Asylstafettens målgång: ”En person kan vara ett samhälle”

Musiken ljuder över Skärholmens torg. Nyfikna drar sig mot klungan som samlats kring en liten scen. Palestinska ungdomsorganisationen United Youth bjuder på halsbrytande dans och tungvrickande sång. Leendena är många. Det är torsdagen den 15 augusti och Asylstafetten, som vandrat från Malmö till Stockholm för en human flyktingpolitik, har påbörjat sitt intåg i huvudstaden. Nästa dag intar de Medborgarplatsen med sitt budskap. Men uppmaningen verkar inte riktigt nå fram till önskat mål: politikerna i Rosenbad.

I trettiotre dagar har de vandrat. I trettiotre dagar har kärntruppen trampat de svenska landsortsvägarna med sina fötter, badat i sjöar, talat med människor, mött jubel och mothugg. Sjuttiotre mil.
Maram har gått nästan hela vägen från Malmö. Hon kommer från staden Nablus i Palestina. Hon har varit i Sverige i fyra år. Kom hit med sina föräldrar och sin bror. Hon är papperslös. Hon går stafetten för alla papperslösa, alla gömda.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi ändrar på flyktingpolitiken här. Jag har försökt skriva en text men det är kanske bättre att jag pratar från hjärtat, säger hon och talar om den israeliska ockupationen av Palestina, världens längsta:
– Det är jättehemsk situation där. Det är massa saker som gör att människor vill fly därifrån. Förtryck. Att man vill ha frihet. Vi hade massa anledningar, men här, framför er, vill jag inte prata om VARFÖR jag har kommit till Sverige, för jag tycker att jag har mina skäl. Alla flyktingar, alla papperslösa, alla asylsökande har sina skäl och det spelar ingen roll varifrån vi kommer; Afghanistan, Palestina, Somalia. För oavsett vilken anledning det är, vilket land det är, så tycker jag att alla vi förtjänar att få leva, att få leva tryggt, att få leva ett bra liv, som alla andra människor.
Jublet bryter ut.

– Tyvärr är det väldigt få människor i Sverige som vet hur flyktingpolitiken drabbar, som vet hur det är att vara papperslös och gömd. Om du är papperslös här så saknar du alla dina rättigheter, du är inte en människa ens. Om du inte har ett personnummer kan du inte göra någonting. Vad du än vill göra frågar de efter personnummer. De här fyra åren har jag väntat, och jag väntar fortfarande på uppehållstillstånd. Det har varit väldigt svåra år, fortsätter Maram och berättar om hur det är att nekas tillträde, nekas att köpa saker, på grund av det kort som asylsökande får istället för ID-kort: LMA-kortet.
På kortet står det: ”Ej giltigt som ID-kort”.
– Vissa människor är tyvärr instängda i den här boxen: papper, regler, siffror, de kan inte befria sina tankar och tänka lite mänskligt: hon är en människa, skit i siffror, skit i papper. Jag tycker synd om dem som inte kan befria sitt hjärta och tänka lite humant.
Till en kvinna på socialförvaltningen i Malmö – som tyckte att Migrationsverket hade rätt, att Maram borde åka tillbaka till Palestina – och till alla som tänker som den kvinnan, vill hon säga:
– Ingen lämnar sitt hemland om man inte är tvungen, ingen lämnar sitt hemland bara så och flyr. För det är inte lätt att lämna sitt liv och alla sina vänner. Alla människor som har flytt från sina hemländer har haft det jättetufft, det är därför de är här, det är därför de kämpar här.
Maram avslutar med att säga att Asylstafetten är det bästa som har hänt i hennes liv.
Musiken fortsätter. Dansen fortsätter.

Nästa dag är det något slags jippo på Götgatan samtidigt som alltfler samlas på Medborgarplatsen för att möta upp Asylstafetten vid målgången. Kontrasten är skarp. Det är två helt olika slags fester. Den ena hipsterflashigt trendig, den andra utmattat lycklig med djupt sorgliga inslag.
Konfetti singlar över vandrarna när de bryter målsnöret. Jubel och applåder och kramar och tårar och skratt och slagord.
”Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal!”
Ljudet slår upp mot husväggar och himmel, fyller hela platsen.
Ännu mer dans och musik. Sedan tal.
Haffizullah Sharifi från Afghanistan har bara varit i Sverige i några månader. En tolk översätter från persiska.
– Jag har haft ett svårt liv. När jag kom till Sverige så hoppades jag att jag skulle få ett bra liv. Men så blev det inte. Min fråga är varför? Finns det inte mänskliga rättigheter här? Och om det finns, är inte jag en människa? Ingen föds till illegalitet, till att vara gömd, det är det svenska fascistiska systemet som gör att människor blir illegala, säger han och menar att det görs skillnad på människor och människor, också i de svenska domstolarna. Att de som fått negativt besked från Migrationsverket behandlas som brottslingar. De sätts i de fängelselika deportationscentrena utan att få veta hur länge de ska vara där.

