Syrien ner i malströmmen

16 juni 2013

Debatt, Förstasidan

Från Pakistan, via Afghanistan, Irak till Syrien och Libanon ser vi hur konflikten mellan sunni och shia-muslimer skärps dag för dag. I Pakistan har ju nu i åratal överfall och bombdåd plågat samhället och i Irak når just nu dödandet rekordnivåer. Spänningen sprider sej också till Nordafrika. Den hoppingivande arabiska våren trycks tillbaka av
en reaktionär flodvåg. Experter talar idag om den värsta konfrontationen
mellan sunni och shia sedan islam splittrades i dessa två fraktioner.

 

En del av de muslimska organisationerna från båda sidor kan profilera sej som de fattigas och förtrycktas förkämpar. Se på palestinska Hamas (sunni) och libanesiska Hizbollah (shia). Dessa två organisationer poserar ju också som antiimperialister. Förvisso utgör de fattiga massorna en bas för dessa organisationer. De har även byggt sitt stöd med omfattande social verksamhet. Och förvisso har de stått emot imperialismen i olika konfrontationer.
Men de blockerar arbetarklassens och de fattigas väg till självorganisering och kamp för sina egna intressen. De håller de utsugna inom det på privatkapitalism baserade samhället. Och de tolererar inte konkurrens från en verklig socialistisk vänster.

I denna period av tillbakagång för marxistiska och socialistiska krafter har socialister ibland blundat för dessa reaktionära sidor. Man har fokuserat på muslimska organisationers antiimperialism och organisering av fattiga människor. När Khomeinis rörelse tog kommandot i revolutionen mot den USA-stödde shahen ville många socialister se mullorna som en antiimperialistisk kraft som kunde göra nytta under en period i alla fall. Även i Iran fanns socialister med dessa illusioner. Illusioner de fick betala dyrt för.

I Syrien startade den process som idag resulterat i blodigt krig med protester mot den odemokratiska regimen och mot sociala missförhållanden. Som en del i den arabiska våren. Assadregimen svarade med repression. Efter en tid började delar av hans armé desertera och formera sej i Fria Syriska Armén (FSA).
För att förstå utvecklingen måste vi ta hänsyn till historien. Assadregimen baserar sej främst på alawiterna, en fraktion inom shia-islam. Assadfamiljen är själva alawiter. Regimen har också varit en garant för religionsfriheten för de kristna och andra minoriteter i detta land med sunnimajoritet.

Den nuvarande ledarens far, Hafez al Assad, utkämpade en lång kamp mot Muslimska brödraskapet som med bombdåd och olika terroraktioner försökte störta regimen.
När nu inbördeskriget började gjorde det inte det i ett vakuum utan med denna historia som bakgrund. Konflikten må ha börjat som en demokratisk och social protest, idag blir den alltmer en del av den regionala konfrontationen mellan sunni och shia.

Kriget i sej driver utvecklingen åt detta håll. När sunniter med historiska anti-Assad-ståndpunkter spontant ansluter sej till upprorssidan och alawiter och kristna till regimsidan är spiralen igång. Vi känner igen det från Jugoslaviens sammanbrott. Människor kan ha levt sida vid sida, men så begår en extremistgrupp från den ena sidan ett övergrepp som skapar förtvivlan och revanschbegär på den andra. Vedergällningen skapar samma förtvivlan och skräck på den första sidan. Så sätts en blodig spiral ner i helvetet igång.
Svensk TV sände för ett tag sedan en intressant dokumentär där filmteamet hade kunnat röra sej mellan två grannbyar, den ena sunnidominerad och den andra alawitdominerad. Båda sidor hade upplevt överfall från den andra och befolkningarna var massivt anti-Assad respektive pro-Assad. På den alawitiska sidan var trupper stationerade. Soldaterna förnekade bestämt att de besköt civila. Man jagade utländska terrorister sade man. Men vi som såg filmen såg de söndertrasade liken av vuxna och barn som drogs fram ur ruinerna. Trodde soldaterna själva på sina påståenden? Själva raketbeskjutningen verkade skötas av andra enheter så det är möjligt.

