Se entreprenör­andan i vitögat

Den entreprenöriella andan älskas till döds av politikerna. Konkurrens, tävlan och vinst gäller överallt – i skolan, inom konst och kultur, på jobbet. Kanske inom relationerna?  Vårt gamla fina Sommarprogram har blivit ett tecken i tiden, skriver Emma Lundström.

Låt oss tala lite om Sommar. Inte årstiden, utan radioprogrammet i Sveriges Radio P1.
Låt oss tala lite om vart det burit hän.
Om att det en gång i tiden var givande att lyssna på de där programmen för att de hade ett innehåll som kunde väcka tankar, som var politiskt, oavsett färg, eller personligt på ett vis som stimulerade hjärncellerna. Det personliga var politiskt. Det framfördes åsikter till höger och vänster, men det var inte bara munväder, det var för det mesta någon slags kärna att bita i.
Åtminstone är det vad minnet säger. Att det var ett sant nöje att lyssna. Att vi såg fram emot att slå på radion.
Så är det inte längre. För även om det självfallet finns undantag – människor som verkligen har något att säga om livet och döden och politiken, och gör det – så undviker jag radion när Sommar går ut i etern.
För att det är omöjligt att stå ut. För att jagifieringen av samhället har sina klibbiga tentakler all over the place. För att den så hyllade och uppburna ”entreprenöriella andan” genomsyrar de flesta rösterna och får öronen att vilja kräkas om de bara kunde.

JAG. Jag, jag, jag. När JAG gjorde det. När JAG träffade den. När JAG startade det företaget och fick en massa pengar. När JAG sålde det företaget och fick en massa pengar. När JAG flyttade till USA. När JAG gifte mig med min fru. När JAG fick barn. När JAG drog mig tillbaka och skaffade hus på landet.
JAG.
Det finns över nio miljoner JAG i det här landet. Alla har sin historia. Och alla historier har ett egenvärde som inte går att mäta.
Men ändå. Detta att välja ut berättelser till ett radioprogram. Att då välja så pass många som egentligen inte handlar om någonting annat än själva jaget, och, för det mesta, om ett ganska stort mått av entreprenöriell anda.
Det är heltrist.
Men det ligger helt rätt i tiden.
Vi lever ju i arbetslinjens Sverige. I Reinfeldts typ av land, där folket ska vara som bävrar och inte tillåtas att sova i någon högre utsträckning.
Vi lever i ett land där den entreprenöriella andan älskas till döds av politikerna. Där dokusåporna snart alla handlar om att tävla om att få ett jobb, som modell, kock, sångare… Där skolan handlar om samma sak: konkurrens, tävlan, och vinst för den som har största möjliga anpassningsförmåga och mesta möjliga känsla för entreprenörskap.

Och vad innebär det? Ja. Det vi ser omkring oss. Ett jävligt kallt och hårt och tröstlöst samhälle där det sociala ramverket gått sönder. Ett samhälle där de gamlas blöjor ska vägas. Där riskkapitalister driver skolor och håvar in miljoners miljoner i skattepengar för att sedan sätta verksamheten i konkurs och dra vidare. Där privatiseringen av bostäder tvingar människor bort från sina hem och områden. Där Skolverket uppmanar föräldrarna att granska de skolor de tänker sätta sina barn i, granska ekonomin, i fall skolan nu skulle råka vara konkursmässig.
Ett samhälle av entreprenöriell anda, snart helt utan moral.
På allvar.

Det är lite intressant det här. Att entreprenörskapet endast verkar få användas som ett positivt begrepp. Skolsvindlarna är bara entreprenörer så länge de driver skolorna, när de sjappar heter de något annat. Fast det väl ändå borde räknas som väldigt bra entreprenöriell anda att tjäna pengar på skolor och sedan dra?
De som stoppar skattebetalarnas pengar i sina stinna fickor utan att blinka och utan att ge fullgod vård, skola och omsorg tillbaka, borde alla kunna räknas som fullfjädrade och duktiga entreprenörer. De vet ju precis vad de gör och de tjänar pengar på det. De bedriver en verksamhet på precis det sätt som de vill.

Jagfixeringen i Sommar i P1 är helt enkelt bara ett symtom på en allmän sjuka. De så kallade ”lyckade”, entreprenöriella, karriäristiska, socialt smarta, målinriktade människornas berättelser är egentligen vittnesmål som kan användas för att tala om vart vi är på väg.
Eller redan är.
Alliansens Sverige är ett Sverige som går på knä under tyngden av det omoraliska entreprenörskapet. Det är ett land där välfärdsbygget gråter på sin egen dödsbädd. Ett land där staten tjänar pengar på att skicka tillbaka människor till länder de har flytt från i skräckens namn. Ett land där det inte går att få ordentlig sjukvård på landsbygden. Där allt som inte går med vinst inte har något värde. Där barnen får lära sig att allt går ut på att tävla, från det att de överhuvudtaget förstår vad det är frågan om. Att tävla om ett jobb. Om en plats i solen. Om rampljuset.
Om att vara den som bäst förstår sig på att använda den entreprenöriella andan för sina egna syften, för att göra det enda som räknas idag: gå med vinst. Lyckas.

Samtidigt som de nyliberala entreprenörerna kväver välfärden som miljögifterna kväver livet på Östersjöns botten. Och den sociala avgrunden tittar tillbaka mot oss med ett tyst skrik när vi tar oss tid att inse vad som håller på att ske.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.