Navid föddes i Afghanistan men har levt hela sitt liv som papperslös i Iran. Han har vandrat med Asylstafetten för att de har samma mål som han själv – mänskliga rättigheter för alla.
– När flyktingar kommer till Sverige kommer vi inte för att det är roligt. Vem lämnar sitt hemland för kul? Vi har inte kommit hela den farliga vägen till Sverige för att vi tycker att det är roligt. Många av mina vänner dog när de försökte ta sig till Europa. De ville bara ha ett normalt liv som alla andra, säger han och talar om hyckleriet i att svenska politiker slår sig för bröstet när det gäller mänskliga rättigheter:
– Du är vad du gör, inte vad du säger. Sverige tjänar pengar på att sälja vapen till våra länder medan barnen gråter i deportationscentren här. Jag har samma känsla som i Iran, jag är alltid rädd. Ni känner till REVA.
Han säger att vi alla kan vara de föräldrar som gråter över sina barns döda kroppar. Han hoppas att lagarna ska förändras. Att alla samtal som Asylstafetten lett till kommer att bidra till det:
– Ni alla här har makten att förändra!

– Hej alla fina! Hej Stockholm! Mår ni bra?!, ropar Alireza Ahmadi, och får ett ett rungande JA till svar. Han har varit sex månader i Sverige och övergår snabbt till engelskan för att kunna prata mer obehindrat. Men först vill han säga till alla som stöttat stafetten:
– Bra jobbat allihopa, tack!, rösten bryts lite och han tillägger: ”jag har skrikit i trettiotre dagar”.
Det applåderas.
– I Sverige säger regeringen att vi är ett av de bästa länderna när det gäller mänskliga rättigheter. Då har jag några frågor: om ni är ett av de bästa länderna, varför exporterar ni vapen till andra länder, och varför använder ni REVA och Dublinförordningen emot oss? Är det mänskliga rättigheter?
”NEJ!”, svarar folkmassan på torget.
– Sverige får 0,01 procent av alla flyktingar i Europa, är det för mycket?!
”NEJ!”
– Mellan 2008 och 2011 har de fått 550 miljarder kronor från FN och EU för att deportera flyktingar. Vad kan jag säga? De kunde använda de pengarna till min utbildning, till att göra mitt liv bättre. Istället lägger de pengarna på att skicka mig tillbaka till kriget. Det är en stor paradox för mig, att de säger att här finns mänskliga rättigheter, och sedan gör så, säger han och fortsätter:
– Det är Asylstafettens trettiofjärde dag, men den tar inte slut här, det är början på en fortsatt kamp. Jag vill tacka alla er som verkligen lyssnar på oss, för att jag tror att en person kan vara ett samhälle: du har din familj, dina vänner, människorna omkring dig…tala med dem, berätta om flyktingarnas situation i Sverige. Ni har makten att ändra det dåliga till något bra.

Konferencier Melody Farshin, från förortsorganisationen Megafonen, upplyser stafettdeltagarna om att det bjuds på mat. För andra hungriga finns det vegansk mat att köpa.
Ahmad Mohammadi kommer upp på scenen. Han flydde som elvaåring från Afghanistan till Iran. Sedan dess har han passerat åtta-nio länder. Alltid papperslös. När han kom till Sverige möttes han av Dublinförordningens krav på att alla asylsökande ska skickas tillbaka till det europeiska land de först sökte asyl i.
– Jag kommer från ett land där krig och korruption har lett till väldigt många flyktingar under många år. Det har skapat en stor skillnad mellan den fattiga och den rika klassen. Det handlar inte bara om pengarna i fickan utan om hela livet, existensen. Tusen och åter tusen människor lämnar sina hem för att deras liv är i fara. Det pågår massakrer på etniska grupper. Människorna som utfört massakrerna har fått mer makt. Men Sverige menar att det inte pågår krig i Afghanistan, säger han och undrar retoriskt: om det inte fanns krig, korruption och etnisk diskriminering i länder som Afghanistan, Irak, Somalia och Palestina, vart har då alla vapen som producerats i Europa använts?
Han berättar om hur Migrationsverket hävdar att det inte finns krig och korruption i Afghanistan när det passar, men när de vill bevisa att papper är förfalskade så ändras tongången, alltid för att lättast möjligt komma till ett utvisningsbeslut.
– Sådan dubbelmoral är vad asylsökande människor möter här. Det tvingar oss att leva som papperslösa. Det är inte ett frivilligt val att leva gömd. Det finns inget annat val. Det är en hemsk situation. Jag gick med i Asylstafetten med hopp om att skapa en värld utan gränser, en fredlig värld, utan krig.

