Sydafrika – en sammanstörtad vision?

Juni månad och medierna rapporterar om Nelson Mandelas hälsotillstånd. Nyckelpersonen i den sydafrikanska kampen mot apartheid verkar vara på väg mot sina sista andetag. Men vad är det för ett land han lämnar bakom sig? Vad hände med den befrielserörelse han var en så central del av? Hur blev den så korrupt? Och hur mår landet idag? Internationalens Emma Lundström träffade ekonomen och Kapstadsbon Dick Forslund, på tillfälligt besök i Sverige, för ett vindlande samtal om ett land där den lovade totala jämlikheten ersattes med total kapitalistisk korruption.

Det har varit slagregn under natten och gatorna i Gamla stan i Stockholm håller så sakteliga på att torka upp när vi slår oss ner på innergården till ett café.
Dick Forslund är ekonom, forskare och utbildare på Alternative Information Development Center, AIDC, i Kapstaden. En slags aktivisttankesmedja som främst arbetar med att driva kampanjer. Bland annat One Million Climate Jobs – en miljon klimatjobb – som de försöker förankra i fackföreningsrörelsen:
– Klimatförändringen är ett riktigt stort problem för Sydafrika. Gränsen på plus två grader i genomsnitt betyder för Afrika fyra grader. Det innebär matbrist, problem med vattenförsörjningen. Därför har vi den här kampanjen, och så knyter vi det till det enorma problemet med arbetslösheten.
Han berättar att arbetslösheten officiellt är runt 25 procent, men med en vidare definition, om även de som gett upp att söka jobb räknas med, så ligger den på 34-35 procent. Ungdomsarbetslösheten på 70 procent. Dick Forslund menar att de siffrorna förmodligen inte heller är korrekta, att stora delar av befolkningen står utanför ekonomin.

Den del av ekonomin som försörjer en privilegierad fem till tio procent av befolkningen, är gruvindustrin. Den är extremt viktig och extremt problematisk för landet:
– Den kommer att ta slut en dag, det är redan så med kolet, att det är på upphällningen. Det förstör miljön runt gruvbrytningen. Det sliter upp sociala band mellan människor, därför att när man går från gruvfält till gruvfält så fördriver man dem som bor där. Det är problem med hiv kopplat till gruvindustrin. Fem-sex miljoner av 51 miljoner sydafrikaner har hiv, ofta på grund av förhållandena inom industrin, män som bor långt från sina familjer.

AICD driver också en allmän kampanj för löneledd ekonomisk utveckling. Den knyter an till en stor diskussion som pågår över hela världen idag och som handlar om hur löneandelen av förädlingsvärdet i företagen, och löneandelen i BNP, har sjunkit.
– I Sydafrika sjunker det från en redan låg nivå. Arbetskraften där är verkligen väldigt superexploaterad, säger Dick Forslund och beskriver det opinionsbildande arbetet som organisationen bedriver, bland annat med utbildning av fackliga aktivister, ombudsmän och ombudskvinnor:
– Vi lär dem att om det inte cirkulerar några pengar i samhället, om folk inte har några pengar, ja, då kan man inte bygga någon lokal industri, då är det bara ”dig up this shit and sell it” utomlands, och det är det som har varit regeringens inriktning, exportledd tillväxt, och det är det som nu har tjärvat ihop totalt under trycket från den här globala krisen.
Han ger ett exempel. Platinagruvorna, som går uppåt, jämfört med gruvindustrin som går tillbaka. Men 40 procent av platinat används i bilindustrin, till katalytiska avgasrenare bland annat, så när bilindustrin i Amerika, Europa, Japan, krisar ihop, då krisar också platinaindustrin ihop:
– Den exportledda utvecklingen är extremt känslig för den globala konjunkturen och för världskrisen som startade 2008. Och vad vi driver, utifrån ett keynsianskt, marxistiskt perspektiv – högre lön på profitens bekostnad – löneledd ekonomisk utveckling istället för ingen utveckling alls.

Dick Forslund flyttade till Sydafrika 2008 efter att sedan länge ha haft en stående inbjudan från en gammal antiapartheidaktivist att komma och bistå honom i hans arbete på AIDC. Först skulle det bara bli två år, nu är det hyfsat permanent. Vad säger han då om Mandela? Vilket land är det han lämnar bakom sig när han dör?
– Å ena sidan har det gjorts en hel del saker. Man ska inte underskatta betydelsen av en sån politiskt revolution som allmän rösträtt för alla. Det var verkligen en politisk revolution i Sydafrika. Det kan man märka i lagstiftningen. Sydafrika har en väldigt progressiv, radikal konstitution och lagstiftning, den garanterar en massa rättigheter för befolkningen, på pappret. Men den ekonomiska revolutionen som hade behövts för att de politiska rättigheterna skulle praktiseras, inte bara saboteras, den uteblev, säger Dick Forslund och menar att ANC fegade ur. Böt politik under förhandlingarna före 1994 när de första valen hölls.
– I början av förhandlingarna var det klart att man skulle följa frihetschartan från 1954. Man skulle nationalisera banker och gruvindustri. Man skulle ta kontroll över ekonomin. Men vad som hände var att man under förhandlingarnas gång, och under påtryckningar från IMF och Världsbanken, och också som ett resultat av Kommunistpartiets demoralisering när Sovjetunionen föll samman, frångick det. Och alla idéer och illusioner som vi hade i Sverige, jag själv och andra, om att ANC skulle vara ett socialistiskt parti, så är det inte.

