40 år sedan kuppen i Chile:När Pinochet bjöd in nyliberalismen

10 september 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter

När den demokratiskt valde socialistiska läkaren Salvador Allende, ledare för en folkfront, valdes till president 1970 i Chile var detta kulmen på en långvarig kamp. Det skedde i en växande samhällspolarisering. De arbetande hade sagt sitt i valurnorna och ville ha inflytande över den ekonomiska och politiska utvecklingen. Världens blickar var riktade mot Chile; marxister av olika schatteringar hade vunnit i allmänna val. När spelreglerna inte tjänade kapitalistklassen våldförde sig emellertid de härskande på den borgerliga demokratin man sade sig värna. Alex Fuentes ser tillbaka på den politiska utvecklingen i Chile

Augusto Pinochet

 

 

 

Fyrtio år har gått sedan de mångas hopp om att ett annat Chile var möjligt gick upp i rök. Den 11 september 1973 kom för all framtid att förknippas med en USA-fjärrstyrd blodig militärkupp ledd av en enkelspårig general vid namn Pinochet. Kuppmakarna och deras påhejare lyckades i sitt uppsåt. Generalerna bombade presidentpalatset och upphävde arbetarrörelsens historiska landvinningar – alla fri- och demokratiska rättigheter upphörde i samma ögonblick att existera.

Den reformistiska ”chilenska vägen till socialismen” byttes mot en stor slakt. Förföljelse, mord, tortyr, koncentrationsläger, förtryck, censur, systematiskt skräckvälde, blev vardagsmat i 17 år. Det växte fram en världsomfattande solidaritetsrörelse. I Sverige var det genom Chilekommittén som tusentals aktivister förde ett outtröttligt arbete för att bojkotta den ohyggliga militärjuntan.

Under 80-talet härjade Thatcherismens och Reagans era och den chilenska ekonomin hamnade i en djup kris. Militärjuntan anordnade en farsartad folkomröstning med syfte att klubba igenom sin egen konstitution och legitimera den totalitära regimen. Men den ekonomiska krisen stod sig och mynnade ut i sociala protester vilka accelererade under 1983. Juntan svarade med att återinföra undantagstillståndet i landet – 11 år efter militärkuppen.

Den katolska kyrkans ledning insåg allvaret i läget och 1985 sammanfördes de styrande och den borgerliga oppositionen. Man kohandlade med syfte att avleda de snabbväxande protesterna. Den upproriska stämningen hade spridit sig över landet, och till och med det reformistiska KP (Kommunistpartiet) hade sadlat om – KP hade bildat en ”patriotisk front” (FPMR) som förde en väpnad kamp mot militären. FPMR utsatte till exempel Pinochet för ett attentat 1986, ett halvdussin militärer dog medan diktatorn klarade sig utan en skråma. Svaret blev en veritabel repression. Motståndet och framförallt den redan kraftlösa revolutionära vänstern fick återigen betala ett högt pris. Kampen mot diktaturen försvagades, rädslan tog över.

Sakta men säkert fick motståndsrörelsen nytt självförtroende. Det förstärktes under senare delen av 80-talet av att delar av arbetarklassen, gruvarbetarna, ställde sig i täten för en massiv folkmobilisering mot Pinochets välde som svarade med mer våld. Men protesterna fortsatte och läget blev ohållbart. USA tvingade då juntan att utlysa en folkomröstning om huruvida diktatorn skulle fortsätta att sitta vid makten eller inte. In i det sista försökte en trög och ettrig Pinochet ignorera kravet på att avgå. Folkomröstningen genomfördes 1988 och trots hänsynslösa militära påbud tillfogades Pinochet ett svidande nederlag.

USA och den inhemska borgarklassen såg då till att Pinochets sorti skedde under ordnade former. Man regisserade en ”övergång till demokratin” där diktaturens konstitution behölls intakt. En del generaler, bland dessa Pinochet, utsågs till parlamentsledamöter på livstid. Man införde Sistema binominal (ett slags tvåpartisystem) som garanterade att bara högern (UDI och RN) å ena sidan och La Concertación, (kristdemokrater och socialdemokrater) å den andra, kunde ställa upp i allmänna val. Varken KP eller den radikala vänstern tilläts delta. Man cementerade ett odemokratisk bimonopol som valsystem som varat sedan dess.

Det viktigaste var emellertid diktaturens brutala nyliberala politik.

Nobelpristagaren Milton Friedmans adepter, de så kallade Chicago Boys, införde efter militärkuppen nyliberalismens rike, för första gången skulle modellen testas i ett land. Det blev förödande för de redan sämst ställda. I 21 år administrerade La Concertación diktaturens arv. För detta bestraffades koalitionen till slut i förra valet, år 2010, högern tog över rodret och trots löften om motsatsen intensifierades den nyliberala politiken.

