Festival i purpur och svärta

05 augusti 2013

Förstasidan, Kultur, Musik

En utestängd syrier. Blodiga underbyxor och prinsessfladder. En vittomsusad grovarbetare med en röst som faller rakt in i själen. Jojk om svenska statens övergrepp mot samerna. Purpurfärgad konfetti. Och en liten intensiv prins som vet, vet, vet att musiken har medicinska egenskaper och ger mer och mer och mer för varje extranummer. I helgen var det Stockholm Music and Arts på Skeppsolmen i den augustiheta huvudstaden.

Politik. Politik. Politik. Allting är politik. Också om högsommaren ler febrilt, solen hettar sig in i hela kroppen och det ska bli festival.
Stockholm Music and Arts. Skeppsholmen. Första kvällen och det var meningen att den syriske musikern Omar Souleyman skulle ha spelat. Men han är inte här. Det svenska konsulatet har förvägrat honom inresevisum.

Det är så här: Sverige släpper inte in syriska medborgare, för tillfället. De skulle ju kunna få för sig att ansöka om uppehållstillstånd. Festivalarrangörerna har gjort pressutskick där de skriver att de gjort allt i sin makt men att den svenska regeringen har bestämt sig. Det spelar ingen roll att Omar Souleyman ständigt turnerar världen över. Kafka hallå!
”Det är första gången bandet vägras visum någonsin i hela världen. Heja Sverige.”, skriver festivalarrangörerna som tycker att det överhuvudtaget är absurt att vägra syriska medborgare visum, speciellt i dessa tider.

Men festival blir det ju i alla fall. Utan Souleymans toner. Ingen får för sig att i solidaritetens tecken ställa in ett sådant jätteschabrak till evenemang bara för att den svenska regeringen har en märklig syn på vem som får och vem som inte får komma in i landet.
Istället står vi där med solen på kinden och ler mot systrarna i CocoRosie. Den ena i prinsessklänning. Den andra i Rödluveluva och vita mormorsunderbyxor med blodfärg mellan benen. En leende. En oleende. En skönsjungande. En mässande. Prinsessfladder och tunggung. Hår under armarna. Inget hår under armarna.
De verkar njuta själva. Då är det skönt att lyssna. Och deras Beatboxsnubbe är helt galet bra. Publiken jublar över hans BOOMTssKaTssBOOM, och över CocoRosies poetiska texter.

Så blir det First Aid Kit. Och förlåt så mycket alla frälsta. Men det är liksom bara fint. Säger knappt någonting. Utom nostalgi. Snyggt och rent och skickligt. Okej. Bra så då. Förstår att det kan tyckas mycket om, men hittar inte dit.
Och Regina Spector därefter, nästan samma sak. Också fint, också snyggt. Publiken verkar lycklig. Kvinnan bredvid sjunger med i varenda textrad med ett lysande ansikte. Spector själv strålande glad över mottagandet. Trodde själv inte att hon skulle kunna sjunga ikväll för att hon har förätit sig på strömming: ”Det är min själamat, vad jag växte upp på, vi borde ha mer strömming i Amerika”, säger hon som, född 1980, levde sina första nio år i forna Sovjetunionen, som ju då inte var så värst ”forna”.

Nästa dag och Sofia Jannok lånar sin mormors ord för att i en låt med namnet Sjöarna jojkar, berätta om tvångsförflyttningen av samerna. Ett av alla den svenska statens övergrepp mot urfolket. Mormorn lever inte längre. Hade hon gjort det hade Sofia Jannok velat tala om för henne att saker och ting har förändrats en aning till det bättre. Idag bötfälls inte den som jojkar på allmän plats, den kan istället få betalt.
Men allt är inte bra.
Förra året stod Jannok i publiken när creeindianen Buffy Sainte-Marie sjöng så att gåshuden infann sig. Hon grät av det sista den amerikanska sångerskan sade efter extranumret: ”Protect the Same people”, skydda det samiska folket. Ord att tänka på när Alliansens gruvboom sveper över sameland och exploateringsivern river sönder livsförutsättningar i områden som borde vara skyddade.
Sofia Jannok har tidigare sjungit för det svenska gruvmotståndet och hon nämner nu de pågående protesterna mot provbrytningen i Kallak/Gállok utanför Jokkmokk. Ännu ett övergrepp.

Danska Efterklang tjusar publiken med sina kavajer, ljudmattor och nöjda hipsterleenden. De har gett upp att prata danska med svenskar, vi begriper ju ingenting fast vi vill hävda att vi gör det. Sångaren avslutar med att hylla Prideparaden som några timmar tidigare trampat genom staden: ”Fortsätt vifta med den där flaggan tills det inte är viktigt längre, jag ser fram emot den dagen.”

Och så äntligen. Mannen som många verkar ha väntat på. Sixto Rodriguez. Han som Malik Bendjelloul råkade bli nyfiken på och gjorde film om. Searching for Sugar Man.
Nu är han här. Nu leds han in på scen. Byggarbetaren från Detroit.
Han får hjälp att sätta sig. Ta upp gitarren. Så spelar han det första ackordet på Crucify your mind och är igång. Blir piggare och piggare för varje låt. Det fåordiga mellansnacket är slapstickskämt och politiska slogans. I wonder ger rysningar av glädje. När han får hjälp att ta av sig kavajen säger han med ett leende: ”Jag är 71 år gammal, jag måste använda mig av mitt åldermässiga övertag.” Sedan säger han att hat är en alldeles för stark känsla för att slösas bort på någon man inte tycker om. Och att vad världen behöver nu är en lång, lång, lång, lång vapenvila.

