Slavoj Žižek – på ständiga sidospår

En klunga människor står utanför portarna till Södra teatern i Stockholm. ”Är det någon som har biljetter att sälja”, undrar en kvinna. Ingen svarar jakande. Det är den tionde juni och den slovenske filosofen och vänsterikonen Slavoj Žižek är på Sverigebesök. Han skulle ha kommit i december men ställde in på grund av hälsoskäl. Nu är han uppenbarligen efterlängtad. Biljetterna har varit slut länge.

De flesta besökarna verkar vara i 35-årsåldern, som det brukar vara när Tankeverket – som vill vara brobryggare mellan dagens akademiska samtal och en politiskt engagerad allmänhet – ordnar föreläsningar. Tanken är strålande, men, det känns tyvärr ofta aningens för internt, som att de flesta känner varandra, tillhör samma kulturmaffia, är insatta. Bron riskerar att utebli.
Men i alla fall. Kvällens samtal – med samma namn som Slavoj Žižeks senaste bok: De farliga drömmarnas år – har annonserats som att det ska reda ut begreppen och sätta allt omvälvande som hände under 2011 – Occupyrörelsen, de arabiska revolutionerna, protesterna i London och Aten, massakern på Utöya – inom den globala kapitalismens ramverk.

Okej. Scenen är satt. Ljuset i salongen släcks. Samtalsledaren, författaren Aleksander Motturi, traskar fram till stolarna, tätt följd av personen det sorlande rummet väntar på: Slavoj Žižek. Född den 21 mars 1949, i Ljubljana, Slovenien. Författare till ett 60-tal böcker. Filosof, sociolog och kulturkritiker. Professor vid European Graduate School och verksam vid University of London och vid universitetet i Ljubljana. Vänsterradikal. Provokatör. Populär.
Så sätter han igång. Talar i princip oavbrutet i närmare två timmar. Men om vad? Det är lite svårt att helt sätta fingret på. Han vill dra politiska och ideologiska slutsatser men kommer hela tiden in på sidospår, hamnar i ett helt annat resonemang, tappar tråden, fångar upp en annan, vill berätta personliga anekdoter, drar paralleller till böcker och filmer. Verkar helt enkelt ha väldigt svårt med struktur.

Slavoj Žižek börjar med julnumret av The Spectator, 2012, med tidningens ledare som, trots ekonomisk kris och medföljande social turbulens, handlade om varför 2012 var det bästa året någonsin. Ledaren hävdade att vi lever i en guldålder. Det fick Slavoj Žižek att fundera: vilka gäller krisen? Inte Sydkorea, inte Ryssland, inte Kina. Han kom fram till att förlorarna är länderna i västra Europa och, till vissa delar, USA. Att det rör sig om skifte i maktdynamiken, inte om en kris världen över, som han menar att vänstern gärna upplever det som.
Men han tycker att vi ska lägga band på vår antikoloniala lycka. För om Europa kollapsar, vad blir ersättningen?
– Svaret är kapitalism med asiatiska värden, säger han och menar att den kapitalismen är känd för att inte värna mänskliga rättigheter, samtidigt understryker han att han inte knyter de värdena till de asiatiska människorna. Överhuvudtaget understryker han ofta att han inte är rasist, förmodligen för att han är så plump och säger en hel del märkliga saker som kan tolkas åt både det ena och det andra hållet.

Den första illusionen han tycker att vi ska frigöra oss ifrån är den att människor gör uppror när det är riktigt dåligt:
– Det är inte sant. Människor gör uppror när saker blir lite bättre, när förväntningarna höjs, för att sedan övergå i besvikelse.
Han tar revolten i Ungern 1956 som exempel, och franska revolutionen.
– Eller ta Egypten 2011. Det hade varit vissa ekonomiska framsteg under Mubarak, det fanns en ung generation som hade förhoppningar, de startade det hela. Det är därför de kinesiska kommunisterna borde ha panik, för låt oss vara brutala: tibetanerna har aldrig haft det så bra som nu, det är därför de gör revolt.
Han påpekar att det inte är helt smart av honom att ge det tipset till diktatorerna: genomför inga lättnader, var brutal hela tiden.

