Stormakternas spel kring Syrien: Ska oppositionen också få vapen?

09 juni 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

EU har bestämt sig för att släppa vapenembargot till Syrien. Men kommer någon att leverera vapen till oppositionen, och var hamnar vapnen? Det oroar sig många över. Redan finns många krafter på plats i Syrien, ”inte minst hela uppsättningen av imperialistiska stater”, skriver här Göte Kildén i ett inlägg. Han påminner om att det redan pågår flera krig i Syrien.

 

I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khadaffi”.
”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khadaffi…
I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld. Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller.

Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” – har inte uppmärksammat någonting, samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Men inte heller att Assad ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring. Men inte mer.
Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden.”

Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell i dag. Kanske när höstlöven börjar falla. ”Möjligheten” att göra det är mest tänkt som en påtryckning på Assad inför eventuella fredsförhandlingar. En inställning som i efterhand fått godkänt även av USA. De vapen som kanske kommer att skickas till hösten, de ska tydligen vara ämnade till att läggas ner på rebellsidans många gravar som en salut, en sista hälsning…

Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. Från Teheran landar det varje dag tunga transportflygplan med vapensändningar från Teheran. Sergei Korotov, vd för Rysslands producent av stridsflyg, berättade för sin del i förra veckan att en syrisk delegation då var på plats för att skriva kontrakt för en leverans av 10 nya MiG-29 M/M2, detta samtidigt som Syriens löpande konto för vapen- och ammunitionsleveranser hos landets Rosoboronexport, den enhet som månglar vapen utomlands, för mars månad blev offentligt. Ordern från den syriska diktaturen innefattade bland annat tjugotusen offensiva Kalasjnikov­gevär tillsammans med 20 miljoner kulor. Dessutom maskingevär och granatkastare med ammunition.

Samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad. Han utnyttjar förslaget om en fiktiv fredsförhandling, ett Genève II, och det faktum att även tillförseln av enklare vapen och vanlig ammunition strypts till rebellsidan genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hizbollah i en ursinnig militär offensiv. När Hizbollas invasionstyrkor omringar den syriska staden Quasyar och hotar att krossa både byggnader och människor till stoft handlar det sannerligen inte om ”ett legitimt motstånd mot det sionistiska Israel” eller om ett försvar av små shiitiska gränssamhällen utan om ett arabiskt brodermord. Enligt syrisk folkräkning hade staden före upproret nästan 30 000 innevånare, varav bara några hundra såg sig som alawiter…

Men är det ändå inte klokt att hålla inne med vapenleveranser till rebellsidan? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle dessa inte bara skapa mer våld, mer lidande och mer förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?
Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamofobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt har vurmat för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Sjöstedt kan ta ställning för Västsahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.

Det är lätt att ta miste när man försöker förstå vad som sker. Men en sak är uppenbar för den som vill se: själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.
I Syrien finns det också reaktionära salafister och inte minst hela uppsättningen av imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.

Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.

Göte Kildén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.