Ambivalent lovsång till de missanpassade hjältarna

13 juli 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter

Det har kommit en ny Stålmannenfilm, men jag kommer inte att se den. För även om tiden definitivt suktar efter att få tro på superhjältar som kan vrida den rätt och få bukt med de galopperande orättvisorna och våldsamheterna, så hör de missanpassade, tillknäppta, buttra, argsinta, muttrande hjältarna, i min värld, hemma i lagom tunnt gammalt hederligt serietidningsformat. Stålmannen, Spindelmannen, Fantomen, Läderlappen, Mandrake och Lucky Luke ska vara på papper. I flerdimensionella verkligheter skulle de vara alldeles för besvärliga att ha att göra med.

Barndomssommar. Den blomstertid sjungen och kyrkans svala avslutningsceremoni snart oändligt avlägsen som om den kastats i en snabbt rinnande bäck. Huden smakar salt när tungan slickar myggbetten på armen.
Kanske en regnig dag. Efter duschande under stuprännsforsarna, frottering och te och blixtnedslag efter blixtnedslag i kyrktornet. Då. Storebrorsan öppnar garderobsdörren och lyfter den tunga pappkassen med kringlor på, från Konsum. En madrass på golvet, och kasta sig på mage. Plocka upp den första tidningen. Börja läsa.
Vi hade unga morbröder. Vi ärvde hela buntar serietidningar. De flesta i svartvitt. Inte Lucky Luke förstås. Minns honom mest i gult och rött och svart.

Hjältarna var bara män, män, män. Hur uppfattade jag dem? Som ganska så rejält missanpassade faktiskt. Att de hade det väldigt besvärligt, framförallt socialt. Kvinnor hade de till exempel mycket svårt med, det blev alltid en massa missförstånd och de blev aldrig lyckliga. Utom Fantomen då, men han bodde ju i en kall grotta i skogen och hade rejält med ångest för det mesta ändå, åtminstone som det verkade. De hade oftast bara en enda verklig vän som de kunde tala med och som förstod dem så som de behövde bli förstådda. De hade problematiska uppväxter.
De hade, helt enkelt, problem. Mådde inte så bra. Tvingades ha konstiga tights även när det var mitt i sommaren. Ja, utom Lucky Luke och Mandrake förstås. Och Mandrake var väl kanske också ganska sextiotalsmässigt lyckligt gift, riktigt schjangtil till och med, för att ta till västerbottniskan. Men inte särskilt öppenhjärtig och okomplicerad han heller, och dessutom oftast bara som extramaterial i tidningarna.

Missförstådda alltså. Och svårmodiga. Och ändå försökte de, ibland rätt så kontraproduktivt, att rädda världen, somliga mer i närområdet, andra lite mer omfattande, ännu andra försökte verkligen med hela världen. Karga och förbittrade kämpade de, oftast mot ganska uppenbara orättvisor, ibland lite mer diffust, mot det onda.
Fantomen sa alltid: ”Det är INTE en hund, det är en varg” med hatten surmulet nedskjuten till kanten av solglasögonen.
Lucky Luke red alltid vemodigt bort i skymningen visslande på ”I’m a poor lonesome cowboy”.
Spindelmannen blev aldrig kvitt sina skuldkänslor och Läderlappen var mest arg och bestämd och okuvlig, med hårda linjer i ansiktet.
Och jag var bara sju, åtta, nio, tio år gammal och tyckte lite synd om dem för att de aldrig fick till det på privatplanet, även om de lyckades smascha och blaama, och booma, och panga, och krascha, och slosha de lismande skurkarna, sätta Daltons bakom lås och bom, ge Lex Luthor en rejäl läxa, snuva Jokern på showen, rädda fina flickan från piraterna, New York från katastrofen, eller något annat som de såg som sin uppgift att fixa.
Privat var det ändå ingen dans på rosor. Inte ens när de fick kramas med den tjej de så gärna verkade vilja kramas med.
De fortsatte liksom att se lite lidande ut.

Senare fick jag på någon kurs i etnologi, eller om det var socialantropologi, lära mig att flera av superhjältarna är skapade av judiska män i diasporan och ofta bygger på den gamla myten om Golem, hämnaren gjord av lera; där en av de mest kända berättelserna är den om rabbinen Maharal som gjorde en Golem för att skydda judarna i Prags 1700-talsghetto från antisemitiska attacker och pogromer.
Alltså kan superhjältarna ses som ett uttryck för en önskan om att kunna rädda sitt förföljda folk.
Idag skulle vi behöva en Golem i Syrien. En i Egypten. Och en i Grekland. Minst. Men de stackars prasslande pappershjältarna har inte mycket att sätta emot drönare, tortyr och fattigdom.

Varmt under magen på madrassen. Solen har smält undan de regntunga molnen från himlen och åskmullret glidit bort över havet till fjärran stränder. Det drar i benen. Barnkroppen har fått nog av att vara still. Vi slår ihop serietidningarna och packar in dem i garderoben igen, springer barfota ned till telefonkiosken vid Ingrids café och letar enkronor och femtioöringar under trätrallen.
Stålmannen hänger också en del i telefonkiosker, liksom Fantomen.
Vi har ingen trenchcoat att byta om i skydd av, och ingen varg, men vi får alltid en godis extra av Ingrid, om vi inte väljer att använda slantarna till att spela flipperspel med KISS-tema – alltså rockbandet – inne i caféet, eller Hoa hela natten på Jukeboxen.
Sanden är het under fotsulorna och superhjältarnas trassliga liv är snart bortspolade av havet när vi dyker i de ljumma vågorna och håller andan så länge vi kan.

År läggs till år. Vi blir längre och alls inte lika lättimponerade. Superhjältarna och deras besvärligheter blir allt mer irriterande. De byts ut mot Modesty Blaise och hennes livsfarliga håruppsättning – vad allt går inte att göra med en kongo! (För den som inte vet vad en kongo är kanske den enklast kan beskrivas som ett handvapen i trä som hålls inne i handen, skyddar den och ger ett hårdare slag.)
Agent X9 är också bra på att hålla andan under vattnet.
Kvinnobilden är väl inte helt suverän i den serien heller, men till skillnad från flera av superhjältarnas brudar så är hon i alla fall inget ynkligt offer som måste räddas av muskulösa män i trikåer. Hon har en ännu mer komplicerad bakgrund än de trassliga superhjältemännen, även om hon inte kommer från en annan planet utan börjar sin historia i ett flyktingläger i Grekland vid andra världskrigets slut. Hon kan alla försvarsmetoder, har varit kriminell, och förför män på löpande band utan att binda sig. Det enda som verkligen tillåts betyda något för Modesty Blaise är hennes egen frihet och den platoniska vänskapen med sidekicken Willie Garvin.
Det är befriande. Men det är också råare, ingen mystik, bara rent våld och hemskheter. Och – trots den i barndomen bottnande kylslagenhet – som vanligt: kärleksproblem. Också den serien skapad av en man.
Till slut övergav jag hjältarna helt.

Ändå kan ibland en liten längtan sätta in, efter svartvitt och sida efter sida av hjältedåd, mysterier och magi, händer som producerar spindelväv, en vit häst vid namn Hero som alltid kommer på en vissling, mannen som skjuter skarpast i Vilda Västern, eller han som alltid lyckas fånga människor precis innan de ska krossas mot marken.
Varken telefonkiosken eller caféet finns kvar, men havet slår fortfarande mot stranden och vi har fortfarande ett behov av superhjältar. Vi skulle nog förlåta dem deras sociala svårigheter, bara de räddade världen innan den går under.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.