Vänsterns roll i den ryska proteströrelsen

17 augusti 2013

Analys, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Under protesterna mot president Vladimir Putin har liberalerna framställts som drivande i oppositionsrörelsen av både ryska och internationella media. Sanningen är att vänstern var mycket viktigare för proteströrelsens uppkomst och utveckling. Det är också främst vänsteraktivister som nu utsätts för repressalier och döms till långa fängelsestraff. Det förklarar den ryske oppositionsledaren Aleksej Sachnin, som här skriver exklusivt för Internationalen.

Under loppet av två årtionden har utvecklingen i Ryssland varit hett stoff för världens nyhetsbyråer. Storskaliga nyliberala reformer, koloniala krig, riggade presidentval, diplomatiska dispyter med USA och Europa; en utveckling som har styrts av en liten härskande elit utan minsta tanke på landets befolkning på 140 miljoner människor.
Det var bara möjligt att genomföra den nyliberala politiken genom att göra det fullständigt omöjligt för majoriteten av befolkningen att kunna påverka sin egen framtid. Massmedier ställdes under strikt statlig kontroll och domstolarnas oberoende gentemot makten försvann, liksom arbetarrörelsens stora organisationer som fackföreningarna. Politiska partier som velat verka öppet, har varit tvungna att underordna sig regimen. Tack vare den här raden av åtgärder, samt en fördelaktig ekonomisk konjunktur, har Putins regim kunnat befästa sin makt.

En stor del av den ekonomiska eliten har stött Putins auktoritära statsapparat som ett effektivt sätt att skydda sina privata intressen. Trots detta har den härskande klassen emellanåt skakats av inbördes konflikter som har utlösts av intressekollision mellan industriekonomiska grupperingar, politikers olikartade ambitioner och inflytelserika byråkraters konkurrerande intressen.
Det politiska undantaget har här varit den liberala oppositionen. Bara liberalernas röst har hörts utanför landets gränser, och endast en snäv cirkel av experter har känt till att det också existerar en annan opposition i Ryssland.

Samtidigt har liberalerna i praktiken inget stöd i Ryssland. Eftersom liberalerna är förknippade med de förhatliga ekonomiska reformerna under Jeltsintiden, skulle de, även om det hölls riktiga fria val i framtiden, bara kunna räkna med ett obetydligt folkligt stöd.
När proteströrelsen för fria val uppstod i december 2011, efter avslöjanden om fusk i parlamentsvalet, beskrevs den till största delen i massmedia som en liberal protest, vari kraven på politisk demokrati underförstått avsåg en fortsättning på den liberala ekonomiska politiken. Men den beskrivningen hade lite gemensamt med verkligheten.

Den första storskaliga demonstrationen förbereddes av aktivister runt den antikapitalistiska koalitionsorganisationen Vänsterfronten. De etablerade liberala politikerna fanns över huvud taget inte med när proteströrelsen uppstod, men de försökte snart ta över ledarskapet.
Liberalen Boris Nemtsov, som var vice premiärminister under Jeltsin, la sig i och kom överens med de styrande i Moskva om att flytta den planerade demonstrationen som var tänkt att hållas vid Kreml, till Bolotnajatorget på andra sidan floden.
Detta gjorde han i överenskommelse medmakten bakom ryggen på såväl de verkliga organisatörerna som demonstranterna. Och även om polisens insatsgrupper såg till att de regler liberalerna hade kommit överens om med makten följdes, orsakade detta missnöje bland protestdeltagarna.

Så snart de stora massdemonstrationerna började bli vanliga på Moskvas gator, tillkännagav en snäv grupp prestigefyllda etablerade politiker att de hade bildat en ledningsgrupp för protestaktionerna. I den ingick kända, men många gånger långtifrån populära personer, som före detta ministrar, oppositionsledamöter i Duman och journalister. Dessa människor tog på sig ledarrollen. De utsåg datum för nya protestaktioner, stämde av dessa med myndigheterna, sammanställde talarlistor och publicerade manifest i de protesterandes namn.
Trots detta blev det snart tydligt att de tiotusentals moskoviter som deltog i demonstrationerna inte såg de etablerade liberala politikerna som sina representanter.

