När du tillåter platsen att tala

27 juli 2013

Förstasidan, Kultur, På plats

Du befinner dig i en stad. Det är sommar. Du vill egentligen vara på landet. Vara där luften är fri och fåglarna sjunger högljutt. Vara där vågorna rullar mot stranden. Där korna lunkar i maklig takt genom skymningen och fåren ständigt försöker beta där gräset är grönare, alltså på andra sidan stängslet.

Men du är inte där. Du är i stan. Så du måste göra det bästa av situationen. Utnyttja dess fulla potential. Vara med den så som den är i alla sina nyanser.
Sitta på de semesterfolktomma morgonbussarna, där fläktarna blåser in ännu varmare luft än den som redan klibbar mot kroppen, sitta där varje dag som om det vore första gången och känna busskroppen färdas över varje välkänd asfaltsskavank som om det vore en berg- och dalbanefärd i en, för dig, okänd världsdel. Titta ut genom fönstret och förundras över människorna som går på trottoarerna på väg till platser och möten som du inte kan ha en aning om, men kan skapa dig underhållande föreställningar kring. Se dessa människor och slås av dem. Att de är så många. Och så olika. Och så taktfasta i sina olika rytmer när de går.
Möta den kvava, instängda luften under takåsen på jobbet som om det var luften som slog emot dig när du kliver av flygplanet i Indien, Egypten, Grekland, USA, Sydafrika. Behandla datorns tangentbord som om varje tangent vore en märklig liten sten du funnit på stranden och bara måste ta med dig hem.

Och varje ledig stund har du sedan hela staden att äta av. I solsken, regn och blandväder. Du har dina fötter och du har trottoarerna som kan ta dig precis vart som helst.
Till en hög ås, skapad när den sista inlandsisen drog sig undan, där ett gammalt observatorium har vidbredd utsikt och några vindförda regndroppar får trädens lövverk att rassla till.
Till små kullerstensgator där turisterna drar omkring som antilophjordar på jakt efter ständigt nytt bete, och där musiker kan överrumpla dig så att du måste stanna upp och lyssna till vridna och vickande toner ur strupar, händer som slår på trummor, och alla dessa gitarrer.
Till en öde bakgata som ligger och månar om sina egna minnen i den vibrerande hettan, eller i ösregnet, när det kommer och gör världen grönare och friskare igen, och får till och med dig att blomma upp och le, med rännilarna lekande i nacken.

Eller så kan du köpa en inträdesbiljett till en nöjespark, om du har råd, äta alldeles för mycket popcorn och sedan köpa tre kuponger, ställa dig i en babblande, fnissig kö, sätta dig i en vagn, känna efter att du verkligen sitter fast, och sedan se döden i vitögat i några minuter medan berg- och dalbanan slänger dig ut och in genom ditt eget medvetande och skriket lösgör sig ur magen på alldeles egen hand, rullar genom strupen och forsar ur munnen, så att du hinner bli förvånad innan du inser att det är du själv som skriker.

Det kan också vara så att du råkar gå förbi ett museum där det står Gratis Inträde över sommarmånaderna och att du då öppnar den tunga dörren, eftersom det inte kan skada, och sedan går omkring i svalkan bland föremål som trängs med varandra och inte kan tala här, där de inte hör hemma.
Du kanske till och med läser på de överfyllda montrarnas skyltar, och i så fall förstår du att det är föremål från den svenska arkeologiska expeditionen till Cypern 1927-31. Föremål som det brittiska kolonialstyret gav svenskarna tillåtelse att ta med sig hem.
Vad de infödda cyprioterna sade om den saken står det inget om. Deras tillåtelse frågade väl ingen efter. Tydligt är i alla fall att de aldrig fick tillbaka sina kulturskatter. De står ju här, tystade.
Och med den beklämmande tanken kan det hända att du skyndar dig ut och sedan låter den ljumma eftermiddagsvinden föra bort tankarna, lämna kvar bara den där lilla aningen av förstämning som gör sig påmind om du stannar upp mitt i ett steg och lyssnar inåt.

Om du nu har gjort dig riktigt öppen för de påtalade nyanserna kan det också hända att du hamnar på en persisk restaurang. Att du sitter där i sällskap och hör dörren öppna sig ännu en gång. Ser en äldre, mager herre beställa ett glas rött och sätta sig längst ut på hörnet av en av sofforna. Höra honom börja tilltala er. Vilja berätta sig för er. Deklamera dikter för er. Säga sig vara den som uppfann konkretismen i Sverige. Säga sig vara alldeles för full. Tala en hel del om Karin Boye. Om Strindberg. Om Dagerman. Om Rabindranath Tagore. Ösa ur sitt bildningsförråd för er. Ursäkta sin påflugenhet och ta tillbaka ursäkten. Säga sig vara ett geni, och fullkomligt galen.

Så kan det vara om du låter staden vara stad. Låter den ge dig sina intryck ocensurerade.
Då kan du skynda genom den fallande nattens tända gatlyktor omtumlad av tiden och det ofattbara, och ändå så allmänna mysterium, som är livet.

Du befinner dig kanske på landet. Eller i en stad. Det är sommar. Du vill egentligen vara överallt samtidigt. Men du är där du är, och det är där du ska vara, just nu.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.