Om Europas utestängda

14 juni 2013

Förstasidan, Kultur, Politik

I Stockholm syns de på alltfler gator. Nästan överallt. De som kallas tiggare. Som sitter. Står. Går. Har lappar med några ord om hjälp. Ber högt med rösten, eller tyst med ögonen. Återigen ett ”dom”. Som många försöker hålla lite avstånd till. Inte låtsas om. Gå förbi med ansiktet lite frånvänt och ont i magen, eller leende för att visa att vi vet att ”de” också är människor. Så är det. Den så kallade ”nyfattigdomen” i Europa minskar inte. Den ökar.

Vandringssägner sprider sig snabbt. Så är det med många av historierna om de europeiska tiggarna i Stockholm. Historierna om att de flesta tiggare ljuger, inte alls har några handikappade barn, att de kanske till och med är underhuggare i organiserad brottslighet. Bakom historierna finns verkligheten. En verklighet som är ökat utanförskap i hela Europa, som är dessa enskilda individer som kallas tiggare, som är européer som söker sig till EU-land efter EU-land för att hitta försörjning på det sätt som är möjligt.
Prästen Marika Markovits, från Stadsmissionen, och DN-journalisten Josefine Hökerberg vet att sägnerna ofta inte är sanna. För ett tag sedan deltog de båda i ett seminarium på ABF i Stockholm, anordnat av Svenska Europarörelsen. Marika Markovits i egenskap av drivande kraft inom Stadsmissionens projekt Crossroads, Josefine Hökerberg därför att hon under våren skrivit en rad artiklar om tiggarna i Stockholm.

Josefine Hökerberg ville komma så nära sanningen som möjligt, tog kontakt med tiggare på gatan och fick till slut följa med ett par till deras hemliga husvagnsplats. Det rörde sig om Claudia och Nico Sbircea som tiggde med en bild på sin handikappade dotter. Paret skuggades för att tidningen skulle veta att de talade sanning och Josefine Hökerberg följde dem till slut hela vägen till hembyn i Rumänien.
Den handikappade dottern var ytterst verklig, liksom en fattigdom som journalisten själv inte hade kunnat föreställa sig. 25 procent av befolkningen i byn försörjde sig på att tigga i Skandinavien. Enligt byborna hade sex personer jobb, av sexhundra.
Det kan verka konstigt. Varför betala en massa pengar för att ta sig till Sverige för att tigga ihop pengar för att kunna ta sig tillbaka? För att kanske få ihop lite extrakapital, kanske kunna renovera sin bostad, leva lite bättre? En polis från Citypolisen förklarade för Josefine Hökerberg att mycket kan se konstigt ut för en svensk, som det här med att någon ibland går och samlar in pengar – att det ser organiserat ut och att det får folk att tänka i termer av kriminalitet – vilket ofta handlar om att släktingar hjälper varandra och att en av dem har ansvar för pengarna.

Det finns två domar om påtvingat tiggeri i Sverige, och Josefine Hökerberg har också precis skrivit en text om en kvinna som både misshandlats och anmält personer för människorov. Men hon menar att till och med den kvinnan ändå skulle välja att göra samma sak igen eftersom det är bättre än att stanna hemma, i misären.

Marika Markovits blev nyligen utnämnd till Årets Europé för det arbete hon gör med Crossroads – som drivs och finansieras av Stockholms Stadsmission i samarbete med bland annat Arbetsförmedlingen, Frälsningsarmén och Stockholms stad.
Syftet med Crossroads är att ge information och stöd för utländska EU-migranter. Marika Markovits berättar att projektet drogs igång därför att en ny sorts utsatthet blev allt tydligare: migranter som hamnade i Stadsmissionens dagverksamhet men som hade andra behov än de ”vanliga” hemlösa och for illa av den ofta oberäkneliga och våldsamma miljön.
Det här var inte människor med missbruksproblem eller psykiska problem, som först och främst behövde få basbehoven tillgodosedda, istället behövdes rådgivning.