Folkmassan buade ut talare som var starkt förknippade med det styrande etablissemanget, som Putins forne premiärminister Kasianov och finansministern Kudrin, miljardären Prochorov, samt den kända TV-personligheten Ksenija Sobtjak, dotter till Sankt Petersburgs forne guvernör Anatolij Sobtjak, som Putin själv arbetade under i många år.
Som en motvikt till liberalernas lilla stängda ledningsgrupp uppstod ett brett självstyrande organ bland rörelsens gräsrötter som ett gemensamt politiskt forum. Alla som ville fick vara med. Aktivister diskuterade taktik och strategi, vilket politiskt program och vilka krav rörelsen skulle ha.

Aktivistorganisationerna, och bland dessa de socialistiska, blev kärnan i rörelsens struktur. Ganska snart blev det tydligt att de liberala ledarnas ambitioner att styra rörelsen inte skulle hålla, och deras roll tappade betydelse medan aktivisterna längre ner i rörelsen blev mer framträdande.
Undersökningar som gjordes på demonstranternas politiska tillhörighet visar en intressant utveckling. Inledningsvis kunde ungefär hälften av aktivisterna inte specificera sina politiska övertygelser. De benämnde sig helt enkelt som ”demokrater”. Ändå visade det sig, något oväntat, att den andel som sympatiserade med vänstervärderingar var högre än den del som betraktade sig som liberaler. Under loppet av de följande månaderna växte andelen vänsteranhängare, medan den liberala sidan minskade.

Men vändpunkten kom våren 2012. Efter att Putin hade segrat i presidentvalet i mars, slutade helt enkelt etablissemangets representanter att delta i proteströrelsen. Såväl kremlvänliga som oppositionella statsvetare förenades i uppfattningen att protesterna ofrånkomligen skulle komma att minska, och medias uppmärksammande av protesterna fick en kraftig nedgång. Det såg ut som om samhället skulle återvända till ett tillstånd av invand passivitet.
Men det var under dessa omständigheter som vänstern tog på sig ledarrollen.
Om vänstern under de första månaderna efter protesternas början såg det som sin uppgift att motarbeta elitens försök att ta kontroll över massrörelsen, så trädde vänstern nu fram som den främsta organisatören av kampanjerna.

Vänsterfrontens samordnare Sergej Udaltsov, som myndigheterna upprepade gånger har fängslat för hans aktivism, blev en av de mest populära ledarna för proteströrelsen. Han kom med initiativet att genomföra en protestaktion, ”Miljonernas marsch”, dagen före installationen av Putin på presidentposten den 6 maj.
Knappast någon trodde att vänsterorganisationer och medborgarrättsaktivister skulle lyckas genomföra en stor mobilisering. Skadeglada kremlvänliga medier förutsåg ett för oppositionen förödmjukande fiasko. De liberala befälhavarna drog sig tillbaka då de inte ville dela ansvaret för vad som för dem framstod som ett oundvikligt nederlag.

Men den väldiga demonstrationen som hölls på Bolotnajatorget den 6 maj överträffade alla förväntningar. Mer än hundratusen personer gick ut på Moskvas gator. Därtill gick över hälften av dem i vänsterns block och röda flaggor dominerade i demonstrationen. Polisen skingrade brutalt demonstranterna, ett tiotal blev misshandlade och ett hundratal hamnade i polisarresten.
För den liberala oppositionen blev vänsterns oväntade framgång en chock. En del av dess ledarskap erkände rakt ut att man hellre ville bevara Putins auktoritära styre än att se en möjlig vänstersvängning i landets politik. Den högerliberale politikern Vladimir Milov skrev en uppseendeväckande artikel, ”Hellre Putin än Udaltsov”, som hade ett stort inflytande på den offentliga debatten i Ryssland.