Chile har idag världens mest extrema nyliberala modell, och marknadens terrorism visar anstötliga siffror: 1 procent av landets befolkning äger 30 procent av landets rikedomar, mervärdet kammas hem av fem familjer som räknas bland världens rikaste. Av 75 596 registrerade företag finns fackföreningar i bara 6 196. 90 procent av de arbetande saknar facklig anslutning och arbetstrygghet. 45 procent av befolkningen lider av någon form av allvarlig depression.40 000 unga kvinnor blir varje år mödrar och 80 procent av dem avbryter sina studier.

Den reaktionära lagstiftningen förbjuder abort. För inte alls länge sedan blev en 11 årig flicka våldtagen och gravid. President Piñera sade då att flickan var ”nog mogen att ta hand om sin baby”. Fetma i den unga befolkningen växer lavinartat medan antal otrygga och dåligt betalda jobb ökar dagligen. 90 procent av vattnet och cirka 70 procent av kopparindustrin ägs av transnationella företag. Alberto Mayol, sociolog vid Universidad de Chile, uttrycker det så här: ”Du har ett Chile som lever bättre än Sverige och ett större Chile som lever som en fattig i Angola.”

Under de senaste åren har tillståndet i landet förvärrats. Utbildningen har omvandlats till en slags företagsverksamhet där den förvaltats utifrån näringslivets dogmer och kapitalets diktat. Det är ”marknaden” som angett riktningen och sittande regeringar som förvaltat vad kapitalisterna föreskrivit. Och det var vinstdriften i utbildningen som till slut blev något av en akilleshäl i systemet. Studenternas historiska massiva protester åren 2006, 2011, 2012 och 2013 har ifrågasatt det nyliberala systemet och försatt det i schack. Studenterna har krävt ett slut på den lukrativa verksamheten som är något av högerns dna.

Studenternas kompromisslösa kamp har förändrat det politiska klimatet och gränserna som påtvingades i början av 90-talet i samband med övergången till ”demokratin”. Deras exempel har smittat av sig. Idag driver organisationerna sina krav och tvingar politikerna på reträtt. Bara i huvudstaden Santiago den 11 juli slöt 200 000 upp bakom chilenska LO:s uppmaning till storstrejk.

Att bedriva utbildning med vinst betraktades för flera år sedan som tecken på företagsamhet, idag är det något brottsligt – det är studentrörelsens förtjänst. Till och med Carolina Schmidt (nuvarande utbildningsminister) säger att vinsten i utbildningen är något ”äckligt”. Studenterna har lyckats avsätta ett antal utbildningsministrar och flyttat fram sina positioner, men konstaterar samtidigt att den förda politiken kvarstår. De har den senaste tiden ockuperat mängder av skolor och universitet för att understryka att man menar allvar med sina krav.

Proteströrelser och kriser är ett uttryck för att förändringar än nödvändiga, men i sig löser dessa inte krisen. Det räcker nämligen inte med att peka på det man inte vill ha. Men studentrörelsens protester har onekligen lett till att den politiska debatten kommit att kretsa kring avskaffandet av vinsten i skolan, förstatligandet av naturtillgångarna, ett stopp för privatiseringarna, mapuchefolkets självbestämmande och nödvändigheten av en konstituerande församling som kan ersätta diktaturens nuvarande illegitima konstitution.

Studenternas protester har gått från rättmätiga till politiska krav. Det nya samhällsklimatet har förändrat styrkeförhållandena. Studentledarna anser dock att under de nuvarande premisserna blir det omöjligt att påverka det rådande systemet inifrån, eftersom nyliberalismen är inhyst som en ekonomisk kraft även inom oppositionen.

De har insett att ett återerövrande av politiken går genom skapandet av nya institutioner och har lyft fram kravet på en konstituerande församling där folket demokratiskt kan avgöra hur man ska utforma framtiden. För tio år sedan fanns det ingen som talade om en konstituerande församling. Idag är det ett krav som i allra högsta grad är närvarande i den politiska debatten.

Förra presidenten, Michelle Bachelet, har offentligt sagt att hon vill ändra diktaturens konstitution om hon vinner valet i november. I juli skrev La Concertación och högerpartiet RN under en pakt som innebär smärre ändringar i den bimonopoliska modellen. Enligt kristdemokraterna innebär detta att ”systemet får legitimitet”. För RN:s del innebär det ”att relevanta minoritetsgrupper kan komma in parlamentet och att den politiska kampen förs där och inte på gatorna”. Efter att RN på egen hand gjorde gemensam sak med oppositionen tvingades regeringen dra slutsatsen att det binominala systemet redan fyllt sin funktion. Regeringen föreslog plötsligt egna reformer i valsystemet. Det är början till slutet på Pinochetdiktaturens arv. RN vill nu komma ännu längre och menar att landet skulle må bra av en allians mellan RN och oppositionens kristdemokrater. Detta är frön till en politisk korsning som på sikt kan komma att förändra kartan inom borgerligheten.

För studentledarnas och vänsterns del är dessa ändringar kosmetika. La Concertación vill oskadliggöra sprängkraften i kravet på en konstituerande församling. I primärvalen i juni vann Bachelet stort bland andra kandidater från La Concertación. En ny aktör dök upp och gav Bachelet ett reservationslöst stöd: Kommunistpartiet. KP vill bryta den isolering partiet förpassats till genom årtionden och har anslutit sig till denna allians som numera döpts om till Nueva Mayoria (Ny majoritet).