Korruptionen är en social rörelse i Sydafrika alltsedan vapenaffärerna med Sverige 1998-99, menar Dick Forslund, inte en politisk idé:
– Att knäppa konkurrenter handlar inte om att knäppa politiska konkurrenter utan såna som konkurrerar om statliga anbudsförfaranden.
Men hur kunde en befrielserörelse bli så korrupt, hur började det? Dick Forslund påpekar att Internationalens läsare kanske tycker att det är en idealistisk förklaring, innan han säger att han tror att det började när idén om att skapa ett slags socialistiskt Sydafrika – en radikal ekonomisk förändring, störtandet av den gamla vita överklassen – gick förlorad:
– När man väl beslutade sig för att inte nationalisera gruvorna, inte nationalisera bankerna, inte kasta ut de gamla vita ägarfamiljerna, inte genomföra en drastisk jordreform på landsbygden och knäcka farmarnas diktatur över sin arbetskraft. När man bestämde sig för att inte göra det, när hela den visionen bara störtar samman då kunde regeringen, ANC och Kommunistpartiet inte längre tro på sina egna ord. Och när man inte längre kan tro på sina egna ord, vad finns det då för anledning att inte se om sitt eget hus, se om det privata.

Ledarna för rörelsen hade kanske lidit länge, i fängelse, i exil. När det politiska programmet inte längre var giltigt tyckte de kanske helt enkelt att det var deras tur, menar Dick Forslund som tror att om det istället hade varit en ledning som verkligen hållit fast vid sitt politiska program och trott på det, och det programmet var för jämlikhet, för samhälleligt ägande av produktionsmedlen, för arbetarkontroll, så hade situationen varit annorlunda:
– Någonting händer i huvudet på folk när de slutar att tro på sitt eget program.
Lite som Socialdemokraterna i Sverige?
– Ja. För programmet handlar om samhället. Om man ger upp kampen om samhället, vad återstår då för mening med livet? Då återstår väl det privata. Och i det privata så vill vi ju alla få det materiellt bättre, bättre för våra barn, bättre skolor, hälsovård, högre lön.

Han menar att ANC flera gånger har haft möjligheter bryta med den gamla regimens privilegiepraxis men hela tiden valt att inte göra det. Vid varje vägval har de valt fel utifrån ett jämlikhetsperspektiv, valt det som gagnar de redan privilegierade:
– Uttrycket ”fisken ruttnar från huvudet” är väldigt sant. Det är ett bra ordspråk, säger han och nämner en av brytpunkterna. Ett viktigt avtal som övergångsregeringen skrev under 1993. Avtalet gällde ett lån från IMF och undertecknarna skrev på för en ekonomisk politik. Lovade att inte nationalisera bankerna, inte höja skatterna, att inte påverka det personliga ekonomiska livet för de extremt privilegierade.
Enda skillnaden var att även svarta skulle kunna bli rika. Black economic empowerment, avrasistifierad kapitalism. Dick Forslund förklarar att det inom till exempel gruvindustrin innebär att 26 procent av aktierna måste innehas av ett ”Black Economic Empowerment-företag”:
– Det vita gruvkapitalet måste ha en svart partner för att garantera att kapitalismen inte längre är helvit. För 500 000 gruvarbetare är det en klen tröst. För dem är förhållandena desamma. Det är en industri som producerar handikapp och sjukdom. Ett extremt farligt jobb. Medianlönen är 5 000 rand i månaden, samtidigt har de en stor försörjningsbörda, det är bakgrunden till revolten 2012.

Hur går det för gruvarbetarna nu? Affärspressen pratar om kris för platinaindustrin, men enligt Dick Forslund är det en kortsiktig profitkris.
– I en tid när ANC fullständigt har bejakat och kapitulerat för den så kallade globaliseringen, och lyft många av de hinder som fanns för kapitalexport tidigare, då är det fritt fram för investerarna, säger han och berättar att Sydafrika har 80 procent av världens kända platinareserver. Dessa borde vara statligt ägda, anser han, men så är inte fallet. Och nu vill aktieägarna tillbaka till de vinstnivåer som gällde före 2008, vilket är omöjligt på grund av den fortsatta globala krisen. Följden blir att aktiepriserna sjunker:
– Företagen kommer att svara med att avskeda människor en masse. Bara behålla gruvorna och återanställa när världskonjunkturen vänder. Och situationen är redan nu explosiv.

