Bruce Springsteen i Paris

10 juli 2013

Förstasidan, Kultur, Musik

Bruce Springsteen i Paris. foto Per Leander

Bruce Springsteen i Paris. foto Per Leander

 

När man är van vid att Bruce Springsteens konserter i Sverige alltid säljer slut direkt, trots att han ofta spelar flera dagar i rad på de största arenorna i Stockholm och Göteborg, så blir man lite förvånad när biljetterna till Stade de France i Paris nästan reas ut timmarna innan konserten ska börja.
Uppenbarligen är Bossen inte lika stor i Frankrike som i Sverige, men han har sina fans i Paris också. Det är en vuxen och värdig publik, som bara dricker måttligt med öl och champagne från arenabaren, och flera personer klagar på min vän som är för lång och skymmer deras sikt där vi står bland ståplatserna.
Men Springsteen själv är glad, ja, ser riktigt lycklig ut på scenen tillsammans med sitt E Street Band, och han är minst sagt en generös artist som gör allt för att tillfredställa sin publik. En pojke med bruten arm får sitt gips signerat, och en liten flicka blir upplyft ur publikhavet för att sjunga med i refrängen till Waitin’ on a Sunny Day.

Fransmännen verkar föredra de trallvänligare sångerna, där de kan sjunga med i lalala-refrängerna, medan mellansnacket om Eiffeltornet tycks gå publiken förbi. Kanske förstår de inte så bra vad Bruce säger på engelska? Nått som också går hem stort hos publiken är de i mitt tycke ganska larviga låtarna Lucille och Cadillac Ranch, som låter väldigt mycket 50-tals rock’n’roll. ”Men då känner sig fransmännen som riktiga amerikanare”, förklarar min i Paris boende svenske vän.
Det framförs så klart också riktiga mästerverk, som Badlands, Born to Run och The Rising. Springsteen spelar dessutom hela Born in the USA-albumet, med alla låtar i en följd. Och när solen gått ner och sommarhimlen mörknat över den öppna arenan avslutar Springsteen med vackra Thunder Road. Men kanske hade jag föredragit The River. Det var i alla fall det enda jag saknade på denna konsert.

Sen slussas vi ut ur arenan av kravallpoliser i en långsam folkström till metron, går av vid Gare de Nord och avslutar kvällen på ett ölkafé i Montmartre, där vi pratar om hur skickligt Springsteen skildrar det amerikanska klassamhället i sina låtar. Sen googlar vi och förvånas över att Bruce redan är 63 år gammal. Han har verkligen åldrats med värdighet.

Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.