KP avlägsnar sig därmed från studentrörelsens radikala ståndpunkter. Partiet vill hellre sitta i en kommande regering med socialdemokrater och kristdemokrater. I detta utspel använder KP sitt starkaste kort; den mest karismatiska studentledaren, en ledande ikon i kampen mot att utbildningen ska drivas med vinst, nämligen den 25-åriga Camila Vallejos. Hon har som studentrörelsens främsta gestalt sagt att hon aldrig skulle uppmana till en röst på Bachelet. Nu har hon tvingats svälja dessa ord, hennes parti följer en annan kompass.

Camila Vallejos kommer kanske att få en plats i parlamentet, men risken är stor att hon nu avskärmar sig från tusentals radikala studenter som med all rätt förknippar KP med gamla förstenade stalinister vars främsta mål att få fler parlamentsledamöter. Bachelet tackar och tar emot och säger sig vilja ”framkalla en ny social och politisk majoritet för att besegra ojämlikheten och skapa ett nytt samförstånd”.

Michelle Bachelet är en ”socialist” av socialdemokratiskt snitt, och efter hennes praktik utifrån förra presidentämbetet sammankopplas hon med utländskt kapital. Hon lovar stort. Listan över vallöften som ska göra slut på ojämlikheten begravs emellertid av ett nätverk av nyliberaler som ska styra viktiga områden av hennes program.

Att hon redan nu ses som trolig segrare i presidentvalet är kanske inte så konstigt. Dels för att nyliberalismen i högerns regi är punkterad och dels för att högerkandidaten i ett primärval var Pablo Longueira. Om denne har Pinochets dotter, Lucia Pinochet, sagt: ”Han var min pappas gunstling.” Nästan direkt efter Longueiras nominering och bara fyra månader före valet hoppade denne ”gunstling” plötsligt av från sin kandidatur. På grund av ”depression”, sades det.

Högern drabbades av ett nervsammanbrott och vaskade till slut fram en ärkereaktionär kvinnlig kandidat: Evelyn Matthei. Pressen har i en slags sexistisk mani talat om ”Kvinnornas krig”. När det är kvinnor finns uppenbarligen ett kön, när det är män är det neutralt. Mattheis far är före detta juntamedlem och var chef för Flygvapnets tortyrcenter AGA just då man torterade ihjäl en annan general. Det var Bachelets far, han hade förhållit sig lojal mot den störtade president Allende.

En politisk cykel håller på att avslutas, folk förlamas inte längre av rädsla. Studenterna har varit en ledstjärna i kampen mot högerregeringen och har onekligen haft inflytande över andra samhällsgrupper. Men att enbart protestera räcker inte. Det krävs mer. Att rösta i presidentvalet den 17 november? På vem? Varför? För att vinna? Vinna vad? Frågan är om det finns ett program som motsvarar de arbetandes och studenternas behov. Ett borgerligt kristdemokratiskt parti som RN:s gamla Pinochetanhängare vill liera sig med och pro-nyliberala socialdemokrater liksom rester av ett stalinistiskt parti sugen på att till varje pris sitta i regeringsställning? En poet har sagt att mer än skillnader mellan de båda konstellationerna handlar det om ”högerns och vänsterns enhet”.

Således finner vi en deprimerad höger, en opportunistisk opposition och en ny samhällsdynamik. Och vänstern? Den radikala vänstern tillintetgjordes mellan 1973 och 1976 då diktaturen lade all krut på att utrota den. ”Marxismen ska dras upp med roten!” hotade generalerna vid militärkuppen 1973; de lyckades. Tusentals vänsteraktivister likviderades och tusentals ”försvann”. Det blev svårare med marxismen.

Den radikala vänster som trots allt överlevde har dels förbjudits att verka i val på grund av det binominala partisystemet och dels visat sig vara oförmögen att föra en politik som kan framstå som ett trovärdigt alternativ. Det finns två politiska aktörer som programmatiskt tangerar det som skulle kunna utgöra ett radikalt alternativ. Den ena är en grupp som för några år sedan lämnade socialdemokratin och som vill ”humanisera” ekonomin. Den andra har på senare tid samlats kring en förhållandevis radikal ekonom vid namn Marcel Claude som framför krav som i mycket liknar socialistiska krav.

Han uttrycker sig principfast: ”Chile var det första landet att anta den nyliberala kapitalistiska modellen, det var laboratoriet där många andra åtgärder genomdrevs genom en väg av ojämlikhet, övergrepp och utsugning. Om nyliberalismen faller i Chile kommer det att bli det hårdaste slag mot den på jordklotet.” Ja, så skulle det kunna bli. Men vägen dit innebär nödvändigtvis att man måste profilera och bygga upp ett antikapitalistiskt alternativ som bär framåt.

Alex Fuentes

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.