Varför vill inte V förstatliga gruvorna och storbankerna?

26 augusti 2013

Debatt, Förstasidan, Opinion

vänsterpartiet ballong foto:emma lundström

▶Vänsterpartiet har ett stort stöd i väljarkåren, större än undersökningarnas sex procent  ▶ V enda riksdagsparti som säger nej till vinster i välfärden.  ▶30 år av högervindar leder till uppgivenhet

 

 ”Vi kommer aldrig att sätta oss i en regering som fortsätter privatiseringspolitiken.” Jonas Sjöstedt var relativt tydlig när han i söndags sommartalade i sin hemort Umeå och fastslog vad som gäller i frågan om deltagande för Vänsterpartiet i en eventuellt kommande rödgrön regering, även om han kunde varit mer konkret och helt enkelt krävt att minimum för att V ska inta några stastsrådstaburetter är att det finns en plan för att återta i samhällets regi all den sociala välfärd som sålts ut till privata bolag.

Förutom välfärdsfrågan var frågan om åtgärder gentemot de privata gruvbolag som blir allt ivrigare med att exploatera svenska mineralrikedomar det som Sjöstedt mest fokuserade på. Här krävde han följande:
Att ett bolag som vill starta brytning har en så god ekonomi att det även har råd med de miljökostnader som blir konsekvensen av exploateringen.
Större inflytande i tillståndsprocessen för dem som bebor eller använder området, till exempel samebyarna.
Stopp för prospektering i naturreservat, Natura 2000-områden och världsarvsområden.
Höjd avgift för bolagen till stat och markägare från dagens 0,3 procent till 10 procent.

I förhållande till de övriga riksdagspartierna, som verkar tillfreds med den rådande nyliberala minerallagen och knappast säger någonting, är de krav som Vänsterpartiet reser väsensskilda. Men, trots allt, varför resonerar inte Sjöstedt överhuvudtaget om problemet med att basala naturresurser i Sverige i så hög grad exploateras av privata bolag som endast har kortsiktiga vinstintressen i kikaren?
Eller varför tar han inte upp dilemmat med att det helstatliga LKAB idag sköts som vilket privatkapitalistiskt företag som helst, och där det med Marcus Wallenberg i ordförandestolen är en möjlig signal från Alliansregeringen om en relativt snar privatisering? Sjöstedt kan börja med kravet att den av riskkapitalbolaget Northland Resources ägda gruvan i Pajala förs över i samhällets ägo.
Faktum är att, trots att V ligger långt till vänster om övriga riksdagspartier i denna fråga, är man till höger om den socialdemokratiska regering under ledning av Tage Erlander som 1957 köpte ut Grängesbergsbolaget och därmed gjorde LKAB till ett helstatligt företag. Det om något säger en hel del om politikens högervridning under senare decennier.

Överhuvudtaget verkar dagens Vänsterparti ha lämnat tankegångarna om förstatligande av samhällets avgörande resurser som en möjlig väg framåt. Det som under C-H Hermansson och Lars Werners tid rymdes under parollen ”folkets väl går före storfinansens”, en paroll som främst lyftes fram av socialdemokraterna på affischerna vid det första nationella efterkrigsvalet 1948, men som sedan blev ett signum för dåvarande SKP/VPK.
I det förslag om bankdelningslag som V lade fram 2011 finns det inte heller några krav om att förstatliga de fyra bankjättarna Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank. Men vad blir det av socialismen om de stora kapitalisterna ska behålla den ekonomiska makten? Tar vi inte då ett gigantiskt steg bakåt till förmarxistisk tid och de tankegångar av mer moralisk natur som flera av de utopiska socialisterna förde fram?

Trots att man till stora delar, förutom i välfärdsfrågan, är renons på antikapitalism, huserar Vänsterpartiet bland dagens riksdagspartier ensam på den radikala flanken. Det är bara V som säger nej till vinst i välfärden, motsätter sig bemanningsföretag, vill ta hem de svenska trupperna från Afghanistan och förespråkar rejäla inkomstskattehöjningar från en månadslön på 32 000 kronor och uppåt.
I dessa centrala frågor har V ett oerhört mycket större stöd i väljarkåren än de ynka ungefär 6 procent som man som parti i opinionsundersökningar brukar ligga runt. Och åtminstone undertecknad tror att V är det parti som 20-25 procent av Sveriges befolkning vid ett blindtest skulle ligga närmast.
Men varför vinner då inte partiet starkare stöd i väljaropinionen? En del kanske svarar att det är rädslan för kommunismen som fortfarande hänger som en blytyngd på partiet. Men idag, över tjugo år efter Berlinmurens fall och med en partiledare utan några stalinistiska lik i garderoben, borde den aspekten alltmer klinga av.

Nej, undertecknad tror snarare att V:s svaga väljarstöd har sin rot i en pessimism och uppgivenhet bland breda folklager. Efter dryga trettio år av samhälleliga högervindar resonerar många som så att V och Jonas Sjöstedt har många bra idéer, men trots allt är det nog inte riktigt realistiskt, trots allt går det nog inte att genomföra. Vänsterpartiets svaga väljarstöd, kräftgången för partier till vänster om det och svårigheten att bygga motstånd och starka rörelser i dagens Sverige är nog också till en hel del kommunicerande kärl. Det är som att en pessimismens sjuka anfrätt hela vänstern och det är allas vårt ansvar att råda bot på denna sjuka.

Anders Karlsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.