På fackföreningsfronten är det gamla gruvfacket, National Union of Mineworkers, NUM, på väg neråt. De har kommit att identifieras med företagsledningarna. Därför finns nu det nyare facket, AMCO, Association of Mineworkers and Construction Union, som nu i dagarna tar upp kravet från strejken förra året: en minimilön på 12 500 rand i månaden. Ett symboliskt krav.
Dick Forslund menar att de politiska kommentatorerna varit försiktiga med att fördöma det:
– Om man har en lön på 5 000 rand och facket kräver tio procents ökning så gnälls det, men om facket kräver en fördubbling av lönen så är det på något vis som att allting tystnar. Då förstår folk att det är något kvalitativt fel i hela den här industrin. Hela systemet blir ifrågasatt. Det märkliga är att det ringer en bakgrundston i debatten om detta, i hånskrattet mot kravet, i propagandan mot det. För alla vet att det skulle vara möjligt.

När det gäller framtiden så menar Dick Forslund att politiken i Sydafrika fortfarande handlar alltför mycket om hudfärg, allt för lite om klass. Något som de styrande utnyttjar. Han tror att det kommer att vara så i kanske femton år till. Säger också att situationen ropar efter att det landsomfattande COSATU, Congress of South African Trade Unions, bryter alliansen med Kommunistparitet och ANC, bildar sitt eget arbetarparti och ställer upp i valet:
– Om de gjorde det skulle ett politiskt dödläge brytas och man skulle öppna en helt ny diskussion. En regering à la Chavez är vad AIDC, vad vänstern utanför Kommunistparitet och ANC arbetar för. COSATU arbetar också för det. Men de kan för sitt liv inte bryta med ANC. Det är som att de har det med modersmjölken.
Han berättar om maktskiftet 2007. När Jacob Zuma tog över makten i ANC från Thabo Mbeki under tumultartade former och Mbeki även avgick som president. Zuma blev vald till president på en så kallad vänsterplattform:
– Ingenting av det Zuma gick till val på har förverkligats. Det är business as usual, i ett moln av retorik. På vissa punkter är situationen värre. Regeringen är mer repressiv nu. Polisen är mer skjutglad. Situationen vad det gäller demokratiska rättigheter för aktivister och fackföreningsledare börjar bli riktigt, riktigt besvärlig. COSATU har inte fått någonting för att de stödde Zuma. De har ett socialistiskt program men jag undrar om någon längre tror att ANC kommer att gå med på det här.

När COSATU ordnar stora arbetarprotester och stora strejkvågor, så vacklar ANC till en ”vi får se-position”. När det lugnat ner sig så kör de en nyliberal politik igen:
– Allting styrs från finansdepartementet, The Treasury. Det är Anders Borg, säger Dick Forslund och skrattar till en smula innan han tillägger att Anders Borg heter Pravin Gordhan i Sydafrika och är en före detta maoist.

Vad kan andra befrielserörelser lära sig av hur det har gått med ANC?
Dick Forslund funderar ett bra tag:
– Jag tror att man måste vara väldigt asketisk när det gäller privilegier för ledare och toppskikt. Men är man seriös med sina reformer – om man verkligen vill ha ett jämlikt samhälle, om man vill ha skolmat och skolböcker åt alla barn, om man vill ha klasser som är tjugofem-trettio elever på en lärare istället för femtio-sextio – då måste man ta konfrontationen med det internationella kapitalet. Man måste utstå bojkotter, kapitalflykt. Är man seriös reformist så måste man bryta med borgerligheten.
För att få mod till det krävs internationell solidaritet, menar han och ger som exempel stödet till revolten ibland farmarbetarna i Västra Kapprovinsen som pågått sedan i november.
– De är hårt ansatta. Farmägarna vägrar att implementera den nya minimilönen. Man avskedar folk till höger och vänster. I synnerhet kvinnor av någon anledning. CSAAWU, det oberoende lantarbetarfacket som AIDC stödjer har fått många av de sina avskedade.

