Tjärleksförklaring till hantverket

16 juni 2013

Förstasidan, På plats

Gotland. En massiv molnbank vid horisonten norröver. Annars bara sol, sol, sol. En tistelfjäril fladdrar i trädgården. Vi sätter oss på cyklarna och blåser stora vägen fram. Till Kovik. Fiskeläge och fiskerimuseum. Det är en alldeles särskild dag. En dag vilande på minnen av gångna tider. På traditioner och nedärvd kunskap. Det är helt enkelt inte vilken dag som helst. Nej, det är den sjätte juni. Det är Allmogebåtens dag.

Skaka över kobryggans metallstänger. Grusvägens somrighet strömmar uppför benen. Det luktar varm tall. Och hav.
Tång. Släke. Bräckvatten.
Sjöen, sa fiskarna som hämtade sitt levebröd här. Ett lite mjukare, snällare ord på vattenmassorna, som slukat så många. Allmän simkunnighet är ett sent påfund.
I det lilla kapellet som korna gärna håller sig till, står det: ”Till minne av de Gotlandsfiskare som för sin magra bärgning fick offra sitt liv och nu vila i havet”
Sjöen, sa också den gotländske konstnären Erik Olsson, en av eldsjälarna bakom insamlandet och museifierandet av båtar, bodar och fiskeredskap.

De blankslitna barträgrå fiskebodarna som brukar ligga ensamma och viskande sinsemellan de allra flesta dagarna har nu folk omkring sig.
Bodarna ser lite undrande ut. Men det verkar som att de finner sig. Det doftar bullar och kaffe. Och det har varit rorsmansmöte. Det ska nämligen bli segling. Allmogesegling. Föreningen Träibat’n håller i det hela. En öppenhjärtig förening som verkar för att ”de gamla gotländska en-, två- och tremänningsbåtarna bibehålls, brukas och nytillverkas”. De räddar båtar som ligger och dör en långsam död på torra land. De syr riktiga bomullssegel och håller i tävlingsseglingar. Bland annat.

Men seglingen har inte börjat ännu. Så vi sällar oss till en klunga människor som står och lyssnar på Sven Ahlgren. Han är hemmahörande här. Kan grunden och djupen. Kan skrönorna. Går mjukt och aningen rullande. Har ett litet vänligt leende över ansiktet mest hela tiden. Han är på riktigt. Det är som det ska.
Nu berättar han om hur en storfiskare en gång i tiden fångade en havsörn i en fångstgrop på ett högst besynnerligt vis.
Historien är osannolik.
Det är skönt.
Att berättelsernas tid inte är helt förbi.
Sven Ahlgren visar två ljusstakar med örnfötter. De står på spiselkransen i en av fiskebodarna. I rummet intill hänger nät efter nät.
I det uppsnofsade sommarstugeområdet en bit bort längs kusten hänger likadana fiskenät, som lite rustik, genuin kuriosa; en lokalhistorisk touch på de nya husen som smackats upp tätt, och helt utan känsla för platsen.

I ett hörn av fiskeboden står ett par gamla träskostövlar. Storlek: stor. Tunga, tunga att gå i. Tankarna tar ett språng till Jonathan Safran Foers på-djupetrörande roman Extremely Loud and Incredibly Close där tungt humör beskrivs som att gå runt i tunga kängor. Tankarna hamnar i författarens plågsamma beskrivning av bombningen av Dresden under andra världskriget. Vandrar sedan vidare till Turkiet idag, där folkets protester möter maktens övervåld.
Lyckan slår ut som en blomma i magen när vi tänker på att många fackföreningar gått ut i strejk till stöd för protesterna.
Solen slickar golvet genom dörröppningen. Det är lite kyligt. Vi går ut. Packar upp termosarna. Det pågår repslagning. Det doftar tjära. Det doftar gott.

Molnbanken är borta och seglingen är igång. Somliga tävlar på fullaste allvar och riggar de gamla båtarna på tävlingsmanér. Andra bara njuter av att känna in vinden, fylla seglen, kryssa, skota, plira motsols, mot nästa boj. Det råder lite delade meningar om regler och annat. Delade meningar men hyfsat odelad kärlek till båtarna. Till Jungfrun, Ester, Bison, Kajsa, Granbåten, Rafna, Gryning… Vissa av dem är över hundra år. De seglar än, på med ett nytt lager tjära varje år bara.

Vad det handlar om är hantverk. Om kunskap som suttit i händer, som inte kan föras vidare på annat sätt än genom att göra. Om ögonmått och estetiskt sinne. Om känsla för trä, för form, för virkets beskaffenhet.
Det fanns inga mallar. Det fanns ryggmärg. Och yxa, lod och stämjärn. Smygvinklar.
Det rör sig om konstverk. Brukskonstverk. De är precis som de flesta bruksföremål var förr; sinnrika, vackra. Innan slit och släng. Då, när allt skulle hålla till döddagar helst.
De är grundgående, allmogebåtarna. Det går att smyga fram längs kusterna. Det går också ofta att sitta på botten och styra. Den som har bomullssegel kan gå tyst fram. Göra sällskap med vitkindade gäss guppande på kvällsdyningen. Hitta vinden. Forsa fram.

En bekant som inte synts till på länge kommer fram och berättar att hon bor större delen av året i Uruguay. Hon älskar det. Vi är nyfikna på Uruguay, det sägs vara ett föregångsland i Latinamerika. Sägs ta avstamp i den svenska modellen. Bekanten berättar att hon blev erbjuden att bygga ett hus på mark tillhörande en kvinna hon alls inte kände. När hon mötte kvinnan frågade hon hur det kom sig, varför just hon? Då fick hon veta att kvinnan suttit i fängelse under diktaturen, från det att hon var arton tills hon var tjugosju. Sedan hade hon flytt, och det enda land som tog emot henne var Sverige. Det här var hennes sätt att ge tillbaka något.
Fiol och dragspel ackompanjerar samtalet. Bekanten har tårar i ögonen. Det blåser friskt. Två båtar stöter ihop vid en av bojarna, turligt nog en mjuk krock. Vi tänker på Uruguay. Ester går i mål. Prisutdelningen består mest av små snapsflaskor och ett och annat vandringspris: Erik Olssontavlor.
På udden utanför viken – Korumpen – lunkar korna i maklig takt. Betar lite, lunkar lite. Tiden finns inte.

Vi packar ihop och fäller upp cykelstöden, möter motvinden, kommer hem. Tistelfjärilen har fått sällskap av ett långhornsbi, vi slår upp och läser att de är solitärer som gillar ovanliga växter. Det känns som en bra avslutning på dagen. Allmogebåtens dag.

Text och foto: Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.