”Vad ska vi göra?!”, ropar Melody Farshin. ”Riva REVA!”, svarar publiken.
Parvaneh från Iran vill berätta sin historia. Hon gillar inte inga former av makt:
– Makt behöver krig. Makt behöver sälja vapen. Jag vill säga att en stormakt i världen redan har börjat tredje världskriget i Asien och Afrika. Varje dag dödas flera tusen människor i våra länder, i våra områden. Är det först när Europa och USA är i krig, som det räknas som världskrig?
Hon pratar om censur, om kvinnor och barn som förnekas sina rättigheter
– De fängslade mig när jag var tjugotvå år, efter en demonstration i Iran. Jag ville bara leva, jag ville ha glädje, frihet. Efter tjugotvå år blev jag återigen fängslad. Här i Sverige har jag sökt hjälp, men Migrationsverket säger att mina asylskäl är gamla. De förstår inte att om man en gång varit politiskt aktiv i mitt land, då är man stämplad för alltid. Jag vill inte krydda min historia, jag tänker inte ljuga för att få stanna, min historia är tillräcklig. Vi vill ha ett enkelt och normalt liv. Är det konstigt att man vill leva ifred? När man har sönder en myrstack letar myrorna efter ett nytt hem. Våra hus är förstörda, är det konstigt att vi letar ett nytt hem?

– Det gör ont i mitt hjärta att veta att man ska behöva vandra i en hel månad för att uppmärksamma en så viktig fråga som mänskliga rättigheter, när våra politiker får statligt finansierad taxi för att ta sig från sin lägenhet, i centrala Stockholm, till sin arbetsplats, i centrala Stockholm, säger Melody Farshin innan hon välkomnar nästa talare upp på scen.
Yasin kommer även han från Afghanistan. Han är snart sjutton år gammal. Till Europa kom han 2010, till Grekland. Där bodde han i åtta månader, varav en månad i fängelse med grovt kriminella:
– Jag hade inte begått något brott. Mitt fel var att jag var flykting. Jag hade inga rättigheter.
Sedan Italien. Där levde han på gatan en månad, utan mat. I Tyskland levde han i sju månader.
– En asylsökande i Tyskland behandlas som en kriminell. Kontrolleras hela tiden, säger han och berättar att han sedan kom till Sverige. Efter två år här ville Migrationsverket skicka honom tillbaka till Tyskland, därför att hans fingeravtryck finns där:
– Ni vet inte hur svårt det är. Vi kan inte göra någonting. Vi är rädda hela tiden. Är Sverige en demokrati?!
”Nej!”
– De tjänar pengar på krig. Det är därför vi har gått Asylstafetten. Det är därför det är viktigt att människor ska lyssna på oss, och förstå. Sverige är REVA. Sverige är deportation. Sverige är krig. Sverige är vapen.

En stor applåd till alla talare och så kommer en av initiativtagarna, Ali Reza, upp för några avslutande ord.
– Hur känns det i fötterna Asylstafetten?!
”Bra!”
– Vi kämpade och kämpade och kämpade. Det är en månad nu. Stockholm!
Applådjubel.
– Jag vill och jag vill inte avsluta Asylstafetten här. Som vi har kämpat för de personer som har deporterats, och som blir deporterade varje dag. Våra vänner. De som är rädda för polisen. Som sitter hemma hela tiden. Vi kämpade för dem som väntat i flera år för att få asyl, i Sverige och i hela Europa. Jag vill att alla som sitter här reser sig upp. Att vi alla sjunger tillsammans: ”Om vi tar i allt vad vi kan, om vi tar i allt vad vi kan. Muren ska falla, falla, falla…”
– Om vi, alla som står här, om vi kämpar, och det blir en asylstafett varje dag, varje månad, varje sekund. Om vi kämpar för mänskliga rättigheter och för att visa att den svenska flyktingpolitiken är fel, så kanske en dag att jag står här på scenen och är stolt, säger Ali Reza och ler, för att sedan bli allvarlig:
– Vi har en vän som har gått hela vägen med oss, tills för några dagar sedan, då han var tvungen att åka tillbaka till Malmö. Han fick avslag och han ska skickas tillbaka till Afghanistan. Han väntade sju år på att få asyl i Sverige.
Det är Masoud, som för en månad sedan skrattade i telefonen när Asylstafetten precis hade gett sig av. Det knyter sig i magen. Masoud kom till Sverige 2006. Sökte asyl, fick avslag. Bodde i Rom i fyra år och sökte sedan asyl här igen.
– Jag vill att vi kör en tyst minut för Masoud, och för de personer som deporteras varje dag, säger Ali Reza.
Det blir alldeles tyst.

– Vi blir inte nöjda förrän vi har sparkat ut rasisterna från riksdagen och ersatt dem med er, säger Melody Farshin och folkmassan instämmer.
– Det ni har gjort är så imponerande, det borde skrivas i svensk historia, fortsätter Melody Farshin och upplyser sedan om seminarierna som ska vara på ABF-huset nästa dag, om den stora avslutningsfesten och om t-shirtarna som går att köpa för hundra kronor, pengar som går till vandrarnas hemresa.
Sedan avslutar hon:
– De betalar med statliga pengar för att våran vän ska utvisas, men vi ger, på grund av våra hjärtan, frivilliga pengar för att de ska kunna ta sig hem till sina hem, här i Sverige.
Varken statsminister Reinfeldt eller migrationsminister Billström dök upp för att lyssna till den verklighet som deras politik skapar för människor som flytt från krig och förtryck.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.