Ett socialdemokratiskt fäste föll – Norge får en högerregering

14 september 2013

Fokus, Förstasidan

I Norge fanns en stark ekonomi och en (S)-regering med ett socialdemokratiskt program. Ändå föll regeringen efter två mandatperioder. Vad som kan förväntas är privatiseringar av svensk modell, försvagade fackföreningar och miljöpolitik ut i kylan, skriver här Johannes Jensen.

En ekonomi som står starkare än någon annan och ett politiskt program som kan hävdas vara det sista klassiskt socialdemokratiska i Europa, ändå är Jens Stoltenbergs tid som statsminister över.
Tid är det nu istället för Erna Solberg, Høyres kandidat, att styra landet med en regeringskoalition bestående av fyra partier, men dominerad av de två stora på högerflanken; Høyre samt det till stora delar främlingsfientliga Fremskritspartiet. Hur det kan komma sig att sittande regering förlorar när arbetslösheten ligger runt tre procent är inte helt lätt att förklara.

Den norska rikspolitiken har under den senaste 30-årsperioden präglats av regeringsbyten vid varje val. Stoltenbergs regering är den andra sedan 1981 som lyckats med att bli omvald, och det på ett politiskt program som tog ett tydligt kliv åt vänster med stora offentliga satsningar och politik som stärkte löntagarnas positioner och stoppade den pågående privatiseringstrenden.
Det var på inga vis någon perfekt politik. Den byggde i första hand på en enorm oljedopad ekonomisk tillväxt, och inte på omfördelning. Det har också blivit allt tydligare under regeringen Stoltenbergs senaste mandatperiod att luften gått ur det rödgröna samarbetet. Klyftorna har faktiskt ökat under de senaste åtta årens styre och varje förbättring i fattigas levnadsstandard har inneburit en proportionerligt större del för de redan privilegierade.

Trots att Jens Stoltenberg verkligen befäste sin roll som statsman i samband med sin bejublade insats efter terror­dåden 22 juli verkar det inte ha ökat väljarnas benägenhet att vilja behålla det rödgröna styret. Till del beror det säkert på den kraftiga kritik som riktats mot myndigheternas krishantering – där Stoltenberg också fått bära ett tungt ansvar – men debattklimatet i efterdyningarna av terrordåden har präglats av en märklig paradox. Toleransen inom samhällsdebatten mot rasistiska och högerradikala uttryck har blivit större, snarare än mindre.
När samhället fick en fast punkt att fixera begreppet högerextremism vid har det skett en normalisering av allt som ligger innanför på den politiska skalan. Såväl antiromska yttringar som konservativ nationalism har fått ökat debattutrymme i etablerade dagstidningar och därigenom har hela debattklimatet skjutits tydligt åt höger.

Främst är emellertid valresultatet en följd av den konkret förda politiken, och det är tydligt att socialdemokratiska Arbeiderpartiets två koalitionspartners, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti tappat i väljarstöd då de gång efter annan kompromissat med sina profilfrågor. Sosialistisk Venstre, med sina rötter i anti-Natoinitiativet Sosialistisk Folkeparti från 1961, har gått fullständigt emot sitt arv som vänstersocialistiskt fredsparti och ställt sig bakom en utrikespolitik som varit helt uppbunden till Nato. Också på miljösidan har de två mindre regeringspartierna dagtingat med miljöprofileringen och accepterat en helt oljefinansierad ekonomisk politik.

Detta har gett utrymme till de två utmanarna, Miljøpartiet De Grønne som från en tillvaro helt i den politiska marginalen nu nådde ett mandat i Stortinget, samt det socialistiska partiet Rødt som väckte stor uppmärksamhet när de gick ut med förslaget om 100 procent skatt på alla inkomster över 1,5 miljoner. Rødt har emellertid också försökt fylla det tomrum som Sosialistisk Venstre lämnat, och har ett så pass stort stöd bland de LO-anslutna att landsorganisationen tagit beslutet att stötta det revolutionära partiets valkampanj ekonomiskt, om än inte alls i proportion till vad Arbeiderpartiet får.
Med tanke på att Rødt är en sammanslagning av bland annat maoistiska AKP och Internasjonale Socialister – syskonparti till engelska SWP – bör nog LO:s beslut nästan betraktas som historiskt. Emellertid lämnade blockpolitiken när det kom omkring inte utrymme för partiet som i sluträkningen inte tog sig över procentspärren utan faktiskt gick något bakåt. Att partiet skulle kunna ta sig in på utjämningsmandat är möjligt i det norska systemet, men framstår i skrivande stund som ytterst osannolikt.

Så nu sitter en högerkoalition med ett främlingsfientligt parti i regeringsställning, och det återstår att se hur kraftig högervridningen kommer att bli. Fremskritspartiet är förvisso bokstavstroget nyliberala och svurna fiender till allt från ”snillisme” (norska motsvarigheten till svenskans ”politiska korrekthet”) till ekonomiskt glesbygdsstöd och subventionerat jordbruk, men Høyre har samtidigt, med tydliga hänvisningar till det svenska skräckexemplet, lovat att inte öppna för vinstuttag åt de privata aktörer som man hoppas skall etablera sig i exempelvis skolväsendet och vården.

Frågan är emellertid om det är löften som kommer att hållas, för samtidigt som högerkritiken varit skarp mot det offentligas stora byråkrati tänker sig samma parti enormt invecklade system för att kontrollera att de privata aktörerna inte tar ut vinster på skattebetalarnas bekostnad. Det maktskifte som antagligen främst är resultatet av att många tröttnat på regeringen Stoltenbergs förvaltningspolitik kan komma att bli en kalldusch när högerns tal om ”uppmjukade regler” kring tillfälliga anställningar, helg- och övertidsarbete och ”flexiblare” arbetsmiljölagar realiseras. Likaså kan fackets positioner förväntas tryckas kraftigt bakåt när avtal som tidigare slutits mellan arbetsköparna och facket i framtiden är tänkta att istället slutas direkt med de enskilda anställda.

Också miljön kan vänta sig en rejäl kalldusch när stortingets tre stora partier fattar blocköverskridande avtal om att pumpa upp allt vad fossila bränslen heter, snabbast möjligt. Skillnaden för befolkningen kommer vara att pengarna används till skattesänkningar och avskaffad förmögenhetsskatt.
Hur mycket kritik man än kan rikta mot det rödgröna styret har de progressiva krafterna lidit ett viktigt nederlag i år.

Johannes Jensen

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.