Två år sedan Utöya

26 juli 2013

Ledare

Det är antagligen överflödigt att nämna, men i måndags var det två år sedan fascisten Anders Behring Breivik placerade en hemmagjord bomb utanför den norska regeringsbyggnaden och tog sig ut till AUFs sommarläger beväpnad till tänderna. Vad som följde den natten är välkänt i all sin ohygglighet.

Det var ett angrepp på arbetarrörelsens socialdemokratiska gren. Ett försök, inte bara att sprida terror, utan också att rent fysiskt stoppa dess föryngring. En vansinnig handling, men också hundraprocentigt ideologisk och politiskt motiverad. Även i avsaknad av massrörelse är fascismen ett konkret hot. Oerhört svårt att skydda sig mot polisiärt och därför oerhört viktigt att bemöta långsiktigt, politiskt.

När så Sveriges största tidning skall hantera årsdagen av massakern och terrordådet den 22 juli 2011 kunde inte postideologins våta filt över politiska debatten varit mer uppenbar. Vi läser om krishantering, som vore den högerextrema terrorismen en olycka eller naturkatastrof, och vi läser om nationellt trauma som vore målet ett land och inte människor som stod för dess överskridande – äkta och inbillad internationalism.

Vi läser om att individers sorgeprocess hämmas av den kollektiva, som vore det inte en rörelse som attackerades, bestående av politiska subjekt utan endast enskilda isolerade, slumpmässiga dödsoffer. Detta trots att ännu en norsk fascist är kopplad till terrorism; nämligen black metalikonen, dömde mördaren och numera hängivna nazisten Varg Vikenes – låt vara under väldigt oklara omständigheter. Något som påminner om att ämnet är mer relevant än bara som minnesdag.

Det är inte svårt att se varför det blir för komplicerat att hantera den politiska verkligheten bakom och i kölvattnet av dåden. I höst väntar norskt val och troligt regeringsskifte, högerpartiet planerar regeringskoalition med Fremskridspartiet; partiet vars ungdomsförbund var plantskola åt Breivik.

Det är ett tydligt fall av liberal avpolitisering, och även om det snarare är ett utslag av liberalismens idémässiga urvattning så är det också en väldigt farlig politisk färdriktning att spela bort hela den debatt om vilka mekanismer i samhället som ger upphov till högerextremism.
Vi socialister tvekar såklart inte inför att kalla en spade för en spade, men när inte den politiska mitten förmår göra detsamma lever vi alla i farliga tider.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.