Det var inte bara de liberala bundsförvanterna som lade märke till den radikala vänsterns framgång. Den utvärderades också i Kreml, och mycket snart började de statliga repressiva åtgärderna mot vänstern. De första som polisen arresterade var ett par mindre kända aktivister; några var medlemmar i Vänsterfronten, och de resterande i andra vänsterrörelser.
Enligt uppgifter från deras advokater ska polisen ha krävt av dem falska bevis mot 6 maj-demonstrationernas organisatörer, i första hand mot Sergej Udaltsov. De arresterade vägrade dock att ange sina kamrater.

Hösten 2012 visade rysk statsstyrd TV propagandafilmen ”Proteströrelsens anatomi del 2”, sammanställd av filmsnuttar från säkerhetspolisens videoövervakning av Sergej Udaltsov och andra vänsteraktivister. Skaparna av detta mästerverk av statlig propaganda beskyllde dem för att ha organiserat massupplopp i Ryssland med pengar från georgiska agenter.
Åtal väcktes, och snart rullade en ny arresteringsvåg in. En av Vänsterfrontens aktivister, Leonid Razvozzjaev, försökte gömma sig i Ukraina. Där vände han sig till FNs flyktingorgan med sin asylansökan, men han blev bortrövad av den ryska säkerhetstjänsten FSB precis vid kontoret och i hemlighet förd över gränsen till Ryssland.

Två dygn hölls Razvozzjaev bunden i en källare där FSB hotade med att döda hans barn och anhöriga om han inte skrev under ett erkännande och angav sina kamrater. När han sedan fördes till domstolen som formellt hade häktat honom tog han offentligt tillbaka sitt vittnesmål och berättade att han hade torterats.
Under de följande månaderna arresterades också Sergej Udaltsov och en rad andra vänsteraktivister. Idag hålls de häktade i väntan på rättegång. Regimen betraktar processen som en demonstrativ hämndaktion mot oppositionen och framför allt vänsterns ledare.

De gripna ifrån 6 maj-aktionen behöver stort stöd. Aktivister i Ryssland sörjer för betalning av advokater, närvarar vid rättegångar och skriver uppmuntrande brev till de arresterade.
Men det finns ännu en sak som är ytterst viktig för våra kamrater. Som vänsteraktivisten Aleksej Gaskarov formulerade det några dagar efter att han själv hade arresterats: ”För de som befinner sig under arrest är det mycket viktigt att den sak, för vilken de har blivit fråntagna sin frihet, förverkligas.”

Idag försöker återigen såväl den kremltrogna som den liberala pressen i Ryssland framställa högerpopulisten Aleksej Navalnyj som kremloligarkins huvudsakliga motståndare. Men han är i själva verket tätt sammanbunden med etablissemanget och har fått tillåtelse att ställa upp i Moskvas borgmästarval.
Samtidigt har Vänsterfrontens fängslade ledare Sergej Udaltsov nekats att få ställa upp i borgmästarvalet. Den liberala pressen sjunger nu entusiastiska hyllningssånger till Navalnyj, efter att han friades från åtal, men man har medvetet glömt de 30 vänsteraktivisterna som sitter kvar i arrest.

Staben runt Navalnyj och dylika ansvarslösa vindflöjlar till politiker är bekväma för den härskande regimen eftersom de inte utgör något verkligt hot. Till och med om Navalnyj och hans gelikar skulle besegra Putin, skulle de aldrig genomföra några djupgående förändringar i Ryssland. Dessutom hjälper de till att tränga bort ifrån det kollektiva minnet just dem som verkligen ställde sig upp mot Putins regim.
För att förverkliga den sak som våra kamrater har offrat sin frihet för, måste vi berätta sanningen om proteströrelsen. Och sanningen är att den demokratiska rörelsen i Ryssland nådde sin höjd under röda fanor. Vi måste också berätta att det är just vänsteraktivister som har fått stå till svars under de pågående repressalierna mot proteströrelsen.

Aleksej Sachnin
Aktivist i Vänsterfronten
Översättning Jakob Sandberg

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.