakåt och bakåt.
”Om Malgomajskolan försvinner så dör samhället ut, säger busschauffören och fortsätter med emfas: ”Det e nästa grej som inte e rätt i samhället. Skolorna ska inte ägas av kommunerna, det ska vara statligt. Inga friskolor. De säger att glesbygdskommunerna tar en massa skattepengar. Men vi lägger kommunala pengar på att utbilda ungdomar som sen försvinner söderöver, till Stockholm. Det är det ingen som har tänkt på. Kunskapsflykten.”

Skymningen smyger sig sakta in över skogarna. De sista solstrimmorna hänger sig kvar vid horisonten. Vi rullar in i Vilhelmina. Gatlyktorna tänds. Björkarna står och vilar stilla och väntande på natten.

Någon dag senare. I Volgsele. Sotaren har varit och fixat skorstenen i stugan bortom allfarsvägen. Han har försökt en gång tidigare under sommaren. När vi inte var på plats. Letade efter en nyckel för att få jobbet gjort i alla fall, som han brukar, eftersom han också ska täcka ett område med hur många mil som helst. Vill få saker avklarad när han ändå är i krokarna. Upptäckte först i sista stund det gigantiska getingboet över dörren; det största Anticimexexperten, tillrest från Umeå, någonsin hade sett. Fick springa som en tok.
”Tur jag hann undan för annars had e kunna gå illa, det e ju inte säkert att bilen hade varit i närheten”, säger han och syftar på den smått obefintliga tillgången på akutsjukvård.

Han är pratsugen. Talar om fritidshusen i tremiljonersklassen som norrmännen bygger i skidorterna. Om glesbygdsbyahusen som köps upp och flyttas till tätorterna, till områden där de går upp i pris, där förtjänst kan göras vid försäljning.
Talar också om alla lanthandlar och skolor som lagts ned. Vi pratar om det som många boende i byarna runtomkring funderar över: om det är skolan i Latikberg eller skolan i Nästansjö som kommer att stängas först.

Liksom busschauffören och gubben ser sotaren nedskärningarna i sjukvård och skola som inget annat än en medveten politik som syftar till att lägga ned glesbygden.
Om bara några dagar ska det vara folkomröstning i hela Västerbotten. Om nedskärningarna och privatiseringarna av sjukvården. Det är en följd av Doroteaupproret som startade hösten 2011 – som en protest mot borttagna akutplatser på sjukstugan, och betydligt försämrad ambulanstillgång – men det är inte en lokal fråga, det är en folkomröstning som säger något om hela landet. Om att människor har tröttnat på den förda politiken.

Vi parkerar bilen vid Bomsjön efter en dag av samtal i stugorna. För ovanlighetens skull är det inte folktomt vid den andlöst vackra källsjön. Fjällen bortom blånar i den tidiga kvällen. Elden sprakar och barn springer omkring mellan uppslagna tält.
Latikbergsskolans 4-5-6:a har lägerskola. De stortrivs i eldröken. Vi tar ett snabbdopp i det klara, iskalla vattnet. Adrenalinet flyter ut i kroppen. Vi får värma oss vid lågorna. De lägger på mer ved.
Så är det. Än finns det liv i glesbygden.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.