Fremskrittspartiet: För första gången i regeringen

20 september 2013

Förstasidan, Kommentar

▶ Missnöjesparti blev främlingsfientligt under Carl I Hagen

▶ Har i sakfrågor en politik som kan likställas med Sverigedemokraternas

▶ För första gången i regeringen – men med över en tredjedels tillbakagång

 Det norska stortingsvalet 2013 är ett historiskt val. Landet har haft flera borgerliga regeringar de senaste decennierna, men aldrig tidigare har Fremskrittspartiet släppts in i ett regeringssamarbete. Breivik kallar dem för kulturmarxister. Samtidigt var det i Fremskrittspartiets ungdomsförbund han genomgick sin formativa politiska utveckling.

Vad är Fremskrittspartiet för slags fenomen så här fyrtio år efter dess grundande 1973 som ”Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”? Redan det ursprungliga namnet antyder en nyliberal skattekverulantisk missnöjespartiprägel, och det är där Fremskrittspartiet, FrP, har sin ideologiska klangbotten och kanske också förklaringen till varför partiet lyckats växa även under goda tider, när grogrunden vanligtvis är dålig för den yttersta högern.
Anders Langes parti bildades ur och bars upp av en antisocialdemokratisk proteströrelse, inte helt olik löntagarfondsprotesterna i Sverige ett årtionde senare, men partiet tappade också stöd och styrning när proteströrelsen klingade av och Anders Lange gick bort 1974. Det verkliga genombrottet kom under Carl I Hagens ledning när partiet hamnade i vågmästarställning 1985 och valde att fälla en segertippad högerregering vilken kallt räknade med Fremskrittspartiets stöd, utan att erbjuda något politiskt inflytande.

Det var också under åttiotalets andra halva som partiet antog sin främlingsfientliga profil. I vilken mån Hagens ”karismatiska” personlighet, norrmännens historiskt förankrade motvilja till statsmakt, utbredda xenofobi eller breda missnöje med stortingspolitiken har varit motorn till FrP:s tillväxt är förstås en fråga om samhällsanalys, men alla har av olika läger åberopats som förklaring. I partiet kunde allt från så kallade anarkokapitalister till högerextremister hitta sin hamn.
Partiets politik är följaktligen också ofta mycket motsägelsefull. Å ena sidan gör partiets företrädare ständiga utspel om invandringens ”kostnader” och tal om att sätta den infödda befolkningens behov först. Å andra sidan vill partiet ta bort alla former av subventioner och tullar, av vilka det norska jordbruket – som i jämförelse med det svenska är betydligt mer småskaligt – är helt beroende. Partiet är också emot offentlig dagbarnvård, både för att möjliggöra skattesänkningar och för att man anser att det gynnar ensamstående föräldrar och därmed undergräver familjens position i samhället.

Under 2000-talet har FrP gjort stora ansträngningar att tona ned invandringsfrågan och efter flera fall av kopplingar mellan partiets företrädare och fascistiska nätverk rensades många av de extremaste medlemmarna ut samtidigt som de mest bokstavstrogna nyliberalerna lämnade. Ändå visade en undersökning bland partiets FrP-medlemmarna från 2001 att 64 procent var positiva till påståendet ”invandring utgör ett allvarligt hot mot vår nationella egenart”, och partiet har idag i sakfrågor en uttalad profil som kan likställas med Sverigedemokraternas (låt vara utan den höga graden av rasistiska grodor från företrädarna).
I partiets program står det att Norge inte bör ta emot mer än 1 000 asylsökande årligen, och den invandringspolitiska talesmannen sa så sent som 2008 att han vill korrigera den siffran till max hundra stycken. Samtidigt har partiet ett drygt tioprocentigt stöd inom den utlandsfödda befolkningen, och ungdomsförbundets ordförande har pakistansk bakgrund.

Trots motsägelsefullheten har emellertid partiets stöd hållit sig stabilt och 2005 gjorde partiet sitt dittills bästa val då FrP fick 22,1 procent och placerade sig som näst största parti i Norge. Året därefter tillträdde Siv Jensen som partiledare och Carl I Hagen, som var närmast synonym med FrP drog sig tillbaka från politiken (tillfälligt skulle det visa sig). Partiet lyckades dock med övergången och i valet 2009 stod sig framgångarna med 22,9 procent.
Därefter har emellertid partiets popularitet dalat och även om FrP i årets val når regeringsmakten, som första högerpopulistiska parti i Norden, så är det med över en tredjedels tillbakagång. Så regeringssamarbetet kan vara en skenbar framgång för ett parti på väg utför. Vad som ligger bakom är svårt att säga, men terrordåden 2011 verkar ha drabbat partiet hårt, inte minst som Hagen klampade in i Oslos kommunalpolitik och kort efter terrordåden lyckades med konststycket att yttra ”alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer” i en intervju.

Eftersom 2011 var ett år av tillfällig medial nolltolerans mot rasism kritiserades uttalandet oerhört hårt. I Oslo framstår Hagen som en politisk dinosaurie helt i otakt med tiden. Griniga och ofta fruktansvärt illa tajmade utspel parat med dålig kunskap om de politiska sakfrågorna gör honom till en högerpopulistisk karikatyr och partiets väljarstöd i huvudstaden ligger också under genomsnittet.

Om detta är ett tecken i tiden eller bara en tillfällig svacka kan inte sägas bestämt. FrP är fortfarande tredje störst i landet och partiets väljarstöd har haft nedgångar tidigare. Trots allt är det ett tecken i tiden att ett parti som tidigare utmärkt sig genom sina kontroversiella åsikter släpps in i regeringssamarbete med Høyre. Till del beror det på att det liberala Venstre och Kristelig Folkeparti blivit så små att procentspärren gjort dem till opålitliga koalitionspartners, men också därför att FrP:s åsikter normaliserats i samhällsdebatten.

Hur missnöjespartiet kommer att hantera att inte längre vara i ständig opposition är inte hugget i sten, men om FrP fick igenom sin politiska linje skulle det innebära drastiska förändringar för den norska politiken och ett slut för den ”keynesianska” hållning som även högern omfamnar. Exempelvis förespråkar partiet att Norge skall använda hela oljefonderna för att omgående höja pensionerna och därmed i ett slag tömma alla landets reservtillgångar och omöjliggöra framtida ”konstgjorda” stimulansåtgärder. Vidare skulle alla former av miljöpolitik kasseras. Fremskrittspartiet tror nämligen inte att det existerar någon mänsklig klimatpåverkan.

Johannes Jensen

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.