Mördande reklam

Stockholms Centralstation mitt i sommaren. Affischer med reklam för en ny mobil från Samsung täcker det välvda taket. Över den berömda ringen i mitten svävar ännu en bild av samma slag. Ingen ska undgå att lägga märke till att Samsung äger stationens ytor, åtminstone just idag. En annan dag är det kanske Ericsson, eller Apple. Det vackra taket syns sällan fritt från varumärken numer.
En centralstation borde inte behöva upplåta sina väggar till reklam, behöver ingen sponsring, borde vara en plats helgad för ändamålet – resande – inte för Mammon.
En plats för folket.
Men.
De offentliga platserna. Det offentliga rummet. Allas vårt rum. Allas våra ytor. Det allmänna. Det är inte vårt längre. Det tillhör dem som vill ha våra pengar. Deras tentakler är precis överallt.

Det finns ingenstans att sätta sig, ingenstans att komma undan budskapen. Det finns snart inte en tum som inte används. Varje millimeter är såld. Till marknadskrafterna. Till dem som vill få oss att uppmärksamma just det som just de vill sälja.
Så har det varit länge, visst, men det har blivit så fruktansvärt mycket mer. Snart sagt ingen plats är helig, utom möjligtvis kyrkorna.
Och ju mer avtrubbade vi blir av allt detta som slår oss i ögonen hela tiden, desto mer måste till. Köp för helvete!, skriker marknadsförarna och slår näven i bordet: du är inte människa om du inte kan konsumera det vi vill sälja.

Har vi verkligen gått med på det här? När sade vi ja till att täcka väggarna i Stockholms Centralstation med reklam? När sade vi så fullständigt, hejdlöst ja till att upplåta det offentliga till marknadsintressena? Och kan vi tacka nej nu om vi vill? Kan vi få platser fria från företagens budskap? Kan vi få slippa abonnemangssäljare utanför varenda mataffär?
Kan vi knacka hela den nyliberala, Alliansblåa marknadsanpassningen och utförsäljningen på axeln och säga, ”Tack men nej tack, det räcker nu, ni kan ta bort alltihop och gå”?

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.