Marika Markovits talar om vilka som får vara innanför och vilka utanför i samhället.
– Det tycker jag är en av de ideella organisationernas viktigaste uppgifter, att ifrågasätta de här gränserna, säger hon och understryker att hon inte tycker att det bara ska vara de ideella organisationerna som ska vara barmhärtiga. De som sitter med makten borde ändra regelverket. Till exempel kunde Sverige göra som Holland där alla har rätt till tak över huvudet.
I arbetet med Crossroads har Marika Markovits mött 72 olika nationaliteter. 30 procent av dem som Crossroads har att göra med är från Rumänien, många av dem är romer. De senaste åren har det blivit allt större andel som kommer från Östafrika.
– Det blir de ideella organisationerna som står här med något slags uppdrag att vara barmhärtiga. Det bidrar inte till förändring. De ringer till mig från Hamburg och undrar hur vi gör, men vi vet inte vad vi ska göra. Illegala flyktingar, det är väl det det handlar om.

Förlängs inte bara fattigdomen av barmhärtighetsarbetet? Marika Markovits menar att Stadsmissionen har brottats med den frågan i 160 år. Med rådgivningen och stödet inom Crossroads kan i alla fall lite skillnad åstadkommas, människor får möjlighet att etablera sig i Sverige, åtminstone en tid. Men samtidigt måste samhället jobba stenhårt med orsakerna till fattigdomen, frågan är i allra högsta grad politisk, anser hon:
– Jag upprörs inte över att man tigger, däremot över att man utestängs från alla möjligheter att göra något annat. Det handlar om utbildning, om inträde på arbetsmarknaden. Fortsätter vi bara att ge dem mat och struntar i den systematiska diskrimineringen av medborgarna i ett annat land så blir det aldrig bättre.

Ulf Dahlsten, senior advisor på Global Utmaning, sätter fattigdomen i ett större perspektiv. Ger lite statistik. Sånt som att en fattig är en person som inte når upp till 60 procent av medianinkomsten i ett land. Att det generellt är låga inkomster i de berörda europeiska länderna. Och stora skillnader. Skillnader som ökat. Att kriterier för att inte vara fattig är att kunna betala hyran och amorteringarna, att ha tillgång till varmt vatten, att kunna betala en oväntad utgift, att ha bil/färg-TV/telefon. Väldigt få i Rumänien når upp till den nivån, menar Ulf Dahlsten som tycker att det är mycket relevant att föra en diskussion om fattigdomen kontra välfärden som håller på att urholkas. Om detta att många får det bättre på bekostnad av att fler får det sämre.

När det gäller framtiden är både Marika Markovits och Josefine Hökerberg negativa.
– Vi kommer se fortsatt ökande grupper som kommer hit. När ekonomierna i södra Europa väl har reparerat sig kommer inte dessa människor vara först i kön till jobb. Jag tror inte att vi har sett peaken ännu, säger Marika Markovits, och Josefine Hökerberg inflikar att den ekonomiska krisen ju snarare sprider sig än minskar. Hon säger också att fattigdom nog funnits hela tiden men att det är först nu, i och med migrationen, som vi ser den. Marika Markovits håller med, krisen i Spanien och Grekland spelar stor roll för nyfattigdomen, människor som haft jobb där men varit de första att bli av med dem.

Någon frågar vad Stadsmissionen kan göra för att åstadkomma förändring. Marika Markovits tror på att jobba med mer ”göra själv”, att erbjuda tillgång till Internet, jobbsökarsajter:
– De vill ha jobb och vi har jättesvårt att fixa de här jobben, säger hon och menar att det handlar om viljan hos stadspolitikerna. Hon ser ingen öppning för att man i Sverige skulle öppna upp för arbete för de här migranterna, trots att det ofta rör sig om utbildade människor: 70 procent av dem som kommer i kontakt med Crossroads har utbildning.
Josefine Hökerberg påpekar att det kan bero på att många vuxit upp under kommuniststyre och då var det noga med att även romernas barn skulle gå i skolan, sedan måste hon springa tillbaka till redaktionen för ett kvällspass.

Marika Markovits tycker att Stockholms stad borde göra mer. Ta ställning för att man ska ge basbehoven. Istället menar politikerna att de ideella föreningarna ska ta hand om problemet. På frågan om det är en arbetsmarknadsfråga vill hon svara med ett ”stort fett JA”. Hon tycker inte att det har märkts så mycket att Arbetsförmedlingen är delägare i projektet, det har inte lett till någon förbättring. Inför EU-valet nästa år tycker hon att vi alla ska tänka på att EU borde handla om gemensamt socialt ansvarstagande, inte bara jordbrukspolitik.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.