Han säger att han önskar att han kunde prata mer om Nordkorea. Han pratar om Nordkorea. Om en bok som han menar visar att landet är ett matriarkat.
– Attackera mig inte nu, jag är feminist, utropar han och förklarar att makten använder ett matriarkalt språk i sin propaganda, att han vet att det inte är bra för kvinnorna när matriarkatet är kapat av patriarkatet.
Det är aningens förvirrat. Sidospåren blir hela tiden för många för att det riktigt ska gå att få ut något matnyttigt ur svadan. Men ibland går det. Ibland lyser det till.

Vi bör vara försiktiga med oreflekterad antieurocentrism, menar Slavoj Žižek och börjar prata om ett besök i Indien. Säger att han inte kom överens med brahminerna i den postkoloniala eliten, men blev väldigt god vän med de maoistiska rebellerna i Naxalitrörelsen, och med dem som räknas som de lägsta av de oberörbara i kastsystemet: daliterna. Godast vän blev han med de lägsta av de lägsta av de lägsta i systemet: de som städar torrtoaletterna. Dessa människor var mer öppna för Slavoj Žižeks idéer och kulturkritik; det som eliten kallade för västerländska imperialistiska värden, var för de fattiga, kastlösa, ytterst relevanta samhällsfrågor. Klassfrågor.

Slavoj Žižek varnar för att han ska ge ett vulgärt, obscent exempel på hur han kom i samförstånd med en taxichaufför som visade sig vara naxalit. Det rörde sig om att veta svaret på en gåta om Gandhi, vilket Žižek kunde lista ut. Poängen, menar han, är att efter snusksnacket pratade de helt strikt om politik i tre timmar. Poängen är, säger han igen och kommer in på att det vi verkligen njuter av är något vi måste lära oss. Kommer in på rituell obscenitet. Kommer in på sidospår. Verkar aningen, eller ytterst, förvirrad. Kommer in på språk, kommer in på rätt spår igen. Säger: ”min verkliga teoretiska poäng är”. Säger att han är antikolonialist, att kolonialismen var fruktansvärd. Men att hans hegelianska (Žižek använder sig frekvent av hegelianism, marxism, postmodernism och psykoanalytikern Jacques Lacan när han tolkar dagsaktuella sociala problem) poäng är att utan kolonialismen, ingen antikolonialistisk rörelse, inget modernt Indien.

Den ABSOLUTA poängen, säger han, och hamnar återigen på ett sidospår innan han börjar prata om Sydafrika och apartheid, förklarar att poängen är att vi alltid måste vara misstänksamma när det talas om att värna om ett annat folks kultur, att bevara den i det tillstånd den befinner sig. Som exempel tar han en vän i USA som gärna vill kallas ”indian” istället för ”native American”, för att ”indian” åtminstone visar på kolonisatörernas dumhet. Ett annat exempel är de maoriska konstnärerna som anpassar sina ”ursprungliga” tavlor efter vad agenter i USA säger är på tapeten.
Vad han menar är att vi aldrig ska tvinga in andra i någon slags ursprunglig naivitetsram.
– En av mina hjältar, Malcolm X, och då menar jag inte Denzel Washington i Spike Lees film, även om jag erkänner att filmen är min källa, det var genialiskt av Malcolm X att inte använda efternamn, säger Žižek och förtydligar: ”X” betyder ”identitet okänd”, betyder frihet.

Malcolm X gör att Slavoj Žižek hamnar i islam, hamnar i att han inte på något vis sympatiserar med islamistiska fundamentalister:
– Jag tycker inte att bara för att de slåss mot ilskna sionister så har de rätt att överdriva lite.
Publiken skrattar.
Slavoj Žižek kommer in på den haitiska revolutionen som han tycker är viktigare än den franska. Kommer in på att Napoleons armé hörde haitierna sjunga Marseljäsen på avstånd vilket fick polackerna i armén att tänka efter och byta sida. Kommer in på islamiseringen av Turkiet. Kommer in på att vi är påtvingade alla språk. Att vi lever i språkets tortyrhus. Att vi är koloniserade av språk.

