Vykort från Fiumicino

16 augusti 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter, Reportage

Varma, stjärnklara nätter och svart sand. Skyhög arbetslöshet och kupade händer. Historiska platser som nöts ut och bleknar i betydelse av de ständiga turisthorderna som blundar för den mänskliga misären alldeles nära. På bara några få dagar hinner Italien både blända och smärta. Folk försöker klara sig, mitt i den snurrande eurokrisen.

Nattbussen svänger in till trottoarkanten i det vaga gryningsljuset. Kliver på. Ska till Cityterminalen, så visst borde jag gå av vid Vattugatan? ”Äsch”, säger busschauffören, ”vart ska du? Till Rom?! Jag ska ta dig hela vägen till flygbussarna! Det är för långt och krångligt att ta sig från Klarakvarteren mitt i natten. Vi busschaufförer har hittat på egna lösningar, vi är lite halvkriminella. Sätt sig nu damen!”
Väl framme ropar chauffören. Han vill tipsa om Marcello Mastroiannifilmer, som han älskar. Kommer sedan in på fotbollsarenor – som han hatar – och hur skandalöst han tycker att det är att skattebetalarnas pengar går till dessa jättebyggnationer som varken ger fler bostäder eller särskilt många långsiktiga jobb. ”Det ena sättet att ändra det här är att rösta bort dem som styr. Och då finns det egentligen bara ett parti att rösta på, Sverigedemokraterna. Sossarna är så jävla mesiga.”
Samtalet ringer i huvudet när planet lyfter från Arlanda.

Den svarta sanden bränner under fotsulorna. Trettionio grader varmt i fiskebyn Fiumicino en bit utanför den italienska huvudstaden. På den allmänna stranden, den där det inte krävs avgift för att vistas och bada, vilar människorna under parasoll eller stannar i vattnet i timmar för att komma undan värmeböljan. En överviktig man ligger på mage som en strandad valross med ansiktet ständigt sjunkande ned i vattnet, rycker bara upp huvudet ibland, som att han vaknar av att inte kunna andas. Lite senare ligger han på rygg mot en sten, barnen klättrar på honom, han ser mer död än levande ut. Ingen verkar bry sig. Kvinnan i familjen som slagit sig ner intill skrattar, ”han ser ju i alla fall fortfarande ut att andas”, säger hon och vi börjar prata.

Kvinnan har systrar och en morbror i Oslo. Har lite koll på Sverige. Säger att vi kan skatta oss lyckliga som inte har euron. I strandkanten drar man efter man förbi, dolda under enorma klasar uppblåsta, plastiga strandleksaker, ringar och djur. Andra män kämpar med tungt lastade vagnar. Badkläder, kläder, smycken, skor, väskor. ”Det är immigranter”, säger kvinnan, som själv flyttade till Italien från Filippinerna för femton år sedan. ”De överutnyttjar tillståndet att sälja saker på stranden”, fortsätter hon och börjar tala om tiggarna i Rom, om romer som bär omkring på spädbarn i hettan, om flyktingar från Afrika som försöker sälja saker på gatorna och springer så fort de kan när poliserna kommer. ”Det är värre än någonsin”, säger hon, ”det är hemskt”.
”Desperation”, säger jag, ”människor är desperata”.
Vi talar om den eskalerande fattigdomen i eurozonen. Om klyftorna. Hon säger att det är som en ond cirkel. Att de som redan har hela tiden får mer, medan de som inte har får ännu mindre. Och att de som har så att de klarar sig, som hon själv, fokuserar på att fortsätta just klara sig.
”Jag tror att det bara kommer att fortsätta nedåt, det blir bara värre”, säger hon.
Mannen i vattnet frustar till. Barnen åker rutschkana på hans mage. Jag går ut i de lugna vågorna och lägger mig att flyta. Tänker på en vän som cyklat i Italien och berättat skräckhistorier om helvetesvägar kantade av prostituerade. Där en tom plaststol betyder att kvinnan är med kund. Tänker på människor som lever på att stå och ta emot sopor vid vägkanterna. Som lever på soptipparna.
Det salta vattnet bränner i skinnet. Den svåra fattigdomen och utsattheten svider i själen.

Bussen in till Rom en kväll. Tibern flyter stilla ståtlig. Öde gränder leder fram till överexploaterade, överbefolkade spanska trappor och filmförevigade romantiska fontäner. Affärer, affärer, affärer. Kommers. Konsumtion. Pengar som flödar från turisternas konton.
Och mitt i virrvarret av kassar och glassar och kameror och skyltfönsterblänk: en kvinna ligger med överkroppen mot gatan, armarna utsträckta, händerna kupade. Ansiktet mot kullerstenarna. Alldeles orörlig bland alla trampande fötter.
Desperationen som skriker tyst i överflödet. Det är skärande att bara gå förbi.
Blankslitna trappsteg och fontänstrålar kan inte sudda bort tanken på det obarmhärtiga i den ständigt närvarande ojämlikheten.
Därför är det bara i mellanrummen som det verkligen går att andas.
Pianotonerna från andra våningen i en lugn gränd, bara en bit från kaoset. En skymningsåktur i en gammal karusell vid Tibern. Nymånen över Medelhavet, tillbaka i Fiumicino. Fiskebåtarna som ger sig av mot kanalmynningen strax efter midnatt.

Men mellanrummen kan inte helt sudda ut bilden av den tiggande kvinnan. Inte heller bilden av den äldre mannen som kom fram under gatlyktan vid busshållplatsen och sade med lugn röst: ”Jag är arbetslös.” Inget mer än det.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.