Den här gången var gränsen ett par fullvuxna träd

27 juli 2013

Förstasidan, Krönika

Eylem DalDen 27 maj 2013 kl 23.00 turkisk tid rivs murarna ner i en offentlig park i Istanbul. Taksim Gezi Park. Målet är att riva ner parken för att bygga upp ett shoppingcentrum. Detta sker medan jag sover i min säng i Sverige, djupt och inte ont anande…
Dagen därpå samlas miljöaktivister, yogaälskare, feminister, studenter med flera i parken med sina tält och sovsäckar för att stoppa nedrivningen. Parken är ockuperad.
Häromkring gnistrar det till i mina sociala medier om polisens brutalitet mot ockupanterna, dag efter dag. Polisens våldshandlingar blir sista droppen.

Det demonstreras den 31 maj mot polisens brutalitet. För fred, för parken, för uttrycksfriheten i Taksim. Det som skulle klassas som en handfull ockupanter blir nu till en folkmassa i tusental.
Taksim har varit ett torg full av aktioner genom historiens gång. Kanske är det också därför premiärministern Erdogan har förklarat planerna att avpolitisera hela området genom att bygga shoppingcentrum, riva ner kulturcentrum, riva ner parken, ja alla offentliga platser som har med torget att göra, där folk kan samlas för att tycka till, tänka och uttrycka sig. Demonstrationen den 31 juli slutar med polisvåld, även de kommande och nästkommande demonstrationerna…

Polisen slår till mot alla möjliga demonstrationer med ännu mer våld, inte bara i form av slag utan även med enorma mängder tårgas och vattentankar som sprutar isär folkmassor inom loppet av några minuter. I 15 dagar har polisen använt totalt 150 000 tårgasbomber, 3 000 ton vatten och tre olika typer av gas, OC Gas, CS Gas och CR Gas, som är skadligt för ögonen, samt färgbomber mot folket. Flera unga är dödade efter hjärnskakningar och benfrakturer eller trafikolyckor som uppstått mitt i tumulten, Folk som mister kroppsdelar, får astmaanfall eller försvinner spårlöst blir vardag… Det demonstreras i 79 städer av totalt 81 runt om i landet.

Den 15 juni lyckas polisen ta sig in i parken i Taksim som nu är en symbolisk plats i landet och tömmer den på folk. Under hela natten lång städas parken upp av ca 1 000 städare.
Dagen efter börjar mängder av folk gå mot annan ort. I många andra städer fortsätter kampen i form av samlingar i parker och demonstrationsmarscher. Den gemensamma nämnaren är kampen för frihet. Den 17 bestämmer sig Devrimci İşçi Sendikaları Konfederasyonu och Kamu Emekçileri Sendikaları Konfederasyonu, två av de stora fackföreningarna, för att genomföra en generalstrejk. Polisen hindrar fackföreningarna från att demonstrera de kommande dagarna.

En stillastående aktion börjar ta form med att en man, Erdem Gündüz, bestämmer  sig för att ”inte agera”. Han står still i timmar med blicken mot kulturcentrum AKM på Taksimtorget. Han stoppas dock av polisen, efter många timmar, men aktionen sprider sig som en löpeld genom landet och används än idag.
Taksim-Solidaritetsplattformen bildas. Den kallar till olika former av samlingar fram till början av juli i olika delar av landet. Dessa är stillastående man och/eller kvinna, begravningar, en tyst minut, ceremonier och så vidare.

Den 10 juli avlider 19-åriga Ali İsmail Korkmaz av sina skador efter att ha attackerats av civila den 2 juni. Detta väcker stor uppmärksamhet. Begravningen blir stor. De direkta aktionerna fortsätter och uppmaningen att delta sker via internet.
Nu närmast mobiliseras det för ett ungdomsläger i Dikili, från 27 juli till 2 augusti, det åttonde så kallade Kollektiva Ungdomslägret. Den förväntas bli stort. Många musiker kommer att delta.

Fram tills nu har rörelserna blivit större och större. Vilka är de? De som utan rädsla kastat sig framför batongerna och de sprutande vattentankarna? De som andas in tårgasen? Socialister finns och nationalister finns där. Men är de så många egentligen? Sida vid sida? Det skulle vara felaktigt att påstå att de olika politiska grupperingarna är flest och att de kämpar sida vid sida. Nej, så är det inte. De vet sina platser och spelar sina roller såsom vi är vana att se dem.
Men toleransen finns där. Det faktum att man kämpar och att den som kämpar hörs finns där. De är inte heller flest, den största massan består av oorganiserade. Det är också viktigt att säga att mer än 50 procent av dem är kvinnor, att många av dem är miljövänner och att medelåldern är runt 28. Humorn förenar de flesta. Olika typer av performanceaktioner, karikatyrer, stand upkomiker, humoristiska skrifter, en festivalkänsla mitt i kravallerna gör det hela ännu mer intressant.

Det är en generation som demonstrerar med iPads, twittrar medan de blir gasbombade, likar facebooksidor via telefonerna. Det är en generation uppvuxen i en nyliberal politik, i massarbetslöshet, hopplöshet, privatiseringar, förbud och kontrollsamhälle. Sedan 80-talet har den nyliberala politiken drabbat oss alla. Allt som byggts upp fram till dess har rivits ner, år efter år. Inte bara människor utan även naturen, jorden, vattnet och luften har brutits ner …
Rörelserna i Turkiet är explosiva och många gånger impulsiva. Inget parti eller förening leder dem. Gränsen är nådd och den här gången var gränsen ett par fullvuxna träd man lätt kunde luta sig mot och läsa sin bok i fred .
Kampen fortsätter! Demonstrationerna är inte slut än.
Jag beklagar sorgen över de döda under rörelsens gång:

Ali İsmail Korkmaz 19 år, Ethem Sarısülük 26 år Ankara, Abdullah Cömert 22 år Antakya, Mehmet Ayvalıtaş 19 år Istanbul, Mustafa Sarı 27 år Adana, İrfan Tuna 47 år Ankara.

Eylem Dal

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.