Så kommer han till slutsatserna. Den första är viktig, speciellt nu, säger han: ”i kristid, när vi har idioter som styr oss”. Slutsatsen handlar delvis om att de styrande egentligen har förlorat sin makt, delvis om att åtstramningsidéerna är vidskepligheter som får katastrofala konsekvenser, delvis om att vi måste upprätthålla vissa grundläggande värden från den europeiska upplysningen. Att det enda som hjälper är mer upplysning.
Han vill också dementera att vi skulle ha slut på ideologi, tycker att ideologin aldrig varit mer närvarande i det dagliga livet. I sättet att prata om saker. Av någon anledning kommer han in på USA som kallar tortyr för förbättrade förhörsmetoder. Sedan hamnar han hos en vän i Ramallah, en kristen palestinier, som berättade en fräck vits om Jesus och Maria Magdalena.
Från Jesus till en bok som Slavoj Žižek rekommenderar: The making of the indebted man.

Och plötsligt har vi hamnat i hur det nyliberala systemet infiltrerar allt i dagens samhälle:
– Den ideologiska idén är att vi alla är kapitalister, de tycker om att kalla det ”jagets entreprenörer”. Vi ska se på oss själva som investerare. Tanken är att det ska täcka över klasskillnaderna.
Han menar att boken visar att systemet är till för att hålla oss under kontroll. Det är till exempel tanken med att skuldsätta Grekland.
Slavoj Žižek tycker att vänstern ska överge tanken på aktiv demokrati:
– Låt mig vara ärlig: ett samhälle där jag måste vara aktiv i det lokala samfundet skulle göra mig skräckslagen. Jag vill vara en passiv medborgare med ett fungerande styre.

Vi hamnar på Tahrirtorget 2011. Publiken skrattar när Slavoj Žižek beskriver hur vi alla kunde enas i det fantastiska ögonblicket, menar att det inte är så svårt, att ett sånt tillstånd håller två-tre månader, men sen då?
– Den verkliga utmaningen för social förändring är dagen efter. Det är vänsterns sanna prov, säger han och berättar om hur han åkt runt i krisens Europa och frågat demonstranterna vad de vill. Att ingen av dem han mött har kunnat formulera ett verkligt alternativ. Han har problem med Spaniens Indignados av den anledningen. De kräver värdighet, men av vilka, om inte sig själva?
Han är kritisk till dem som inte vill ha ledare, tycker istället att vi behöver bra, nya ledare. Han återkommer till Hegel, till hur vi förblir trogna den frigörande logiken, hur vi undviker att förråda det radikala arvet.
– Nu säger ni kanske att vi bara borde acceptera att revolutionernas tid är över. Men vi kan läsa orden på väggarna, vi ser banksystemets galenskap, det kommer att komma en punkt, kaos, men vi kan inte vänta på att terrakottaarmén vaknar och tar strid, säger han och talar om hur det grekiska nynazistiska partiet Gyllene gryning har satt upp egna gränskontroller mot Moldavien, innanför de egentliga gränskontrollerna. Med regeringens goda minne.
– Situationen är allvarlig, i det långa loppet. Det kommer att bli mer protester.

Det är dags för samtalsledaren att ställa lite frågor men det verkar vara svårgjort. Publiken skruvar på sig när det tar för lång tid. Žižek kommer in på högernationalismen i Europa och menar att Europas mesta försvarare också är dess största hot. Och att det är etnocentriskt att tycka att det är ett europeiskt fenomen: ”Vad är europeiskt med Le Pen?”
Han kommer in på romernas situation i Slovenien. Klascherna mellan romer och ”lokalbefolkning”. Är kritisk mot liberalerna som snackar om tolerans och inte förstår de sociala omständigheterna bakom folkets ilska. Resonemanget är trassligt, men det handlar om att vanligt folks rädslor aldrig bör underskattas. Hela tiden försvarar sig Žižek mot outtalade anklagelser om att vara vulgär, sexistisk och rasistisk.

Frågestunden tar vid. Den blir ungefär lika ostrukturerad som föreläsningen. Žižek får i alla fall tillfälle att säga att han tycker att vi behöver en vänsterns Margaret Thatcher för att kunna genomföra vår agenda. Någon som får till och med fienden att börja tala med vårt språk. Han får också chansen att säga att han inte tror på en universell politisk modell. Får med lite mer vulgära uttalanden. Att totalitära stater alls inte är överorganiserade, utan underorganiserade. Som Nordkorea. Att frihet bara kan njutas i organiserade system.
Folk har börjat gå. Det är vardag och det börjar blir sent. Slavoj Žižek vill bara ställa en fråga till publiken:
– I filmen Hypnotisören, är det den unga pojken som är mördaren?
Han får svar och blir nöjd. Blir tyst.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.