Låt efter låt. Ofta lite långsammare än på skivorna. Ganska skönt. Vi har tid.
”De säger att det här är en rik stad, men jag bor i den fattigaste delen”, sjunger musikern som på något vis levt sitt liv bortom materialismen, med en socialistisk syn på världen.
En kvinna svimmar i folkhavet och måste bäras fram. Det är varmt. Många har druckit för lite.

”Det har varit en ära, ett nöje och ett privilegium. Power to the people!”, säger Rodriguez och bugar så djupt att han nästan tippar efter sista låten, innan han får hjälp att ta sig ut.
Ödmjuk och vänlig. Med en röst som både kan ta sig in och värma, och samtidigt, trots texternas relativa ålder, sjudande argt ruska om i den rådande politiken där ekonomisk och social rättvisa beskrivs negativt som till exempel ”sammanpressad lönestruktur”.

”Shit alltså”, säger en snubbe i publiken efteråt. Snubben fortsätter: ”Vad jag förstår har han levt som uteliggare hela sitt liv.” Snubben har inte sett filmen, säger han till kompisen.
Men även om han inte har sett filmen så borde det vara uppenbart att en man som levt som uteliggare i Detroit, inte skulle ha levt till 71 års ålder, i alla fall inte så att han kunde sjunga om det. Uppenbart för den som har en aning om vad det innebär att leva på det viset.
Går tyst förbi och tänker på Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. På hennes beskrivning av kostymmännen som tror att fattigdom har med hur mycket man arbetar att göra, inte VAD man arbetar med och till vilken lön. Kostymmännen som inte kopplar samman social misär med sociala omständigheter, drogmissbruk med tidiga hemförhållanden.
Skulle vilja svara den där snubben: nej, Rodriguez har inte levt som uteliggare, han har jobbat med de absolut tyngsta jobben på byggen, och han har högst troligt missbrukat farliga preparat, förmodligen för att inte känna smärta, inte känna hunger, inte känna sorg.
”Sugar Man is a descriptive song”, Sugar Man är en beskrivande sång, sade han efter den hyllade låten. Och: ”Stay smart, don’t start.”

Sista dagen och brittiska Laura Mvula sjunger soul till våra hjärtan. Men vi har hamnat fel när vi tagit oss in i den myllrande publiken. En kvinna börjar skrika rasistiska saker om vårt utseende. Om afrolockar och hudfärg och att vi inte ska tro att vi är något. Hennes blonda vänner knuffar oss mot henne. Könsorden haglar. Vi är alldeles överrumplade. Ilskan kokar upp. Vill ha ett gevär. Vill försvara en släkting. Vill slåss. Vi får hjälp att komma undan. En man säger: ”Pratar ni engelska? Jag har försökt prata med den där kvinnan, men hon är en vedervärdig människa, låt henne inte förstöra er kväll.” Lite senare blir hon bortförd av vakter.

En timme över utsatt tid tar det innan den purpurfärgade konfettin singlar över oss i ett mjukt regn och Prince behagar visa sig på scenen. Jublet utbryter trots nyligen trumpna miner av ont i fötter och ryggar. En medelålders kvinna som ser hyfsat normal ut verkar plötsligt drabbas av Princemani och försöker slå sig fram mot scenen. Det blir kaos för en stund. En armbåge i magen. Vakt tillkallas och får hjälp av några långa män med att avlägsna henne. Nu kan vi fokusera.

Första känslan: jaha, lite väl slätstruket rockigt det här. Men den känslan går snart över. Prince bli varm i kläderna. Han kommer in i musiken. Han ler och dansar sig fram med gitarr och vid klaviatur. Det är strängt förbjudet att fotografera. Han vill att vi ska leva ögonblicket istället för att fotografera det.
Det blir allt lättare att följa med, att röra sig, att sjunga ”Oooooh Stockholm!” Prince intar. Musik är medicin för honom. ”How about that!”, vad säger ni om det, va!, ler han och slår an nästa låt. Och nästa. Och äntligen dansar många. Kropparna rör sig på det minimala utrymmet i massan.
”Sjung som om det inte finns någon morgondag”, säger den lille gigantiske prinsen och Purple Rain fyller oss.
Han kommer in en gång. Två gånger. Tredje gången gillt.
Prince är Prince. Formerly known as the artist formerly known as Prince. Rock’n’roll Funky. Han vet vad musiken kan göra. Han gör det. Konfettin singlar. Hittar den innanför kläderna sedan. När vi lyckligt leende har gått hem.

Och Omar Souleyman? Jo. Förutom att han i höst bland annat ska spela i Frankrike, Island och USA, har även Göteborgsfestivalen Way out West bjudit in musikern. De hoppas att myndigheterna ska se det som en chans att rätta sitt misstag.
Omar Souleyman har meddelat att han kommer, om han blir insläppt.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.