Det finns många exempel på regimer som från början var befrielserörelser men som alla har haft sin väg neråt, ned i korruptionsträsket, ned i den växande ojämlikheten. Den i Namibia. I Angola. I Moçambique. I Guinea Bissau.
– På nått sätt måste vi ändra förutsättningarna internationellt för att kunna bedriva en progressiv politik nationellt. I nästa våg av masskamp för radikal förändring, för socialism, och för antikapitalism, och för miljön, så tror jag att man måste ha ett realistiskt program som man inte tappar tron på och som måste innebära att man bryter med de stora multinationella företagen, och det är det som inte har hänt i Sydafrika, säger Dick Forslund och berättar om hur istället till exempel Anglo American, som var ett sydafrikanskt företag, tilläts att etablera sig som utländska företag. Och att Lonmin, där massakern ägde rum förra året, har 35 000 anställda i Sydafrika och 30 personer anställda på huvudkontoret i Storbritannien. Det får konsekvenser när det gäller skatter och påverkbarhet. ANC har gett efter och trott på ”trickle down-teorin”:
– Nu är det ingen som tror på det längre kanske, men det spelar ingen roll vad man tror på. Du vet ju hur det är, ingen tror längre på nyliberala lösningar, men de är på plats ändå, de drivs igenom ändå.

Men det är inte bara helt mörkt. Det finns en alternativ vänster och den får alltfler anhängare. Det finns bland annat Democratic Left Front som har många sympatisörer bland lantarbetarna i Västra Kap. Också i gruvsamhällena har hatet mot ANC vuxit sig så pass starkt att alltfler kastar blickar åt annat håll. Bland annat åt vänster. Men det finns också flera nyliberala och borgerliga fraktioner, bland annat Democratic Alliance, som Dick Forslund tror kommer att vinna framgång i kommande val:
– Vad Sydafrika saknar är ett socialistiskt parti, ett arbetarparti. Det märkliga är att den allmänna mening, när man pratar med arbetare, så har folk spontant socialistiska åsikter, men det är som att illusionen om att ANC är vänster måste upprätthållas. Men det är inte vänster, det är höger. Och Kommunistpartiet driver samma politik, under vilda skrik om den nationella demokratiska revolutionens första och andra stadier. De kallar sig för arbetarklassens förtrupp men det är ett skämt. Oppositionen inom partiet tystas på stalinistiskt vis och ledningen sitter i byxorna på ANC.

Ett land i politiskt och moralisk kris alltså. Och symbolen för de en gång så vackra idéerna, ligger nu på sin dödsbädd. Men det kommer ny tid. Dick Forslund tror att det kommer att komma en brytning inom fackföreningsrörelserna, om inte inom den gamla rörelsen så inom de nya, som AMCO.
– Det finns ledare inom COSATU som förstår det här: om inte vi bryter, då bryter massorna, säger han, men tillägger sedan:
– Men det är alltid det här: hoppet dör aldrig om att ANC skulle ändra sig.
Ändå, måste inte det hoppet dö lite mer om Nelson Mandela och hans symboliska kraft försvinner? Delvis, tror Dick Forslund. Men det han tror verkligen kommer att sätta igång då är debatten om Mandelas legacy – arvet efter Mandela:
– Ännu lever han, men är för gammal för att försvara sig, och då kan man egentligen inte starta debatten om hans legacy. Man kan inte säga att 1990 när du släpptes ut från fängelset i februari, då sa du att det här med nationalisering av bankerna och gruvindustrin, det kan vi aldrig släppa på, det står i Freedom Charta och det är nödvändigt för Sydafrika. Från det och till det avtal som kommer till stånd 93-94…vad var det för legacy egentligen? Vad betydde de extrema politiska eftergifterna? Man övergav sitt program. Jag kommer tillbaks till det. Om man överger sitt program, då överger man också sin moral, sin etik. Ett politiskt program är ingen vetenskap, det är ett hantverk.
Det handlar helt enkelt om vilket slags samhälle man vill ha, menar han:
– Om man överger jämlikhet, socialt ägande, socialism, massinflytande, massdemokrati, inget förtryck av kvinnorna, och tar motståndarens program, så överger man sina ideal, sina värderingar. Då kan man bara fortsätta leva som en moraliskt bruten människa, och då är det väl bara att sko sig då? När man bryter sitt program på det sättet blir man en cyniker.

Samtalet vindlar vidare. Vi kommer in på ANC:s flört med nationalismen, brutaliseringen, kvinnoförtrycket. Vi kommer in på kampen mot ett multinationellt gruvbolag som vill bryta titan i Pondoland, Vilda kusten. Snart måste Dick Forslund ta bussen till Arlanda för att inte missa sitt flyg. Är det något han vill tillägga?
– När det kommer olika propåer om att stödja den ena eller andra kampen i Sydafrika, om det gäller lantarbetare, gruvarbetare, Democratic Left Front, eller kampen mot ett australiensiskt gruvbolag, då tycker jag att folk ska hörsamma dom. Därför att Sydafrika är världen i miniatyr, säger han och beskriver hur diagrammet över ojämlikheten i världen ser ut precis som samma typ av diagram över Sydafrika, som är ett av världens mest ojämlika länder:
– Kan vi störta klassamhället där och bygga någon typ av ekosocialism, någon typ av nytt samhälle, då tror jag vi har löst världsproblemen.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.