En FSA-kommendant och hans trupp anlände till den sunnitiska sidan. Han skulle genomföra en attack mot soldatförläggningen på den alawitiska sidan. Hans bror hade nyss dödats i strid. Han höll en genomgång där han höll en just linje. Han förklarade att även alawiterna skulle ha en framtid i Syrien.
Icke desto mindre kunde vi som såg filmen och sett intervjuer från den alawitiska sidan förstå att ett sådant överfall med nödvändighet oavsett kommendantens inneboende kvaliteter skulle skärpa konflikten i just en sekteristisk riktning. Kriget i sej driver utvecklingen bort från vad som åtminstone delvis ursprungligen var ett demokratiskt uppror till att bli en sekteristisk konfrontation.
Samtidigt som angreppet planerades kom information om en av FN påbjuden vapenvila. FSA-kommendanten förkastade den omedelbart. Hans mening var att med ett sådant odjur som Assad kan man inte diskutera. Problemet är väl att man alltid för krig mot motståndare man högst ogillar. Är vapenvila då alltid en omöjlighet? Mer om detta senare.
Anfallet misslyckades och regimsidan stärktes.
Filmen följde som en huvudperson en till FSA avhoppad ung sunnitisk polis. Även han gjorde ett sympatiskt intryck. I eftertexten fick vi veta att han lämnat byn och anslutit sej till al-Nusra (fundamentalistisk extrem sunnigruppering).

Att oppositionssidan förkastat förslag om vapenvila och samtal är ju inget nytt. Det finns olika grunder för sådana reaktioner på oppositionssidan. På basnivå handlar det säkert just om den förtvivlan och det hat som föds när man får gräva fram nära och kära, grannar och vänner i ruinerna efter regimens flyg och granatattacker. Hat och hämndbegär är en fullständigt normal mänsklig reaktion.
Men naturligtvis finns det också massor av syrier som inget hellre vill än att skjutandet ska upphöra. Dessa har dock inga medel eller institutioner att sätta kraft bakom.
De borgerliga oppositionsledarna i exil som förkastar vapenvila och samtal kan göra det just för att de inte behöver samla ihop delarna av familjemedlemmar och grannar i sönderbombade städer. De sitter i svala konferensrum, väl medvetna om att Assadregimen inte är på väg att besegras. Deras kalkyl har hela tiden varit militär hjälp från imperialismen, USA och EU.

Idag har Assadregimen framgångar på slagfältet. En vapenvila för ett halvt år sedan hade naturligtvis inneburit en oändligt mycket bättre position för demokratiska, sekulära, socialistiska och anti-imperialistiska krafter. En vapenvila för ett år sedan hade varit ännu bättre. Etc.
Konflikten blir för varje dag alltmer en del av den regionala reaktionära konfrontationen mellan olika religionsinriktningar. Kriget syresätter sekterismen. Det är inte säkert att en vapenvila leder till en demokratisk utveckling. Det kanske redan är för sent. Kriget har kanske pågått för länge. Men utan slut på skjutandet går Syrien mot katastrof.

Slutligen några rader om våld. Det är en på många håll existerande missuppfattning att radikalare metoder speglar radikalare politik. Den som står för väpnad kamp, tillbakavisar att vapenvilor med mera skulle stå för radikalare politiska lösningar. Detta är djupt, djupt fel. Väldigt ofta är det tvärtom. Se på Irland, Baskien, Peru etc. Vi marxister är inte pacifister men vi söker hela tiden politiska segrar för arbetarklassen med så fredliga medel som möjligt. I vissa situationer är väpnat försvar och motstånd nödvändigt. Men vi vet att krig deformerar även den ”goda” sidan. Vi strävar alltid efter att minimera våld.
I fallet Syrien är det glasklart att kriget i sej föder en reaktionär process (sekteristisk konfrontation mellan sunni och shia) och att ett slut på skjutandet är den enda möjligheten att tända en hoppets låga.

Peter Widén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.